Skåne

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 55°48′N 13°37′Ö / 55.800°N 13.617°Ö / 55.800; 13.617

För andra betydelser, se Skåne (olika betydelser).
Skåne
Landskap
Skåne vapen.svg
Sverigekarta-Landskap Skåne.svg
Skånes läge i Sverige.
Land  Sverige
Landsdel Götaland
Län Skåne län
Stift Lunds stift
Största sjö Ivösjön
Högsta punkt Söderåsen, 212 m ö.h.
Lägsta punkt Kristianstad, 2,4 m u.h.
Yta 10 939 km²
Folkmängd 1 260 813 (2012-12-31)[1]
Befolkningstäthet 115 invånare/km²
Landskapssång *Vackra hembygd, du som vilar
*Här är den bygden
Landskapsblomma Prästkrage
Landskapsdjur
Fler symboler...
Kronhjort
Skånes officiella vapen och flagga skapades till Karl X Gustavs begravning 1660 med utgångspunkt i Malmö stadsvapen. Nuvarande utformning fastställdes av Kungl. Maj:t 1939 och registrerades av PRV 1974.[2]
Det finns också en inofficiell skånsk flagga, som infördes på privat initiativ kring 1900. Den är idag mycket populärare än den officiella landskapsflaggan.
Socknarna i Skåne med härads- och länsgränser cirka 1870.
Landskapsvy från Skåne. Målning av Peter Adolf Persson. Målad år 1889.
Stora delar av Skåne består av jordbruksmark. Bilden visar ett rapsfält utanför Svedala.
Skånsk slätt med pilevall en disig dag i april. Ingelstorps ängar, i fonden Hammars backar nära Kåseberga i sydöstra Skåne.
Kopparhatten, en del av Söderåsen.
Malmö är Sveriges tredje, och Skånes största, stad med drygt 300 000 invånare i kommunen. Utsikt över centrala Malmö från höghuset Kronprinsen på cirka 80 meters höjd.
Skåne har många milslånga sandstränder. Här syns Sandhammaren.
Öresundsbron, som stod klar år 2000, förbinder Skåne med danska Amager. Här passerar både bilar och tåg varje dag.
2010 byggdes Citytunneln, som förbinder och kompletterar Öresundsförbindelsen, inte bara med en tunnel under Malmö, utan även en ny stor glashall med underjordiska perronger, vars byggnation syns på bilden.

Skåne är Sveriges sydligaste landskap. Landskapet består till största delen av den halvö, som utgör Skandinaviska halvöns sydligaste spets. I norr begränsas landskapet av Halland och Småland, i öster av Blekinge och Östersjön, i söder av Östersjön och i väster av det smala Öresund som skiljer Skåne från Danmark samt Kattegatt som är ett bihav till Nordsjön. Skåne utgör, tillsammans med de danska öarna Själland, Lolland, Falster, Mön och Bornholm, den transnationella Öresundsregionen.[3]

Landskapet ingår, sedan 1997, i sin helhet i Skåne län, som tidigare var uppdelat i Malmöhus och Kristianstads län.

Administration och demografi[redigera | redigera wikitext]

I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Skåne egen administrativ betydelse. Landskapet är till sin utsträckning dock i det närmaste identiskt med Skåne län, som bildades 1997 genom sammanslagning av de tidigare Kristianstads län och Malmöhus län. Skillnaden mellan landskapet och länet utgörs av Östra Karups socken som ligger i landskapet Halland, men tillhör Skåne län. Skåne läns landsting kallas Region Skåne och har i likhet med förhållandena i Västra Götalands län något utökade uppgifter jämfört med övriga landsting.

Landskapets drygt 1,2 miljoner invånare är mycket ojämnt fördelade. Längs kusten, mellan Ängelholm och Trelleborg och någon mil inåt land, bor cirka 900 000 av invånarna. Landskapets geografiska respektive demografiska mittpunkt skiljer sig sålunda kraftigt. Närheten till Danmark och Köpenhamn har alltid varit av betydelse för landskapet, men även närheten till Tyskland och Polen gör sig ofta påmind. Inte minst i form av fordon, från andra delar av kontinenten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Skånes historia

