Emerentia von Düben
Emerentia von Düben, även kallad Menza, född 1669, död 1743, var en svensk hovdam och gunstling till drottning Ulrika Eleonora. Hon var känd för sitt stora inflytande över Ulrika Eleonora.
Hon var dotter till Gustaf Düben den äldre, syster till Gustaf von Düben den yngre, Joachim von Düben den äldre och Anders von Düben den yngre. Emerentia von Düben fick en bildad uppfostran och talade tyska, franska och italienska. Hon antogs som ung till kammarpiga hos drottningen, Ulrika Eleonora av Danmark och fick 1690 ansvaret för den då tvååriga prinsessan med samma namn. Adlad med sina bröder 1707 blev hon snart hovfröken, kammarfröken och friherrinna.
Hon stod under hela sitt liv vid Ulrika Eleonoras sida: "i lust och nöd vårdande, tjänande, deltagande och tröstande", och betraktas som dennas kanske enda verkliga förtrogna. De ska ha varit som systrar, hon agerade rådgivare och anses inte ha missbrukat sitt inflytande. Hon beskrivs som nästan bigott religiös, men även om hon utsattes för avund på grund av sin inflytelserika ställning var hon inte utsatt för förtal eller skvaller. Hon stödde aggressivt Ulrika Eleonora och dennas uppfattning om sin arvsrätt till kronan mot Hedvig Sofia och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och ska ha underblåst fiendskapen mellan dessa och Ulrika Eleonora[1]
Uppfattningen vid hovet var att vägen till Ulrika Eleonora gick genom von Düben. Fredrik Axel von Fersen uppger att Ulrika Eleonora: "hvarken kände eller såg med andra ögon än fröken von Dübens". Utländska diplomater försökte dra fördel av hennes inflytande genom att ge henne mutor för att förespråka vissa äktenskapskandidater, och det handlade inte om små summor. Hon förmedlade förslaget om äktenskap mellan Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen mot en kontant ersättning på 30.000 tyska thaler utbetalad av Karl av Hessen, vars ränta hon sedan uppbar.[1] Österrikes sändebud Antivari rapporterade att Düben inte bara hade tillgång till Ulrika Eleonoras sängkammare utan företräde där framför makens.
År 1732 upprördes Ulrika Eleonora av Fredrik I:s förhållande med Hedvig Taube övertalades hon av Düben att inte visa sitt missnöje utåt. Düben framhöll att Ulrika Eleonora var den borna drottningen och oåtkomlig för anfall underifrån: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs, så borde också Hennes Maj:t ringakta det skvaller, som uppstått med anledning av denna högst beklagliga och förblindade förbindelse"[1]. Ulrika Eleonora uppges ha gråtit över denna förbindelse, men på Dübens råd inte visat detta utåt[1]. von Düben följde ständigt med Ulrika Eleonora; på Gripsholms slott blev hennes rum kallat "Fröken von Dübens kammare".
Emerentia von Düben och Ulrika Eleonora hade båda en önskan att begravas tillsammans, men slog det ur hågen eftersom de anade att det inte skulle respekteras efter deras död. [1] Hon fick ett stort arv vid Ulrika Eleonoras död 1741. Vid sin egen död 1743 lämnade Emerentia von Düben 200 000 daler efter sig. Det motsvarade 877 årslöner som kammarpiga, och hon anses ha tjänat det mesta själv. Hon var verksam som donator.
Källor [redigera]
- ^ [a b c d e] Lundh-Eriksson, Nanna: Den glömda drottningen. Karl XII:s syster. Ulrika Eleonora D.Y. och hennes tid. Affärstryckeriet, Norrtälje. (1976)
- Norrhem, Svante (2007). Kvinnor vid maktens sida : 1632-1772. Lund: Nordic Academic Press. Libris 10428618. ISBN 978-91-89116-91-7
- Emerentia von Düben i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (2:a upplagan, 1906)
- http://www3.lu.se/info/lum/LUM_02_99/LUM2_01_hov.html
- Emerentia von Düben i Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864)
