Emil von Qvanten
Emil von Qvanten, född den 22 augusti 1827 i Björneborg, död den 5 december 1903 i San Remo, var en finlandssvensk skald och publicist.
Biografi
von Qvanten tillhörde en finländsk militärsläkt, som upphöjts i svenskt adligt stånd 1650. Han gifte sig 1857 med Aurora Magdalena Örnberg. Hustrun författade under pseudonymen "Turdus Merula" bland annat romanerna Rosa Arntson (1868), Musikerns dotter (1881) och En roman på landsbygden (1882) samt gjorde sig känd även som flitig översättare.
Emil von Qvanten var först kadett i Fredrikshamn, blev student vid Helsingfors universitet 1846, gjorde 1851 för sin hälsas skull en resa till Kaplandet och Ostindien, bosatte sig 1853 i Stockholm samt blev svensk medborgare 1857. Som huvudman för sin ätt bevistade han riksdagarna 1859-1860 och 1862-1863. Han var bibliotekarie hos Karl XV 1864-1872, teater- och musikrecensent i Posttidningen 1858-1865, 1867-1875 och arbetade på åtskilliga av de större Stockholmstidningarnas redaktioner.
Under pseudonymen Peder Särkilax författade han 1855 skriften Fennomani och skandinavism (2 häften), i vilken han sökte bevisa, att Sverige borde uppträda aktivt mot Ryssland i det då pågående Krimkriget: på detta sätt skulle Finland kunna lösryckas från tsarriket och därefter förenas som förbundsstat med Sverige under en gemensam kung samt med en gemensam förbundsförsamling, vald ur de bägge staternas särskilda och av varandra oberoende riksförsamlingar. Genom denna skrift avskars för von Qvanten all möjlighet att återvända till Finland.
Samma käcka ton mot de ryska makthavande genomströmmar hans publikation Finska förhållanden (4 häften, 1857-1861), och i Censurkalender (1861) samlade han artiklar, som strukits av censuren i Finland. Under den Slesvig-Holsteinska konflikten var han med om att utarbeta det så kallade Karl XV:s unionsförslag (se "Ur dagens krönika", 1889).
I sin poesi var von Qvanten en äkta lyriker, hängiven åt en vek, drömmande idealism, som tar sig uttryck i melodiska och formfulländade verser. Han utgav två årgångar av en poetisk kalender, "Lärkan" (1845, 1849), samt Dikter (1851), Lyriska dikter (1859) och Dikter, nya och gamla (1880). Bland dessa alster är Suomis sång välkänd, liksom även I månans skimmer. Även sina politiska ideal formade han i vacker vers. Han utgav vidare Sveriges skönaste folkvisor (1882) och Fyra sagodikter (1900). Vidare märks von Qvantens uppsats Några anmärkningar vid Helmholtz vokallära (1874; i Vetenskapsakademis översikt) och Historiska reklamationer rörande 1788-90 årens samt 1808-09 årens finska krig.
Emil von Qvanten var en verksam vän av djurskydds- och likbränningsrörelsen, samt var en bland stiftarna av Svenska publicisternas understödsförening som numera går under namnet PP Pension. 1890 flyttade han till Rom och sysslade ännu på sin ålders höst med litterära arbeten.
Källor
- Qvanten, Emil von i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)