Erik Börjesson växte upp i Jonsered och började tolv år gammal arbeta på bruket i samhället, Jonsereds Fabrikers AB. Han var med om en olycka där han miste två fingrar.[1] Efter att ha börjat sin karriär i den lokala klubben Jonsereds GIF bytte Börjesson till IFK Göteborg1907. Han var en av fyra från Jonsered som började spela för IFK. Hans teknik och skottskicklighet gjorde honom till en av de bästa spelarna i laget, som ofta "stod och föll" med honom. 1908 gjorde han ett av målen när IFK blev svenska mästare för första gången. Åren 1910-1912 spelade han för Örgryte IS, men återvände sedan till IFK Göteborg.[1]
Till fotbollsturneringen i OS 1912 var Börjesson självskriven i det svenska landslaget. Han spelade i landslagets båda matcher i turneringen och gjorde ett mål - på straff i förlustmatchen mot Nederländerna (3-4). Efter en vänskapsmatch mellan IFK Göteborg och det engelska laget Liverpool FC1914, erbjöds han ett kontrakt med den engelska klubben, men tackade nej. Han fortsatte spela för IFK Göteborg till 1920 då han lade av med fotbollen. Han gjorde sedan comeback 1923 och var i två års tid aktiv som spelande tränare för Örgryte IS.
Börjesson speladede under sin karriär sammanlagt 17 landskamper för Sveriges landslag och gjorde 14 landskampsmål.
Jonsered, Sverige