Liverpool FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Liverpool FC
Fotbollsklubb
Centenary Stand.jpg
Centenary Stand i klubbens hemmaarena Anfield.
Grundinformation
Grundad 3 juni 1892 (122 år sedan)
Fullständigt namn Liverpool Football Club
Smeknamn The Reds
Serie Premier League
Ort Storbritannien Liverpool, England, Storbritannien
Hemmaarena Anfield
(Kapacitet: 45 276)
Klubbfärg(er)          
Nyckelpersoner
Ägare USA Fenway Sports Group
Ordförande USA Tom Werner
Tränare Nordirland Brendan Rodgers
Ass. tränare Wales Colin Pascoe
Lagkapten England Steven Gerrard
Ass. lagkapten Martin Skrtl
Matchställ
Kit left arm liverpool1415h.png
Lagfärger
Kit body liverpool1415h.png
Lagfärger
Kit right arm liverpool1415h.png
Lagfärger
Kit shorts liverpool1415h.png
Lagfärger
Kit socks liverpool1415h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm liverpool1415a.png
Lagfärger
Kit body liverpool1415a.png
Lagfärger
Kit right arm liverpool1415a.png
Lagfärger
Kit shorts liverpool1415a.png
Lagfärger
Kit socks liverpool1415a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm liverpool1415t.png
Lagfärger
Kit body liverpool1415t.png
Lagfärger
Kit right arm liverpool1415t.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks liverpool1415t.png
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare 18 (1901, 1906, 1922, 1923, 1947, 1964, 1966, 1973, 1976, 1977, 1979, 1980, 1982, 1983, 1984, 1986, 1988, 1990)
FA-cupmästare 7 (1965, 1974, 1986, 1989, 1992, 2001, 2006)
Engelska ligacupmästare 8 (1981, 1982, 1983, 1984, 1995, 2001, 2003, 2012)
Community Shield-mästare 15 (1964*, 1965*, 1966, 1974, 1976, 1977*, 1979, 1980, 1982, 1986*, 1988, 1989, 1990*, 2001, 2006) (*delad mästare)
Europacupen/Uefa Champions League-mästare 5 (1977, 1978, 1981, 1984, 2005)
Uefacupen/Uefa Europa League-mästare 3 (1973, 1976, 2001)
Uefa Super Cup-mästare 3 (1977, 2001, 2005)
Övrigt
Supporterklubb(ar) Kopites
Webbplats liverpoolfc.com
Soccerball current event.svg Liverpool FC 2013/2014

Liverpool FC (The Reds) är en professionell fotbollsklubb i Liverpool i England som spelar i Premier League. Klubben grundades 1892 och har Anfield som sin hemmaarena.

Klubben är en av Englands mest framgångsrika genom tiderna, då man vunnit den engelska förstaligan 18 gånger (senast 1990) och dessutom har fem Europacup- och Uefa Champions League-titlar (senast 2005).

Liverpool FC hade sin absolut största storhetstid under 1970-talet och 1980-talet med 1984 som ett gyllene år, då man vann Engelska ligan, Europacupen för mästarlag (nuvarande Uefa Champions League) och Engelska ligacupen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1892–1915: Liverpool FC bildas[redigera | redigera wikitext]

Historien om Liverpool FC börjar i grannklubben Everton, som bildades 1878. Everton hade spelat på Anfield sedan 1884, men under sju år höjde arenaägaren John Houlding hyran från 100 pund till 250 pund. Everton bestämde sig därför för att flytta till Goodison Park och Houlding hade nu en arena men inget lag. I januari 1892 försökte Houlding bilda en ny klubb kallad "Everton Football Club and Athletic Grounds Company plc", men namnet godkändes inte av fotbollsförbundet eftersom det redan fanns en klubb med namnet Everton. Ett fåtal medlemmar från Everton stod på Houldings sida, och den 15 mars 1892 bildades Liverpool Football Club. Tack vare ett lån från Houlding på 500 pund kunde lagledaren John McKenna värva ett dussintal spelare från Skottland, vilket gjorde att laget blev känt som "Team of all the Macs" efter spelarnas efternamn.[1]

Liverpool ansökte om medlemskap i The Football League, men fick avslag och gick istället med i Lancashire League. Den 1 september 1892 spelade Liverpool sin första match, en vänskapsmatch mot Rotherham Town. Liverpool vann med 7–1 och Malcolm McVean gjorde det första målet. Man hade dock svårt att locka publik till matchen, som bara bevittnades av några få personer. Samma dag hade Everton spelat inför 10 000 åskådare på Goodison Park.[1] Två dagar senare spelade Liverpool sin första tävlingsmatch, då man besegrade Higher Walton med 8–0 i Lancashire League. Säsongen slutade med att laget vann både ligatiteln och Liverpool Senior Cup. I cupfinalen besegrades Everton med 1–0 i det första Merseysidederbyt. 1893 valdes klubben in i The Football League. Första matchen slutade med en 2–0-seger över Middlesbrough Ironopolis och Liverpool tog så småningom hem seriesegern i division två utan att förlora en enda match. Efter att ha besegrat Newton Heath (sedermera Manchester United) med 2–0 i en så kallad testmatch tog Liverpool steget upp i division ett. Det skulle dock bli betydligt tuffare i den högsta divisionen. Laget kom sist och flyttades ner till division två efter förlust mot Bury i en testmatch.

Raisbeck - en tung värvning

Ett år senare, 1896, var Liverpool tillbaka i division ett efter att ha besegrat Small Heath (sedermera Birmingham City) och West Bromwich Albion i en serie testmatcher. Tom Watson anställdes som lagledare och Liverpool blev nu ett etablerat lag i division ett. En av Watsons viktigaste värvningar var köpet av den skotske centerhalven Alex Raisbeck från Stoke City. Säsongen 1900/01 blev Liverpool ligamästare för första gången. Framträdande spelare i laget var, förutom lagkaptenen Raisbeck, backen Billy Dunlop, yttern Jack Cox samt centern Sam Raybould som blev klubbens bäste målskytt med sjutton ligamål. Laget lyckades inte försvara ligatiteln, utan sjönk till elfte plats året efter. Säsongen 1902/03 kom Liverpool på femte plats, fyra poäng efter mästarlaget The Wednesday, och Sam Raybould vann skytteligan med 31 ligamål. Raybould var skadad under stora delar av säsongen 1903/04, vilket bidrog till att laget kom näst sist i tabellen och flyttades ner till division två. Liverpool tog sig dock snabbt tillbaka, och två år efter nedflyttningen var man återigen ligamästare. Viktiga spelare i laget var högeryttern Arthur Goddard som spelade samtliga matcher samt Joe Hewitt som blev klubbens bäste målskytt med 24 ligamål.

Efter ligasegern fick Anfield två nya läktare: en huvudläktare på långsidan samt den så kallade Spion Kop på ena kortsidan. Anfield hade nu plats för 50 000 åskådare, men under de närmast följande åren nådde laget inga framgångar. Säsongen 1909/10 gjorde dock Jack Parkinson 30 ligamål och vann skytteligan. Laget kom på andra plats i tabellen, fem poäng efter Aston Villa. Under åren fram till första världskrigets utbrott höll Liverpool till i nedre halvan av ligatabellen. Viss framgång nåddes dock 1914, då man gick till final i FA-cupen för första gången efter att i semifinalen ha besegrat ligatvåan Aston Villa. I finalen på Crystal Palace i London blev det förlust mot Burnley som gjorde matchens enda mål. Denna final var den sista som spelades på Crystal Palace och den första som bevittnades av en monark – på läktaren satt kung Georg V. Ett år senare var klubben inblandad i mindre smickrande sammanhang. Liverpool låg i mitten av tabellen och mötte i sista omgången Manchester United, som behövde vinna matchen för att inte ramla ur serien. Efter en överenskommelse lagen emellan fick Manchester United vinna med 2–0, och när det avslöjades att matchen var uppgjord blev fyra spelare i vardera laget avstängda på livstid.[2]