Skåne var från Harald Blåtands samling av Danmark, under senare delen av 900-talet en del av Danmark, tillsammans med Halland, Blekinge och Bornholm i historielitteraturen benämnt Skåneland eller Skånelandskapen.[4] År 1060 inrättades Lunds stift, som 1104-1152 var ärkestift för de nordiska rikena, och 1164–1531 överordnat ärkestiftet i Uppsala. Lund kom därmed att fungera som kulturellt centrum, fram till reformationen, för både Danmark och Sverige. Täta relationer med Hansan bidrog också till ett ekonomiskt uppsving, som varade fram till slutet av 1500-talet. Den danska reformationen kom att ha sitt epicentrum i Malmö. Vid freden i Roskilde, 1658, övergick dessa områden till Sverige; ön Ven dock först 1660 vid freden i Köpenhamn. Inledningsvis som svenska besittningar men successivt, och för Skånes del från 1719, helt integrerade i riket.

Skånes geografi[redigera | redigera wikitext]

Den skånska geografin uppvisar en mångfald av olika landskap och skiftningar inom dessa. Ett speciellt framträdande drag i Skåne är dess många horstar, vilka dock kallas för åsar. De följer en sydost-nordvästlig linje, se även Tornquistzonen. Detta utgör en gräns mellan den skandinaviska och den kontinentala plattorna, vilket visas framförallt på Söderåsen och i sprickdalen Skäralid. Större delen av landskapet täcks tvärtemot många populärföreställningar av skog, framförallt i norra Skåne och i en kil söderut genom Linderödsåsen.

I söder och väst samt runt Kristianstad domineras landskapet av de storskaliga slätterna. Jordbruket bedrivs här i en enorm skala på leråkrar som värderas till bland de bästa jordarna i hela världen. Istiden förde med sig många leravlagringar över hela landskapet och berggrunden består här till övervägande delar av kalk vilket bildat basen för en omfattande tegel- och byggnadsmaterialsindustri som skiljt sig till stora delar från övrig svensk byggnadsverksamhet med tegel, halmtak, och så vidare. Träbristen på slätterna gjorde också att man i stor utsträckning eldade med intorkad djurspillning eller torv.

Mellan skogs- och slättbygderna ligger risbygden som en slags mellanzon. Risbygden karaktäriseras av lövskogar med inspränga granplanteringar, ofta är det magrare sandjord eller rent av morän. Jordbruket är här mycket småskaligt.

Skåne ligger till större delen inom den så kallade södra lövskogsområdet, vilket innebär att gran saknas (utom där den planterats). Det vanligaste skogsträdet är istället bok. Övriga lövträd som är vanliga i skog är ek, ask, al (ofta vid vattendrag) samt alm. Landskapet är dock svårt härjat av almsjukan. Även björk och tall växer i sandhaltig jordmån. Av sydliga trädsorter har bl.a. kastanj (som skall skiljas från den vanliga hästkastanjen ), avenbok och valnöt sin nordgräns i Skåne. Lind och hästkastanj är vanliga i stadsparker, men det kanke mest typiska skånska trädet är pilar som tidigt beskärs och planteras i alléer längs mindre vägar.

Annars är Skåne det svenska landskap som är i särklass mest uppodlat. Omkring 70% av landskapet är antingen odlad åker eller ängsmark. Däremot är inslagen av mindre skogsdungar stort. Samtliga fyra sädesslagen och potatis odlas liksom den för landskapet typiska rapsen, som under några veckor i maj bildar gulfärgade åkrar som sprider en tämligen behaglig söt doft. 90 % av Sveriges sockerbetor odlas i Skåne, dessa kräver främst en lång vegetationsperiod, och skördas sist, under perioden slutet oktober fram till jul. Användandet av höstsådd är vanlig till exempel för råg och vete, varför många åkrar ligger gröna istället för svarta under januari - februari (utom vid snöfall förstås).

Orter i Skåne[redigera | redigera wikitext]

Städer[redigera | redigera wikitext]

