Enskiftet

Wikipedia

Enskiftet var en betydligt mer radikal jordreform än det tidigare storskiftet och en följd av att man med storskiftet inte riktigt uppnådde de resultat man hoppats på.

Rutger Macklean brukar nämnas som enskiftets upphovsman. Det första enskiftesprojektet utfördes i praktiken av lantmätaren Carl Gideon Wadman, som på Mackleans uppdrag genomförde enskiftet i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne. Det första av Wadmans skiften, av Skurups by 1783, brukar kallas det första enskiftet men var i själva verket ett ovanligt lyckat exempel på storskifte. Macklean tvingade 1785 samtliga 701 personer som brukade hans jord att lämna sina hem och hus för att bygga nya gårdar mitt i de stora åkergärdena, där de fick 40 tunnland jord per gård. Resultatet för brukarna blev att de slapp flytta sig mellan 53 olika åkertegar och i stället kunde bruka en enda stor sammanhängande åker. Av de 701 berörda valde dock 102 att säga upp sina arrenden och lämna Svaneholm.

Reformen blev för Svaneholms del mycket lyckad och skapade förutsättningar för en befolkningstillväxt. År 1802 hade befolkningen på godsets ägor ökat till 1 400 personer, det vill säga en fördubbling. Även för Skåne i stort blev enskiftesreformen lyckad, eftersom den lämpade sig väl för ett enhetligt slättlandskap. I övriga delar av Sverige var landskapet mer differentierat och enskiftet betydligt svårare att genomföra. Det blev därför den andra i raden av skiftesreformer som i ett riksperspektiv inte blev riktigt vad man hade tänkt sig. Enskiftet följdes därför så småningom (1827) av laga skiftet.

I Danmark genomfördes en liknande reform, men i stället för utflyttningar försökte man behålla byarna så långt det gick efter "tårtbitsprincipen", där gårdens största arealer hamnade längst bort från gården. I Sverige skedde en uppdelning av motsvarande princip vid vissa tillfällen men var långt ifrån lika vanligt som i Danmark.