1919–1939: Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Gordon Hodgson var en stor målskytt

Trots den uppgjorda matchen innan kriget, fick både Liverpool och Manchester United spela kvar i division ett. Avstängningen av spelarna hävdes också, och den officiella förklaringen var att båda lagen behövde all hjälp de kunde få efter att ha drabbats av stora förluster under kriget.[2] David Ashworth anställdes som ny lagledare och införde nya, mer moderna träningsmetoder. Han förfogade över ett lag med en stabil defensiv bestående av den irländske landslagsmålvakten Elisha Scott samt backarna Ephraim Longworth och Don MacKinlay som lade grunden till lagets kontraattacker. Efter två fjärdeplatser tog Liverpool sin tredje ligatitel 1922. Liverpool förväntades bli den dominerande klubben under 1920-talet, och man tog också sin andra raka ligatitel 1923. Detta trots att Ashworth lämnade klubben mitt under säsongen för att bli tränare i Oldham Athletic. Matt McQueen, som tidigare suttit i klubbens styrelse, tog över som tränare men efter ligasegern började Liverpool tappa mark. Efter fem år som tränare avgick McQueen i februari 1928 på grund av dålig hälsa. Innan han lämnade klubben värvade han den sydafrikanske anfallaren Gordon Hodgson som under de följande åren kom att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool.

George Patterson ersatte McQueen som tränare. Patterson hade tidigare varit assistent till Tom Watson och hade även hand om laget under första världskriget. Under hans ledning var Liverpool ett mittenlag i ligan och man lyckades inte heller prestera några anmärkningsvärda resultat i FA-cupen. Säsongen 1935/36 kom laget på nittonde plats i tabellen och var nära att åka ur efter att bara ha vunnit tre av de tjugo sista matcherna. De svaga resultaten i kombination med en sjukdom gjorde att Patterson avgick efter säsongen. Under sin tid i klubben gav han chansen till två unga spelare som kom att bli tongivande: Jack Balmer och Phil Taylor. Han värvade även halvbacken Matt Busby som senare skulle fira stora framgångar som tränare i Manchester United. Den nye tränaren George Kay kunde inte heller han göra Liverpool till en toppklubb innan andra världskriget satte stopp för ligaspelet 1939.

1945–1959: "Liddellpool"[redigera | redigera wikitext]

Billy Liddell

Efter kriget var Liverpool med i FA-cupen säsongen 1945/46, men blev utslaget av Bolton Wanderers i fjärde omgången. Ligaspelet återupptogs följande säsong och Liverpool blev ligamästare, en poäng före Wolverhampton Wanderers och Manchester United. I laget fanns bland annat den snabbe vänsteryttern Billy Liddell, som hade kommit till klubben redan 1939 men som fick vänta med ligadebuten till efter kriget. På vänsterhalven fanns Bob Paisley som senare kom att fira stora triumfer som tränare och för målskyttet stod främst anfallarna Jack Balmer och Albert Stubbins. Ligasegern 1947 var dock inte början på någon storhetstid. Istället sjönk laget till mitten av tabellen och Billy Liddell var med sin förmåga att utmana försvarare och göra mål en av få spelare som höll riktigt hög klass. Liddells inflytande var så stort att laget fick smeknamnet "Liddellpool".[3] Liverpool gick visserligen till final i FA-cupen 1950, men förlorade där mot Arsenal med 2–0. Tränaren George Kays hälsa var inte den bästa, vilket ledde till att han avgick i januari 1951. Han ersattes av Don Welsh som hade gästspelat i Liverpool under andra världskriget och som närmast kom från ett tränaruppdrag i Brighton.

Under Welsh ledning fortsatte laget att halka efter och inte ens Billy Liddell kunde förhindra nedflyttning till division två efter att ha kommit på sista plats i tabellen säsongen 1953/54. Man lyckades inte bättre i tvåan utan kom på elfte plats, vilket var klubbens sämsta placering någonsin. Don Welsh värvade spelare som inte lyckades prestera som förväntat och i slutet av säsongen 1955/56 fick han sparken. Ett undantag var vänsteryttern Alan A'Court som kom med i Englands VM-trupp 1958 trots att Liverpool spelade i division två. Phil Taylor, som hade varit med om ligasegern 1947 som spelare och som hade funnits med i klubbens tränarstab, tog över som huvudtränare. Han ledde laget till en tredjeplats och två fjärdeplatser i division två innan han lämnade klubben i november 1959. Taylor blev därmed den förste tränaren i Liverpool som aldrig ledde laget i högstadivisionen. Han hann dock med att värva Roger Hunt som kom att bli en av klubbens främsta målskyttar genom tiderna.

1959–1974: Bill Shankly-eran[redigera | redigera wikitext]

Shankly som staty utanför Anfield

När Liverpools ordförande T.V. Williams i december 1959 skulle anställa en ny tränare, vände han sig till Bill Shankly i Huddersfield Town. Shankly accepterade erbjudandet, men krävde att Liverpools styrelse inte skulle lägga sig i laguttagningar och värvningar av spelare.[4] Han fick som han ville och inledde arbetet med att göra Liverpool till en storklubb att räkna med. Shankly införde nya träningsmetoder och ändrade lagets spelstil. Hans filosofi var att det var bättre att passa bollen bakåt till en medspelare än att bli av med den genom att sparka bollen framåt på chans. Shankly värvade ett flertal spelare och gjorde sig av med dem som inte passade in. Unga spelare som högeryttern Ian Callaghan och högerbacken Chris Lawler fick chansen i laget och Shankly värvade även den storväxte centerhalven Ron Yeats från Dundee United och anfallaren Ian St. John från Motherwell. På ledarsidan anställdes Bob Paisley och Joe Fagan som assistenter till Shankly och efter två tredjeplaceringar i division två vann man serien 1962 och tog steget upp i ettan. Återkomsten till division ett slutade med en åttondeplats och ett år senare, 1964, var Liverpool ligamästare för sjätte gången. Laget slutade fyra poäng före tvåan Manchester United och anfallarna Hunt och St. John svarade tillsammans för 52 av lagets 92 ligamål.

Säsongen 1964/65 slutade laget på sjunde plats i ligan, men i cupspelet gick det bättre. Efter seger över Chelsea i semifinalen tog man sig till final i FA-cupen. I finalen på Wembley väntade Leeds United, och efter 90 mållösa minuter gick matchen till förlängning. Roger Hunt gav Liverpool ledningen efter ett inlägg från vänsterbacken Gerry Byrne, men Billy Bremner kvitterade strax efteråt. Byrne spelade för övrigt en stor del av matchen med brutet nyckelben, men då inga avbytare var tillåtna fick han fortsätta spela.[5] Sju minuter före slutet av förlängningen gjorde Ian St. John målet som gav Liverpool dess första seger i FA-cupen. Laget hade även gått till semifinal i Europacupen och tre dagar efter FA-cupfinalen mötte man Inter hemma på Anfield. Liverpool vann med 3–1, men föll med 3–0 i returen på San Siro i Milano. Under säsongen etablerade sig den hårt spelande försvararen Tommy Smith i laget. Liverpool vann sin sjunde ligatitel säsongen 1965/66, då man bara använde sig av 14 spelare – nio spelare spelade minst 40 av de 42 ligamatcherna. Laget deltog också i Cupvinnarcupen där man slog ut Juventus i första omgången. Man tog sig till final efter seger över Celtic i semifinalen, men på Hampden Park i Glasgow förlorade Liverpool mot Borussia Dortmund med 2–1 efter förlängning.

The Shankly gates, Shankly-grindarna. "You'll never walk alone" är en återkommande, otroligt populär sång i Storbritannien och har flera gånger toppat singellistan med olika artister. På Anfield sjungs den av Liverpools fans när laget kommer in på planen, och tas ofta upp som allsång när man anser att laget behöver stöd.