Vid övergången till Sverige 1658 fanns i landskapet följande nio städer: Falsterbo, Helsingborg, Landskrona, Kristianstad, Lund, Malmö, Simrishamn, Skanör och Ystad. Ytterligare några hade funnits men förlorat sina privilegier. Falsterbo och Skanör förenades 1754 under en gemensam borgmästare till Skanör med Falsterbo stad. Ängelholm blev stad under det danska styret 1516 men förlorade sina stadsprivilegier redan 1547. Staden återfick sina privilegier under det svenska styret 1767. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft inrättades de då tio städerna som stadskommuner. 1868 blev municipalköpingen Trelleborg åter stad (privilegierna hade förlorats 1619). Under 1900-talet blev tre framväxande samhällen stad, nämligen Eslöv (1911), Hässleholm (1914) och Höganäs (1936), dock utan att erhålla egen jurisdiktion. De egna rådhusrätterna avvecklades i Simrishamn 1944, Skanör med Falsterbo och Ängelholm 1948, Ystad 1961, Trelleborg 1964 och Landskrona 1967, medan de behölls i de större städerna fram till tingsrättsrefomen 1971. I samband med kommunreformen 1971 infördes enhetlig kommuntyp och städerna förlorade sin kommunala särställning. I dag är de gamla städerna, i form av tätorter, centralorter i kommunerna med samma namn. Undantaget är Skanör med Falsterbo, som är en tätort i Vellinge kommun.

Större tätorter[redigera | redigera wikitext]

Följande tätorter har fler än 10 000 invånare enligt tätortsavgränsningen 2010:[5]

  1. Malmö, 280 415
  2. Helsingborg, 97 457
  3. Lund, 82 800
  4. Kristianstad, 35 711
  5. Landskrona, 30 499
  6. Trelleborg, 28 290
  7. Ängelholm, 23 240
  8. Hässleholm, 18 500
  9. Ystad, 18 350
  10. Eslöv, 17 748
  11. Staffanstorp, 14 808
  12. Höganäs, 14 107
  13. Oxie, 11 493 (Malmö stad)
  14. Lomma, 10 837
  15. Svedala, 10 627
  16. Höllviken, 10 607 (Vellinge kommun)
  17. Bunkeflostrand, 10 386 (Malmö stad)

Övriga kommunala centralorter med undantag av Burlöv (vars huvuddel ingår i Malmös tätort) med folkmängd 2010:[5]

  1. Åstorp, 9 488
  2. Kävlinge, 9 049
  3. Klippan, 8 116
  4. Höör, 7 865
  5. Bromölla, 7 595
  6. Skurup, 7 565
  7. Osby, 7 157
  8. Hörby, 7 085
  9. Bjuv, 6 832
  10. Sjöbo, 6 724
  11. Simrishamn, 6 527
  12. Tomelilla, 6 444
  13. Vellinge, 6 304 (ej största ort i Vellinge kommun)
  14. Perstorp, 5 665
  15. Båstad, 4 961
  16. Örkelljunga, 4 818
  17. Svalöv, 3 633
  18. Broby, 2 920 (centralort i Östra Göinge kommun)

Skånes yttre punkter[redigera | redigera wikitext]

Magleröd i Stenestads sockenSöderåsen ligger 212,2 meter över havet och är Skånes högsta punkt.[6] Skånes (och Sveriges) lägsta punkt finns utanför Kristianstad där det mäter 2,4 meter under havsytan. Längst i norr ligger Kongstorp, i Loshults socken, Osby kommun. Skånes, och därmed Sveriges, sydligaste punkt är Smygehuk i Östra Torps socken, Trelleborgs kommun, med positionen 55 grader 20 minuter och 13 sekunder nordlig latitud samt 13 grader, 35 minuter och 36 sekunder östlig longitud.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Skåne är Sveriges varmaste landskap, men de lokala variationerna är stora. Exempelvis har skogsbygden i nordöst avsevärt lägre vintermedeltemperatur än västra och södra delen av landskapet. Högst årsmedeltemperatur (för såväl landskapet som riket) finner man längs öresundskusten. Vid SMHI:s mätstation vid Malmö tekniska museum finner man den mätstation som har högst årsmedeltemperatur i Sverige, +8,4 °C. Den kallaste månaden är februari med en medeltemperatur på 0,0 °C och den varmaste juli med +17,1 °C. Snö faller nästintill varje vinter, ofta i väldigt korta perioder i början av året. Is bildas stundom i hamnar och långgrunda vikar. Vegetationsperioden varierar i medeltal från 270 till 240 dygn, beroende på avstånd till kust och höjd över havet. Årsnederbörden ligger kring 500 mm (smält nederbörd), juli är den nederbördsrikaste månaden, april den fattigaste.[7][8]

Skånes torraste plats är Åhus, där man åren 1960–1999 uppmätte en medelårsnederbörd på 480 millimeter. Skånes blötaste plats, under samma period, är Södra Lökaröd (väster om Maglehem) där man vid väderstationen noterade en medelårsnederbörd 817 millimeter.[9] Temperaturrekord är 36,0 °C den 30 juni 1947 i Ängelholm och -34,0 °C den 26 januari 1942 i Sjöholmen (mellan Stehag & Höör).[10]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Vägar[redigera | redigera wikitext]

Motorvägshistoria. Skåne fick 1953 Sveriges första motorväg i den så kallade Autostradan mellan Malmö och Lund. Under 1960-talet byggdes motorvägsnätet ut. Med utgångspunkt från trafikplats Kronetorp (nästan mitt emellan Malmö och Lund) byggdes E6 norrut ut i etapper, inklusive motorvägsinfarter till Helsingborg. Kring 1970 hade hela västra Skåne en sammanhängande motorväg fram till Ängelholm. Först 1979 öppnades motorvägen över Hallandsåsen. När trafikplats Kropp (där E6 och E4 möts strax nordost om Helsingborg) invigdes 1977 var detta Sveriges första treplanskorsning. Samtidigt hade Malmö inre ringväg och en motorväg från E6 mot Malmö hamn öppnats. Senare har framförallt E4:an blivit motorväg (från Helsingborg till Smålandsgränsen), motorvägar har byggts ut från Malmö mot Trelleborg (E6), Sturup (E65) och Staffanstorp (Rv 11). Även vid Kristianstad har en kortare bit motorväg byggts (E22). I samband med öppnandet av Öresundsförbindelsen öppnades också Malmö yttre ringväg. E6/E20 genom Skåne är f.n. under utbyggnad till sexfilig motorväg bl.a. på grund av den stora, till stora delar internationella lastbilstrafiken, men att få hela E22 Malmö-Karlskrona(-Kalmar) till motorväg har mycket länge varit ett regionalt önskemål (en gång beslutat av riksdagen, men upprivet av dåvarande S-regeringen).

I dag. De skånska motorvägarna hade redan från början internationell anslutning genom färjorna. När Öresundsförbindelsen blev färdig, anslöts denna till det övriga skånska motorvägsnätet och ersatte färjan mellan Malmö och Köpenhamn. Det skånska motorvägsnätet är idag dominerat av E6/E20, E4 och Öresundsbron (E20) samt dess motorvägsanslutningar som knyter samman det skånska motorvägsnätet med Köpenhamn och kontinenten. Tätast trafik har E22 in mot Malmö (c:a 90 000 fordon/dygn) och E6/E20 utanför Lund (c:a 60 000 fordon per dygn, varav 12 000 lastbilar).[11] Övriga vägar i Skåne håller också en förhållandevis hög standard, med 2+1-vägar på flera hårt trafikerade vägsträckor. En utbyggnad av E22 till motorvägsstandard har diskuterats under decennier, men har stoppats ett flertal gånger. Förslag om att delfinansiera denna väg med både privata och lokala medel har flera gånger lagts fram, men aldrig godkänts.

I dag finns det cirka 190 m motorväg per 1 000 invånare i Skåne, något över riksmedeltalet, men det är ojämnt fördelat. Förutom en kort sträcka runt Kristianstad och österut mot Blekinge är motorvägen koncentrerad till västra Skåne. Faktum är att Skåne inte hade haft ett så bra motorvägsnät om det inte vore för lokala initiativ. Under åren 1993-2008 finansierades i Sverige totalt 15 större statliga infrastrukturprojekt lokalt. Sammanlagt satsade kommuner och landsting runtom i landet 29 miljarder kronor, varav över 60 %, eller 18,1 miljarder kom från Skåne. Utslaget per skåning blev det 15 101 kr som lades på statliga vägprojekt, en nivå som låg mer än tio gånger högre än medelvärdet i övriga Sverige (1 345 kr). [källa behövs]

Järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Skånes järnvägsnät

Järnvägarna i Skåne är även dessa väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är utbyggda för snabbtåg. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik i framförallt västra Skåne med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går bland annat över Öresundsbron till Köpenhamn och Helsingör. Det skånska järnvägsnätet är idag helt integrerat med järnvägsnätet på Själland tack vare Öresundsbron. Detta innebär idag att de skånska järnvägarna är mer sammanlänkade med Köpenhamnsområdet än med övriga Sverige, men även att förseningar i det danska nätet får stor inverkan på den skånska tågtrafiken.