Efter framgångarna i mitten av 1960-talet skulle det dröja några år innan man lyckades vinna nästa stora titel. Liverpool tillhörde fortfarande toppklubbarna i ligan, men mot slutet av 1960-talet började spelarna i Shanklys första storlag att komma till åren. Shankly inledde en generationsväxling och värvade flera unga spelare från klubbar i de lägre divisionerna som Steve Heighway, Emlyn Hughes, John Toshack och målvakten Ray Clemence. Kvar i laget fanns Ian Callaghan, Chris Lawler och Tommy Smith som tillsammans med de nya spelarna tog laget till final i FA-cupen 1971, där det dock blev förlust mot Arsenal med 2–1 efter att Heighway givit Liverpool ledningen i förlängningen. Laget gick även till semifinal i Mässcupen, men förlorade där mot Leeds United. Efter säsongen värvades Kevin Keegan från Scunthorpe och två år senare var Liverpool återigen ligamästare, mycket tack vare samarbetet mellan Keegan och Toshack. I UEFA-cupen tog sig laget vidare från semifinalen efter att ha slagit ut Tottenham Hotspur tack vare fler gjorda mål på bortaplan. I den första finalmatchen mot Borussia Mönchengladbach på Anfield vann Liverpool med 3–0 efter två mål av Keegan och ett av mittbacken Larry Lloyd. Målvakten Ray Clemence räddade dessutom en straffspark slagen av Jupp Heynckes. I returmatchen vann det tyska laget med 2–0, men Liverpool tog hem pokalen med sammanlagt 3–2. Säsongen 1973/74 kom Liverpool på andra plats i ligan, men istället vann man FA-cupen för andra gången. Liverpool var överlägset i finalen mot Newcastle United och vann med 3–0 efter att Kevin Keegan återigen gjort två mål. Även Steve Heighway gjorde mål och fick revansch för finalförlusten tre år tidigare. Efter säsongen valde Bill Shankly att kliva åt sidan. Det sista han gjorde innan han avgick var att värva Ray Kennedy från Arsenal.

1974–1983: Bob Paisley erövrar Europa[redigera | redigera wikitext]

Bill Shankly efterträddes av den tidigare assisterande tränaren Bob Paisley, som hade varit i klubben som spelare och ledare sedan 1939. Paisley fortsatte det arbete som Shankly påbörjat och precis som sin föregångare värvade han spelare som passade in i Liverpools sätt att spela fotboll. Hans första värvning var högerbacken Phil Neal som från säsongen 1975/76 inte missade en enda ligamatch på åtta år. Strax därefter värvades även den kreative och löpstarke mittfältaren Terry McDermott från Newcastle United. Under Paisleys första säsong som huvudtränare kom laget på tredje plats i ligan och man blev också utslaget av Ferencvaros i andra omgången av Cupvinnarcupen. I första omgången besegrades norska Strömsgodset med 11–0 på Anfield, vilket är Liverpools största seger genom tiderna. 1976 blev Liverpool ligamästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. I UEFA-cupens semifinal besegrade man BarcelonaCamp Nou och spelade oavgjort hemma, vilket tog laget till final mot belgiska Club Brügge. I första finalmatchen hemma på Anfield vann Liverpool med 3–2 (mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff). Returen i Brygge slutade 1–1 efter mål av Keegan, och Liverpool hade vunnit UEFA-cupen för andra gången.

Liverpool försvarade ligatiteln säsongen 1976/77 då man var obesegrade på Anfield. I Europacupen besegrade man på hösten nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor. Liverpool hade det inte lätt på bortaplan mot det turkiska laget och förlorade med uddamålet, men på Anfield säkrade man kvartsfinalplatsen genom att vinna med 3–0. I kvartsfinalen väntade franska Saint-Étienne och även den här gången förlorade Liverpool bortamatchen med 1–0. I returen vann Liverpool med 3–1, men det var först i slutminuterna som inhopparen David Fairclough kunde göra det avgörande målet. Att komma in från avbytarbänken och göra avgörande mål var något av Faircloughs specialitet, och han kallades också "Superavbytaren".[6] Seger över FC Zürich i semifinalen gav Liverpool en plats i Europacupfinalen. Precis som i 1973 års UEFA-cupfinal stod Borussia Mönchengladbach för motståndet och även den här gången segrade engelsmännen. Matchen, som spelades på Olympiastadion i Rom, slutade 3–1 efter mål av Terry McDermott, Tommy Smith och Phil Neal på straff. Detta var Kevin Keegans sista match i Liverpool innan han såldes till Hamburger SV för 500 000 pund. Liverpool hade även gått till final i FA-cupen, en match som spelades fyra dagar innan Europacupfinalen. I FA-cupfinalen gjorde Jimmy Case Liverpools enda mål, vilket inte räckte mot Manchester United som vann med 2–1.

Inför säsongen 1977/78 värvades Kenny Dalglish från Celtic för rekordsumman 440 000 pund för att ersätta Kevin Keegan. Man värvade också den skotske mittbacken Alan Hansen, som kom att spela över 600 matcher för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, sju poäng efter Nottingham Forest. Man gick till final i Ligacupen för första gången, men förlorade även där mot Nottingham Forest efter 0–0 på Wembley och 0–1 i omspelet på Old Trafford. I Europacupen besegrade man Dynamo Dresden, Benfica och Borussia Mönchengladbach. I finalen på Wembley besegrade Liverpool återigen Club Brügge efter att Kenny Dalglish gjort matchens enda mål. Nästa säsong blev Liverpool utslaget av Nottingham Forest redan i första omgången av Europacupen, men lagets resultat i ligan säsongen 1978/79 var något utöver det vanliga. Liverpool tog rekordmånga 68 poäng efter 30 segrar, åtta oavgjorda och fyra förluster. Laget gjorde 85 mål (Dalglish var bäst med 21 fullträffar) och släppte bara in 16. Hemma på Anfield var laget oslagbart och vann 19 av 21 ligamatcher och släppte bara in fyra mål. I september kom Tottenham, med de argentinska världsmästarna Ardiles och Villa, till Anfield och blev totalt utspelat av Liverpool som vann med 7–0. Det sista målet kom till efter en kontring som började i eget straffområde. Målvakten Clemence satte igång spelet och via Ray Kennedy och Dalglish fick David Johnson bollen i mittcirkeln. Han spelade ut bollen på vänsterkanten där Heighway kom farande och på ett tillslag slog han ett perfekt inlägg till McDermott, som efter att ha gjort en löpning över hela plan kunde nicka bollen i mål utan chans för Tottenhams målvakt Barry Daines. Bob Paisley sade efteråt att det måste varit det bästa målet som någonsin gjorts på Anfield.[7]

Ännu en ligatitel bärgades 1979/80, men laget blev utslaget i semifinalen av både FA-cupen och Ligacupen. FA-cupsemifinalen mot Arsenal slutade 0–0 och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Liverpool fick ge sig. 1981 vann Liverpool Ligacupen för första gången. Finalen mot West Ham United slutade 1–1 sedan vänsterbacken Alan Kennedy gjort mål två minuter före slutet av förlängningen. I omspelet på Villa Park i Birmingham vann Liverpool med 2–1 efter mål av Kenny Dalglish och Alan Hansen. Det blev även seger i Europacupen för tredje gången på fem år. I första omgången mötte man Uleåborg från Finland och efter 1–1 på bortaplan vann Liverpool returen på Anfield med hela 10–1. Segrar över Aberdeen, CSKA Sofia och Bayern München tog laget till final på Parc des Princes i Paris mot Real Madrid där Alan Kennedy gjorde matchens enda mål.