Järnvägsnätet i Skåne har, historiskt sett, varit extremt tätt och välutbyggt. Mönstret liknade de engelska järnvägarna, och bestod främst av privata banor som korsade landskapet och band samman städer som i ett spindelnät. Idag finns mycket få rester kvar av det, och endast vissa delar av det befintliga nätet används till persontågstrafik (Simrishamn-Ystad-Malmö, Malmö-Lund-Helsingborg-Ängelholm, över antingen Landskrona (nya västkustbanan) eller Teckomatorp (den gamla enkelspåriga dito), Lund-Hässleholm-Kristianstad-Bromölla och Helsingborg-Hässleholm).

Turism och besöksmål[redigera | redigera wikitext]

Varje år skapas en ny tavla gjord av äpplen i Kivik för den årliga äppelfestivalen.
Stenvalv i Glimmingehus

Turismen i Skåne omsatte 2008 17,6 miljarder kronor och gav sysselsättning åt 12400 anställda på årsbasis. Den största andelen av turisterna kommer från Skåne och resten av Sverige, utländska turister stod för 2,8 miljoner övernattningar under 2008. De tre största grupperna av utländska turister utgjordes av tyskar, danskar och britter.[12]

Städer och orter[redigera | redigera wikitext]

I Skåne finns ett antal äldre städer med sevärd bebyggelse. I Ystad finns till exempel ett flertal korsvirkesmiljöer bevarade, i Malmö finns ett stort antal tegelhus från 1500-talet, i Helsingborg finns den medeltida riksborgen Kärnan medan Lund domineras av domkyrkan. Sevärda bebyggelsemiljöer från 1700-talet och 1800-tal finns i de flesta av Skånes gamla städer såsom Falsterbo, Skanör, Simrishamn och Åhus med flera. I nordväst, på Bjärehalvön, finns flera populära sommarorter som Båstad och Torekov. I sydöstra Skåne finns Österlen med bland annat det gamla fiskeläget Kivik.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Skåne rymmer tre nationalparker, Dalby Söderskog som stiftades 1918 samt de nyare nationalparkerna Stenshuvud (1986) och Söderåsen (2001).

Kulturhistoriska miljöer[redigera | redigera wikitext]

Nio av Skånes städer har medeltida rötter och landskapet rymmer 500 kyrkor.[13] Bland annat Lund och Ystad bevarar delvis ett medeltida gatunät. Skåne har 240 slott och herrsäten, vilket är flest av alla landskap i Sverige[13]. Bland slotten och herresätena finns Glimmingehus, Malmöhus och privata slott som Bosjökloster.

Fornlämningar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Skånska fornlämningar

Bland Skånes fornlämningar finns Ales stenar och Kungagraven i Kivik liksom gravplatser från järnåldern, som Vätteryds gravfält.

Kända skåningar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2012”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/Folkmangd-i-landskapen-den-31-december-2012/. Läst 18 mars 2014. 
  2. ^ Riksarkivet: Heraldiskt register. Läst 3 april 2014.
  3. ^ Detta är Öresundsregionen. Øresund Network – Öresundsregionens informations- och marknadsföringsorganisation.
  4. ^ Skåneland, Skånelandskapen. Nationalencyklopedin.
  5. ^ [a b] SCB; Statistiska meddelanden, Tätorter 2010 (pdf-fil) Folkmängd 31 december 2010. Läst 8 augusti 2011.
  6. ^ Svalövs kommun. "Skånes högsta punkt", Friluftsliv.
  7. ^ SMHIs webb - temperaturtabellerna (punkt "Malmö2")
  8. ^ Geografiska Tabeller, 1990
  9. ^ Dataserier med normalvärden för perioden 1961-1990. SMHI. Läst 17.12.2009
  10. ^ Vedin, Haldo (2003) Skånes klimat. Sveriges landskapsklimat. SMHI. Läst 17.12.2009
  11. ^ vägverket syd
  12. ^ ”Turismen i Skåne – mer än bara semester”. Tourism in Skåne AB. 2008. http://www.skane.com/pdf/turismen_i_siffror2008.pdf. Läst 22 mars 2010. 
  13. ^ [a b] ”Om Skåne”. Region Skåne. http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=269039. Läst 22 mars 2010. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Riksdagens utredningstjänst (RUT), Finansiering av infrastrukturprojekt, , Dnr. 2008:1407

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Svenska turistföreningen (1919). Svenska turistföreningens årsskrift. 1919. Stockholm: Fören. Libris 428547. http://runeberg.org/stf/1919/ 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]