Under säsongen 1981/82 etablerade sig den walesiske anfallaren Ian Rush i laget och blev klubbens bäste målskytt med totalt 30 mål. Man hade även en ny målvakt i Bruce Grobbelaar som ersatte Ray Clemence. Från Brighton värvades försvararen Mark Lawrenson för 900 000 pund vilket gjorde honom till Liverpools dyraste spelarköp och Storbritanniens dyraste försvarsspelare genom tiderna.[8] Liverpool vann ligan fyra poäng före Ipswich Town; ett lag man också besegrade i semifinalen av Ligacupen för att sedan slå Tottenham med 3–1 i finalen - dock först efter förlängning. Ronnie Whelan hade utjämnat i slutminuterna av ordinarie speltid och han gav även laget ledningen i förlängningen innan Ian Rush fastställde slutresultatet. Liverpool blev ligamästare också 1982/83, och då man avgjort ligan tidigt spelade fem förluster på de sex sista matcherna ingen roll med ett bärgat ligaguld elva poäng före tvåan Watford. Det blev även seger i Ligacupen efter finalseger med 2–1 över Manchester United efter förlängning där vänsterbacken Alan Kennedy återigen blev målskytt i en cupfinal och Ronnie Whelan gjort segermålet i förlängningen. Efter säsongen avgick Bob Paisley som Liverpools mest meriterade tränare genom tiderna. Under nio säsonger förde han klubben till sex ligatitlar, tre ligacupvinster, tre europacupvinster och en UEFA-cupvinst.

1983–1991: Läktarkatastrofer och fortsatt dominans under Dalglish[redigera | redigera wikitext]

Den tidigare assisterande tränaren Joe Fagan tog över efter Paisley och under sin första säsong som huvudansvarig ledde han laget till tre stora titlar. Liverpool slutade tre poäng före Southampton i ligan och blev därmed mästare för tredje året i rad. Dessutom vann Ian Rush skytteligan på 32 mål. Klubben tog också sin fjärde raka seger i Ligacupen, men vägen till finalen var krokig då flera matcher hade gått till omspel. I semifinalen mot Walsall fick man bara oavgjort på hemmaplan, men sedan vann man returen på bortaplan. Finalen mot Everton på Wembley slutade mållös men i omspelet på Maine Road i Manchester gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål. Lagets tredje titel för säsongen kom efter att man besegrat italienska Roma i Europacupfinalen. På vägen mot finalen, som spelades på Romas hemmaplan, Olympiastadion i Rom, besegrades Odense, Athletic Bilbao, Benfica och FC Dinamo Bucureşti. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning men Roberto Pruzzo kvitterade strax innan paus med ett mål som gav 1-1 och tog matchen till ett avgörande på straffsparkar. Steve Nicol inledde med att missa, men Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade de italienska skyttarna så pass att både Bruno Conti och senare Francesco Graziani också missade sina försök.[9] Phil Neal, Graeme Souness och Ian Rush gjorde sedan mål för Liverpool och efter Grazianis miss kunde Alan Kennedy slå in den avgörande straffen.

Inför säsongen 1984/85 värvades den danske mittfältaren Jan Mölby från Ajax. Tidigare under året hade man även köpt den målfarlige mittfältaren John Wark från Ipswich som under sin första hela säsong i Liverpool blev klubbens bäste målskytt. Ligatiteln kunde dock inte försvaras; en andraplats blev facit - hela tretton poäng efter lokalkonkurrenten Everton. I FA-cupen blev laget utslaget i semifinalen av Manchester United, men i Europacupen gick Liverpool åter till final. Där blev det dock förlust mot Juventus efter ett straffmål av Michel Platini. Matchen överskuggades dock av händelserna på Heyselstadions läktare där anhängare till Liverpool bröt sig igenom ett stängsel och gick till attack mot Juventussupportrarna som då försökte fly. Trycket blev för stort på en vägg som kollapsade och krossade de flyende människorna. 39 människor miste livet, de flesta italienare, och Liverpool blev avstängda från europeiskt cupspel i sex år. Övriga engelska klubbar blev avstängda i fem år.[10]

Joe Fagan valde att inte förlänga kontraktet efter Heyselkatastrofen och Kenny Dalglish fick rollen som spelande tränare. Säsongen 1985/86 lyckades Liverpool som tredje klubb under 1900-talet att vinna Dubbeln, det vill säga både ligan och FA-cupen. Laget slutade två poäng före Everton som även fick se sig besegrade i FA-cupfinalen. Efter underläge i paus kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston. Följande år fick man ge sig mot sin ärkerival då man laget på andra plats i ligan, sju poäng efter Everton. Man gick även till final i Ligacupen efter att bl a ha besegrat Fulham med 10–0, men Ian Rushs mål räckte inte mot Arsenal, som vann med 2–1. Sommaren 1987 såldes skyttekungen Rush till Juventus, men Dalglish hade ett halvår tidigare gjort klart med hans ersättare John Aldridge från Oxford, som i det närmaste var en kopia av Rush - både utseendemässigt och i spelet i straffområdet. Liverpool värvade dessutom den tekniske vänsteryttern John Barnes från Watford, som under sin första säsong i klubben blev vald till årets spelare i England. Den tredje stora affären sommaren 1987 var köpet av den engelske landslagsanfallaren Peter Beardsley från Newcastle för den brittiska rekordsumman 1,9 miljoner pund.[11] Värvningarna betalade sig då Liverpool återtog ligatiteln efter att ha slutat nio poäng före Manchester United. Liverpool gick även till final i FA-cupen, men förlorade där mot Wimbledon i en av de största överraskningarna i cupens historia. John Aldridge blev dessutom förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal.

Hillsborough Memorial på Anfield

Inför säsongen 1988/89 köptes Ian Rush tillbaka från Juventus. Liverpool kom på andra plats i ligan, på samma poäng som Arsenal men med färre gjorda mål. Ligan avgjordes i säsongens sista match då de båda lagen möttes på Anfield. Liverpool hade råd att förlora med ett mål, men i matchens slutsekunder gav Michael Thomas Arsenal segern med sitt 2–0-mål och avgjorde samtidigt ligan till Londonlagets fördel. Liverpool gick därmed miste om Dubbeln, då man sex dagar tidigare hade besegrat Everton med 3–2 i FA-cupfinalen. John Aldridge hade gett Liverpool en tidig ledning, men Everton kvitterade och matchen gick till förlängning. Ian Rush blev, precis som i 1986 års final, hjälte efter att ha gjort två mål i förlängningen. Inför semifinalen mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna som drabbat England. Det stora antalet supportrar som ville ta sig in på arenan gjorde att polisen öppnade ett antal ingångar som saknade vändkors. Detta ledde till att publiken vällde in på arenan och folk som redan hade kommit in krossades mot stängslen som skiljde läktarna från planen. Totalt omkom 96 personer och händelserna ledde till den så kallade Taylor-rapporten, som uppmanade till att avskaffa stängsel och ståplatsläktare på de engelska fotbollsarenorna.[12]

Säsongen 1989/90 tog Liverpool sin artonde ligatitel efter att bland annat ha besegrat Crystal Palace med 9–0. I FA-cupens semifinal förlorade man dock mot samma lag med 4–3. Dagen efter att Liverpool spelat 4–4 mot Everton i omspelet av femte omgången i 1991 års FA-cup avgick tränaren Kenny Dalglish. Ronnie Moran tog tillfälligt över, men laget förlorade det andra omspelet mot Everton och man lyckades inte heller försvara ligatiteln utan kom på andra plats. Vid det laget hade klubben anställt en permanent efterträdare till Dalglish, skotten Graeme Souness, en tidigare tufft spelande mittfältare i klubben. Andraplatsen i ligan säsongen 1990/91 innebar att Liverpool hade varit bland de två bästa tio år i rad, men det skulle dock snart visa sig att storhetstiden nu var över.

1991–1998: Svacka under Souness och Evans[redigera | redigera wikitext]

Graeme Souness fick en relativt bra start som tränare i Liverpool. Man kom visserligen bara sexa i ligan, men istället vann man FA-cupen efter att ha besegrat Sunderland med 2–0 på Wembley (mål av Michael Thomas och Ian Rush). Under säsongen gjorde Liverpool återkomst i det europeiska cupspelet efter den sex år långa avstängningen, men blev utslaget av italienska Genoa i fjärde omgången av UEFA-cupen. Efter segern i FA-cupen 1992 lyckades inte Souness föra laget till några nya framgångar, och efter en överraskande förlust mot Bristol City i femte omgången av FA-cupen i januari 1994 avgick han. Roy Evans, som hade varit spelare och ledare i klubben sedan 1960-talet, tog över. Han hade varit med i Liverpools "boot room" där han tillsammans med Bob Paisley och Joe Fagan planerat klubbens verksamhet.[13]

Evans tog över ett lag med unga talanger som Robbie Fowler och Steve McManaman och säsongen 1994/95 vann Liverpool Ligacupen efter seger med 2–1 över Bolton Wanderers i finalen (båda målen av McManaman). Sommaren 1996 satte Liverpool nytt brittiskt övergångsrekord genom att värva anfallaren Stan Collymore från Nottingham Forest för 8,5 miljoner pund.[14] Fowler och Collymore bildade ett farligt anfallspar och veteranen Ian Rush fick allt oftare sitta på bänken. Laget gick till final i FA-cupen 1996, men förlorade där mot Manchester United med 1–0. Efter säsongen lämnade Rush Liverpool för Leeds United; detta efter 346 mål på 660 matcher för klubben. Följande säsong ledde Liverpool ligan vid flera tillfällen, men slutade till sist på fjärde plats. Laget tog sig även till semifinal i Cupvinnarcupen, men förlorade där mot franska Paris Saint-Germain. Säsongen 1997/98 kom Liverpool på tredje plats i Premier League och under året etablerade sig den unge anfallaren Michael Owen i laget. Owen blev delad skytteligavinnare med 18 mål och blev samtidigt också det engelska landslagets dittills yngste debutant genom tiderna.

1998–2004: Cuptitlar med Houllier[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 1998/99 anställdes den franske tränaren Gérard Houllier för att arbeta tillsammans med Roy Evans. Efter en bra start började det gå sämre och i november lämnade Evans Liverpool som med Houllier som ensam ansvarig slutade sjua i ligan. Under de följande åren förbättrade man sig dock. Nya spelare, som finländske försvararen Sami Hyypiä och den unga mittfältaren Steven Gerrard, bidrog i hög grad till att man säsongen 2000/01 kunde vinna tre cuptitlar. I februari 2001 mötte man Birmingham City i Ligacupfinalen där man till sist, efter 1-1 vid full tid och mål av Robbie Fowler, vann straffsparksläggningen med 5–4 och därmed tog sin sjätte seger i Ligacupen. I maj avgjorde Michael Owen FA-cupfinalen mot Arsenal efter att med två sena mål vänt ett underläge till seger med 2–1. Fyra dagar senare väntade UEFA-cupfinal mot spanska Deportivo AlavésWestfalenstadion i Dortmund. På vägen mot finalen hade Liverpool besegrat Rapid Bukarest, Slovan Liberec, Olympiakos, Roma, Porto och Barcelona. Matchen blev den målrikaste UEFA-cupfinalen någonsin då ställningen vid full tid var 4–4. Liverpool hade tagit en tidig ledning med 2–0 genom mål av Markus Babbel och Steven Gerrard och Gary McAllister hade gjort 3–1 på straff några minuter före paus. I andra halvlek kom dock spanjorerna tillbaka till 3–3 innan Robbie Fowler gett Liverpool ledningen på nytt bara för att se en Alavéskvittering i 89:e minuten ta matchen till förlängning. Fyra minuter före slutet av förlängningen gjorde till sist Delfi Geli ett självmål som gav Liverpool segern.

Säsongen 2001/02 slutade Liverpool på andra plats i Premier League; lagets bästa ligaplacering på elva år. Året efter tog man ytterligare en cuptitel då man besegrade Manchester United med 2–0 i Ligacupfinalen på Millennium Stadium i Cardiff efter mål av Steven Gerrard och Michael Owen. Liverpool lyckades dock inte på allvar utmana Arsenal och Manchester United i kampen om ligatiteln och efter säsongen 2003/04 lämnade Houllier klubben och ersattes av spanjoren Rafael Benitez, som åren innan hade tagit Valencia till seger både i Spanska ligan och UEFA-cupen. Även Michael Owen lämnade efter säsongen klubben för att pröva lyckan i Real Madrid.

2004–2010: Ny Europacuptitel under Benitez[redigera | redigera wikitext]

Mersyside-derby mot Everton 2006

Rafael Benitez första säsong slutade med en femteplats i Premier League, men i cupspelet gick det bättre. Laget gick till final i Ligacupen, men förlorade mot Chelsea med 3–2 efter förlängning trots att John Arne Riise givit Liverpool ledningen redan i den första spelminuten. Säsongens stora händelse var dock Champions League-finalen, dit Liverpool hade tagit sig via segrar över Juventus i kvartsfinalen och Chelsea i semifinalen. I finalen, som spelades på Atatürk-stadion i Istanbul, mötte man italienska Milan. Liverpool fick en mardrömsstart, släppte in ett mål redan i den första minuten och i paus var ställningen 0–3. Tre mål inom loppet av sju minuter i andra halvlek av Steven Gerrard, Vladimir Smicer och Xabi Alonso gjorde dock att matchen slutade 3–3 och fick avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Jerzy Dudek räddade två straffar och Liverpool vann straffsparksläggningen med 3–2 och tog därmed sin femte seger i Europacupen. Då Liverpool inte slutade bättre än femma i ligan skulle laget inte fått möjlighet att försvara sin Champions League-titel, men till slut gavs man, som regerande mästare i turneringen, chansen att gå in i första kvalomgången av Champions League 2005/06.[15] Det gick dock inte lika bra som föregående säsong då laget blev utslaget av Benfica i åttondelsfinalen. Liverpool vann istället en dramatisk FA-cupfinal mot West Ham United efter två mål av Steven Gerrard och ett av Djibril Cissé i en match som slutade 3–3. Liverpool vann straffsparksläggningen och tog sin sjunde inteckning i cupen. Säsongen 2006/2007 tog man sig åter hela vägen till final i Champions League och precis som två säsonger tidigare stod Milan för motståndet. Den här gången tog dock italienarna revansch genom att vinna matchen med 2-1.

Den 6 november 2007 skrev Liverpool Champions League-historia genom att vinna med 8-0 mot turkiska Besiktas på hemmaplan, vilket dittills var den största segermarginalen någonsin i turneringen.[16]

Säsongen 2008-2009 nådde laget en kvartsfinalplats i Champions League och slutade på en andra plats i ligan bakom Manchester United.

När man säsongen 2009-2010 misslyckades med att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League var det klubbens sämsta resultat i turneringen sedan säsongen 2003-2004. Efter uttåget från Champions League fick laget spela i Europa League där man tog sig till semifinal där man förlorade mot Atletico Madrid som gick vidare efter att ha gjort fler mål på bortaplan efter 2-2 på Anfield. Liverpool slutade under våren sedan sjua i Premier League och i juni 2010 meddelade klubben via sin officiella hemsida att man hade kommit överens med Benítez om att säga upp hans kontrakt som manager för klubben.[17]

2010–2011: Roy Hodgsons 7 månader[redigera | redigera wikitext]

Den 1 juli 2010 offentliggjorde Liverpool på sin officiella hemsida att man hade skrivit ett kontrakt med Roy Hodgson som innebar att denne skulle vara klubbens tränare under de följande tre åren.[18] Efter bara 7 månader, i januari 2011, fick dock Hodgson lämna Liverpool efter idel svaga resultat i ligan, bland annat med endast en bortavinst - mot BoltonReebok Stadium.[19]

2011–2012: Kenny Dalglish - återkomsten[redigera | redigera wikitext]

När Hodgson lämnat Liverpool och Kenny Dalglish tagit över som "care-taker manager" för resten av säsongen blev han den förste tränaren i klubbens historia som anställts för en andra period. Innan vinterns transferfönster stängde den 1 februari 2011 gjorde Liverpool flera uppmärksammade spelaraffärer. Man köpte först uruguayanen Luis Suárez från Ajax för 26,5 miljoner euro[20] och senare Andy Carroll från Newcastle United för 35 miljoner pund, den dittills högsta transfersumma en brittisk klubb betalat.[21] Rekordet slogs dock endast någon timme senare då Liverpool i sin tur sålde Fernando Torres till Chelsea för 50 miljoner pund.[22] Den 12 maj samma år förlängde Dalglish sitt kontrakt som manager för klubben med ytterligare tre år.[23] Under sommaren införskaffade sedan klubben ett antal nya spelare: Jordan Henderson (från Sunderland), Charlie Adam (Blackpool), Stewart Downing (Aston Villa), Alexander Doni (AS Roma), Sebastian Coates (Nacional) och nygamle Craig Bellamy från Manchester City. Säsongen 2011/2012 vann Kenny Dalglish ännu en gång ligacupen på Wembley den 26 februari mot Cardiff City. Efter ordinarie tid stod matchen 1–1 med mål av Martin Škrtel för Liverpool och Joe Mason för Cardiff. Dirk Kuyts mål i förlängningen gav Liverpool ledningen men Ben Turner utjämnade till 2–2 i den 118:e minuten. Matchen slutade 3–2 till Liverpool efter att Anthony Gerrard missat Cardiffs sista och avgörande straff.

2012- Brendan Rodgers - nystarten[redigera | redigera wikitext]

Den 1 juni kritade Brendan Rodgers, en 39 år gammal nordirländsk tränare med fina resultat i Swansea på sitt CV, på ett kontrakt som ny Liverpoolmanager - detta efter att Kenny Dalglish fått sparken efter det sämsta resultatet i ligan på 18 år. Rodgers hade redan på ett tidigt stadium i rekryteringsprocessen blivit tillfrågad tidigt om intresse fanns att komma på en intervju men nordirländaren tackade då nej då han menade att han inte ville vara en i mängden av andra kandidater. Snart blev han dock erbjuden jobbet - utan intervju - och samtidigt informerad om att han var första valet och därmed den enda som hade fått ett erbjudande. Detta gjorde att han valde att tänka över erbjudandet seriöst och till slut tackade ja.

Trots sin ålder så hade Rodgers varit med i lagledarroller i nästan 20 år efter att hans karriär som fotbollsspelare tagit slut i 20-årsåldern på grund av ett genetiskt fel i knät. Rodgers är känd för sitt 4-3-3 system och Tiki-Taka fotboll, lik den i Barcelona. Han vill ha fokus på passningsspel och rörelse och under sin första presskonferens som Liverpools manager tryckte han på vikten av att spela aggressiv fotboll och behålla bollkontrollen: "...om man håller bollen i 10 min så ska det vara de längsta 10 min i motståndarens liv". Rodgers första nyförvärv blev Fabio Borini, en spelare han jobbat med i Chelseas ungdomsakademi och dessutom lånat in till Swansea under säsongen klubben tog sig Premier League. Rodgers gjorde omgående små ändringar på klubbens arena Anfield. Han tog bland annat tillbaks de röda nätmaskorna från Liverpools storhetstid och bytte ut den nya This Is Anfield-skylten från 90-talet till den gamla modellen som Bill Shankly en gång satt upp.

Färger och klubbmärke[redigera | redigera wikitext]

Xabi Alonso i Liverpools klassiska helröda matchställ

Liverpools traditionella klubbfärger är rött och vitt, men under de första åren spelade man i blåvita tröjor. I början av 1900-talet började laget spela i röda tröjor och vita byxor (färgerna på strumporna alternerade under åren mellan svart, rött och vitt). Under Bill Shanklys tid introducerades det berömda helröda matchstället. Inför en Europacupmatch mot Anderlecht 1964 kom Shankly in i omklädningsrummet och bad Ron Yeats ta på sig ett par röda shorts som skulle matcha de röda tröjorna. Tanken var att den röda färgen skulle ha en psykologisk effekt – spelarna såg större och farligare ut och motståndarna skulle bli ängsliga. Shankly gillade vad han såg, och när Ian St. John föreslog att man även skulle ha röda strumpor föddes den numera klassiska Liverpooldräkten.[24]

Liverpools reservställ har ofta bestått av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I slutet av 1970-talet introducerades ett tredje matchställ i helgult som användes i bortamatcher mot lag som spelade i rött och vitt, som till exempel Sunderland. Under några år i slutet av 1980-talet gick reservstället i helgrått och på 1990-talet förekom reservställ bestående av gröna tröjor och vita byxor.[25] Från och med 2012 är Warrior Sports officiell leverantör av utrustning.

Liverpools klubbmärke utgörs av en sköld med texten Liverpool Football Club. Inuti skölden finns en avbildning av en så kallad liverbird, en fantasifågel som är en korsning mellan en örn och en skarv. Liverbirden är också symbol för staden Liverpool. Ovanför skölden återfinns texten You'll Never Walk Alone tillsammans med det järnkonstverk som sitter ovanpå Shankly Gates, en av ingångarna till Anfield. På varsin sida om skölden finns två lågor som symboliserar Hillsborough memorial som är en minnesplats utanför Anfield uppförd för att hedra de 96 människor som omkom vid Hillsborougholyckan 1989.[26] Den ligger vid the Shankly Gates. Liverpool har återgått till en äldre variant av klubbmärket på tröjorna för säsong 2012/2013. I stället för den vanliga skölden så kommer Liverpool ha en gul/guld färgad Liver bird med texten "L.F.C." under lik den dom hade på 60-, 70- och 80-talet. Den är i gul/guld på alla tröjor, bortsett från målvaktens bortatröja där den är svart eftersom tröjan är gul. Till skillnad från året innan då klubmärket hade olika färg för att matcha borta-, tredje- och träningströjorna.

Supportrar[redigera | redigera wikitext]

"Kopites" på The Kop under matchen mellan Liverpool och Chelsea, 3 maj 2005

Liverpools supportrar kallas ofta för "Kopites", ett namn taget från sektionen The Kop på hemmaarenan Anfield.[27] På 1960-talet växte låten "You'll Never Walk Alone", ursprungligen från musikalen Carousel men senare inspelad av Liverpool-gruppen Gerry & the Pacemakers, fram som klubbens officiella hymn.[27] Den spelas inför varje hemmamatch då spelarna äntrar planen och sjungs även frekvent under matcherna av publiken. Textraden finns med på klubbmärket och på "Shankly Gates", en av ingångarna till arenan.

Under säsongen 2009-2010 hade Liverpool det fjärde högsta publiksnittet av alla engelska klubbar, 42 863, vilket var 94,4 % av Anfields totala kapacitet.[28]

Klubben har varit inblandat i två av de största olyckorna i fotbollshistorien: Katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen (nuvarande UEFA Champions League) 1985 mot Juventus då 39 supportrar (mestadels italienska Juventussupportrar) dog; och Olyckan på Hillsborough under semifinalen av FA-cupen 1989 då 96 Liverpoolsupportrar miste sina liv.

Hemmaarena[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Anfield
Anfield med The Kops läktare

Anfield byggdes 1884 och var Evertons hemmaarena fram till 1892. Efter en konflikt gällande hyran flyttade Everton till Goodison Park och Anfields ägare John Houlding bildade Liverpool FC som sedan dess har haft Anfield som hemmaarena.

1906 döptes en av läktarna på ena kortsidan till Spion Kop (eller bara The Kop) efter en ås i Natalprovinsen i Sydafrika där ett slag utkämpades under andra boerkriget. I slaget omkom flera soldater från Liverpool.[29] The Kop kunde ta uppemot 30 000 åskådare, men efter Hillsborougholyckan bestämdes att ståplatsläktare skulle avskaffas. I mitten av 1990-talet revs The Kop och ersattes av en sittplatsläktare med plats för 12 409 åskådare.

På motsatt sida av The Kop finns Anfield Road Stand där bortalagets supportrar håller till. Läktaren byggdes om 1998 och fick två våningar med plats för sammanlagt 9 274 åskådare. Huvudläktaren, Main Stand, uppfördes 1895 och var då arenans första stora utbyggnad. Main Stand, vars kapacitet är 12 277 åskådare, byggdes om 1973 och fick då ett nytt tak. Sittplatserna på Main Stand är handmålade. Läktaren på den andra långsidan hette ursprungligen Kemlyn Road Stand, men i samband med klubbens 100-årsjubileum 1992 döptes den om till Centenary Stand (kapacitet: 11 762).[30]

Anfields publikrekord är 61 905 åskådare och sattes i en match mellan Liverpool och Wolverhampton Wanderers 1952.[30]

Liverpool Football Club Museum[redigera | redigera wikitext]

Liverpool Football Club Museum är ett fotbollsmuseum som tillhör Liverpool FC. Museet samorganiseras med de guidade turerna på Anfield Road där museet också är beläget. Museet grundades 1998 och innehåller föremål, foton, berättelser, m.m. från klubbens många framgångar. Från klubbens första år 1892 finns det intressanta namnändringsbeviset, då interna motsättningar i Everton FC ledde till ett misslyckat kapningsförsök av klubbnamnet, vilket resulterade i grundandet av Liverpool FC. Museet har ca 100 000 besökare årligen.[31][32]

Utställda föremål (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Fyra replikabucklor från vinsterna i Europacupen för mästarlag
  • Vandringsbucklan för Champions League, som man fick behålla efter finalvinsten 2005
  • Jamie Carraghers samlade medaljsamling
  • Roger Hunts guldmedalj från Fotbolls-VM 1966
  • Michael Owens Ballon d'Or från 2001
  • Billy Lidells ligaguldmedalj från 1947
  • Ray Houghtons matchtröja från ligaguldåret 1990
  • Fem fotbollar som Kenny Dalglish gjort hat-trick med
  • Ian St Johns matchtröja som han hade på sig när han avgjorde FA-Cupfinalen 1965

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Steven Gerrard har varit en viktig spelare i Liverpool under 2000-talet.

Under åren har flera framstående spelare uppträtt i Liverpools tröja. Exempel på spelare som var aktiva i Liverpool före andra världskriget är backen Ephraim Longworth som blev klubbens förste engelske landslagskapten och målvakten Elisha Scott som tillbringade 22 år i Liverpool. Klubbens främste målskytt under 1920- och 30-talen var Gordon Hodgson som är den spelare i Liverpool som gjort flest hattrick.[33] Under perioden efter andra världskriget gjorde anfallaren Billy Liddell så stort intryck att klubben fick smeknamnet "Liddellpool".[3]

När Liverpool etablerade sig som en storklubb under Bill Shanklys ledning var mittbacken Ron Yeats, som beskrevs som en "koloss", en av nyckelspelarna.[34] En annan viktig spelare var anfallaren Roger Hunt som gjorde 245 ligamål och även var med och blev världsmästare med engelska landslaget 1966. I början av 1970-talet värvades Kevin Keegan som senare blev utsedd till årets spelare i Europa (vid det laget hade han dock sålts till Hamburg).

Under Bob Paisleys ledning värvades två spelare från Skottland 1977: Alan Hansen, som var med om att vinna Europacupen tre gånger, och Kenny Dalglish, som firade stora framgångar både som spelare och tränare i klubben. 1980 värvades Ian Rush som blev klubbens bäste målskytt genom tiderna.

Under 1990-talet kom flera unga spelare fram från Liverpools ungdomsakademi, däribland Steve McManaman, Robbie Fowler, Jamie Carragher och Michael Owen. Den sistnämnde blev utsedd till årets spelare i Europa 2001. Från akademin kom även Steven Gerrard, som tog över lagkaptensbindeln efter Sami Hyypiä 2003.

När klubben i slutet på 1990- och på 00-talet anställde utländska managers präglades spelartrupperna i viss del av deras nationstillhörighet. Fransmannen Gérard Houllier värvade flera franskspråkiga landslagsspelare, till exempel Djimi Traore, Nicolas Anelka, Bruno Cheyrou, El Hadji Diouf och Djibril Cissé.[35] När spanjoren Rafael Benitez tog över efter Houllier 2004 köptes flera spanska spelare in. Under hans tid i klubben representerade Liverpool-spelarna Xabi Alonso, Luis García, Fernando Morientes, Jose Reina, Álvaro Arbeloa, Fernando Torres och Albert Riera det spanska landslaget.[36]

Spelartrupp[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 21 augusti 2014[37]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
1 Australien Brad Jones 19 mars 1982 (32 år) Armadale, Australien England Middlesbrough
22 Belgien Simon Mignolet 6 mars 1988 (26 år) Sint-Truiden, Belgien England Sunderland
52 Wales Danny Ward 22 juni 1993 (21 år) Wrexham, Wales Wales Wrexham

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
2 England Glen Johnson 23 augusti 1984 (30 år) Greenwich, England England Portsmouth
3 Spanien José Enrique 23 januari 1986 (28 år) Valencia, Spanien England Newcastle United
4 Elfenbenskusten Kolo Touré 19 mars 1981 (33 år) Sokoura Bouake, Elfenbenskusten England Manchester City
5 Danmark Daniel Agger 12 december 1984 (29 år) Rosenhöj, Danmark Danmark Bröndby
6 Kroatien Dejan Lovren 5 juli 1989 (25 år) Zenica, Bosnien och Hercegovina England Southampton
16 Uruguay Sebastian Coates 7 oktober 1990 (23 år) Montevideo, Uruguay Uruguay Nacional
17 Frankrike Mamadou Sakho 13 februari 1990 (24 år) Paris, Frankrike Frankrike Paris Saint-Germain
18 Spanien Alberto Moreno 5 juli 1992 (22 år) Sevilla, Spanien Spanien Sevilla
19 Spanien Javier Manquillo 5 maj 1994 (20 år) Spanien Spanien Atlético Madrid
37 Slovakien Martin Skrtel 15 december 1984 (29 år) Handlova, Slovakien Ryssland Zenit Sankt Petersburg
38 England Jon Flanagan 1 januari 1993 (21 år) Liverpool, England England Liverpool
49 England Jack Robinson 1 september 1993 (21 år) Warrington, England England Liverpool
51 Wales Lloyd Jones 7 oktober 1995 (18 år) Plymouth, England England Plymouth

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
8 England Steven Gerrard Lagkapten 30 maj 1980 (34 år) Whiston, England England Liverpool
10 Brasilien Philippe Coutinho 12 juni 1992 (22 år) Rio de Janeiro, Brasilien Italien Inter
14 England Jordan Henderson 16 juni 1990 (24 år) Sunderland, England England Sunderland
20 England Adam Lallana 10 maj 1988 (26 år) St. Albans, England England Southampton
21 Brasilien Lucas Leiva 9 januari 1987 (27 år) Dourados, Brasilien Brasilien Grêmio
22 England Nick Powell 23 mars 1994 (20 år) Crewe, England England Crewe Alexandra
23 Tyskland Emre Can 12 januari 1994 (20 år) Frankfurt, Tyskland Tyskland Bayer Leverkusen
24 Wales Joe Allen 14 mars 1990 (24 år) Carmarthen, Wales Wales Swansea City
30 Spanien Suso 19 november 1993 (20 år) Cádiz, Spanien Spanien Cádiz
31 England Raheem Sterling 8 december 1994 (19 år) Kingston, Jamaica England Queens Park Rangers
32 England Cameron Brannagan 9 maj 1996 (18 år) England Liverpool
41 England Jack Dunn 19 november 1994 (19 år) Liverpool, England England Liverpool
46 England Jordan Rossiter 24 mars 1997 (17 år) Liverpool, England England Liverpool
54 Sverige Kristoffer Peterson 28 november 1994 (19 år) Göteborg, Sverige Sverige Sävedalens IF

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Födelseort Kom ifrån
9 England Rickie Lambert 16 februari 1982 (32 år) Kirkby, England England Southampton
11 Marocko Oussama Assaidi 15 augusti 1988 (26 år) Beni Boughafar, Marocko Nederländerna Heerenveen
15 England Daniel Sturridge 1 september 1989 (25 år) Birmingham, England England Chelsea
29 Italien Fabio Borini 29 mars 1991 (23 år) Bentivoglio, Italien Italien Roma
33 England Jordon Ibe 8 december 1995 (18 år) London, England England Wycombe Wanderers
36 Tyskland Samed Yesil 25 maj 1994 (20 år) Düsseldorf, Tyskland Tyskland Bayer Leverkusen
40 Ungern Krisztian Adorjan 19 januari 1993 (21 år) Budapest, Ungern Ungern MTK Budapest
45 Italien Mario Balotelli 12 augusti 1990 (24 år) Palermo, Italien Italien Milan
48 England Jerome Sinclair 20 september 1996 (18 år) Birmingham, England England West Bromwich Albion
50 Serbien Lazar Markovic 2 mars 1994 (20 år) Cacak, Serbien Portugal Benfica


Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Nr Land Pos Namn
26 Portugal  F Tiago Ilori (utlånad till Bordeaux till slutet av säsongen 2014/2015)
44 Australien  F Brad Smith (utlånad till Swindon Town till slutet av säsongen 2014/2015)
47 England  F Andre Wisdom (utlånad till West Bromwich Albion till slutet av säsongen 2014/2015)
53 Portugal  MF Joao Carlos Teixeira (utlånad till Brighton and Hove Albion till slutet av säsongen 2014/2015)
Nr Land Pos Namn
- Spanien  A Luis Alberto (utlånad till Málaga till slutet av säsongen 2014/2015)
- Spanien  A Iago Aspas (utlånad till Sevilla till slutet av säsongen 2014/2015)
- Belgien  A Divock Origi (utlånad till Lille till slutet av säsongen 2014/2015)
Spanien  F Rafael Paez (utlånad till Bologna till slutet av säsongen 2014/2015)

Transferfönstret 2014/2015[redigera | redigera wikitext]

In:

Ut:

uppdaterat den 17 augusti 2014

Transferfönstret 2013/2014[redigera | redigera wikitext]

In:

Ut:

uppdaterat 20 september 2013

Flest spelade matcher[redigera | redigera wikitext]

Endast tävlingsinriktade matcher.[38][39]

Spelare med flest spelade matcher för Liverpool F.C.
Nr. Namn År Liga[C] FA Cup League Cup Övrigt[D] Totalt
1 England OO 1960–1978 640 (4) 79 (2) 42 (7) 96 (1) 857   (14)
2 England Carragher, JamieJamie Carragher 1996–2013 484 (17) 39 (1) 33 (6) 146 (3) 703  (28)
3 England Clemence, RayRay Clemence 1967–1981 470 (0) 54 (0) 55 (0) 86 (0) 665   (0)
4 England Hughes, EmlynEmlyn Hughes 1967–1979 474 (0) 62 (0) 46 (0) 83 (0) 665   (0)
5 Wales Rush, IanIan Rush 1980–1987
1988–1996
469 (22) 61 (5) 78 (0) 45 (3) 660  (30)
6 England Neal, PhilPhil Neal 1974–1985 455 (2) 45 (0) 66 (0) 81 (0) 650   (2)
7 England Smith, TommyTommy Smith 1962–1978 467 (0) 52 (0) 30 (0) 89 (1) 638   (1)
8 Zimbabwe Grobbelaar, BruceBruce Grobbelaar 1980–1994 440 (0) 62 (0) 70 (0) 46 (0) 628   (0)
9 Skottland Hansen, AlanAlan Hansen 1977–1991 434 (0) 58 (1) 68 (0) 53 (1) 620   (2)
10 England Gerrard, StevenSteven Gerrard 1998– 407 (33) 35 (4) 24 (4) 122 (12) 588 (53)

Bästa målskyttar[redigera | redigera wikitext]

Endast tävlingsmatcher.[40][41]

Bästa målskyttar för Liverpool F.C.
Nr. Namn År League[C] FA Cup League Cup Övrigt[D] Totalt
1 Wales Rush, IanIan Rush 1980–1987
1988–1996
229 (469) 39 (61) 48 (78) 23 (45) 346 (660)
2 England Hunt, RogerRoger Hunt 1958–1969 245 (404) 18 (44) 5 (10) 18 (34) 286 (492)
3 England Hodgson, GordonGordon Hodgson 1925–1936 233 (358) 8 (19) 0 (0) 0 (0) 241 (377)
4 Skottland Liddell, BillyBilly Liddell 1938–1961 215 (492) 13 (42) 0 (0) 0 (0) 228 (534)
5 England Fowler, RobbieRobbie Fowler 1993–2001
2006–2007
128 (266) 12 (24) 29 (35) 14 (44) 183 (369)
6 Skottland Dalglish, KennyKenny Dalglish 1977–1990 118 (355) 13 (37) 27 (59) 12 (58) 172 (515)
7 England Owen, MichaelMichael Owen 1996–2004 118 (216) 8 (15) 9 (14) 23 (52) 158 (297)
8 England Chambers, HarryHarry Chambers 1915–1928 135 (315) 16 (28) 0 (0) 0 (1) 151 (339)
9 England Gerrard, StevenSteven Gerrard 1998– 91 (400) 12 (32) 7 (24) 40 (121) 150 (586)
10 England Parkinson, JackJack Parkinson 1903–1914 125 (200) 5 (19) 0 (0) 0 (1) 130 (220)

Tränare[redigera | redigera wikitext]

Siffrorna står för antal tävlingsmatcher, vinster, förluster och oavgjorda matcher. (Uppdaterad 12 april 2014)[42]

Namn Nat Period M V F O Vinst %
John McKenna Irland augusti 1892 - augusti 1896 101 58 26 17 57.42
Tom Watson England augusti 1896 - maj 1915 740 327 272 141 44.19
David Ashworth England december 1920 - februari 1922 58 25 9 24 43.30
Matt McQueen Skottland februari 1923 - februari 1928 229 94 74 61 41.04
George Patterson England februari 1928 - maj 1936 370 139 145 86 37.56
George Kay England maj 1936 - februari 1951 359 143 123 93 39.83
Don Welsh England mars 1951 - maj 1956 234 82 92 60 35.04
Phil Taylor England maj 1956 - november 1959 153 77 44 32 50.32
Bill Shankly Skottland december 1959 - juli 1974 753 393 175 185 52.19
Bob Paisley England juli 1974 - maj 1983 490 275 91 124 56.12
Joe Fagan England maj 1983 - maj 1985 122 65 23 34 53.27
Kenny Dalglish Skottland maj 1985 - februari 1991 297 180 41 76 60.60
Ronnie Moran England februari 1991 - april 1991 10 4 5 1 40.00
Graeme Souness Skottland april 1991 - januari 1994 157 65 45 47 41.40
Roy Evans England januari 1994 - juli 1998 226 116 57 53 51.32
Evans/Houllier England/Frankrike juli 1998 - november 1998 18 7 6 5 38.88
Gérard Houllier Frankrike november 1998 - maj 2004 307 158 75 74 51.46
Rafael Benítez Spanien juni 2004 - juni 2010 350 194 79 77 55.42
Roy Hodgson England juli 2010 - januari 2011 31 13 9 9 41.93
Kenny Dalglish Skottland januari 2011 - maj 2012 74 35 22 17 47.29
Brendan Rodgers Nordirland juni 2012 - 92 51 20 21 55.43

Meriter[redigera | redigera wikitext]

  • Engelska mästare: 18 gånger (1901, 1906, 1922, 1923, 1947, 1964, 1966, 1973, 1976, 1977, 1979, 1980, 1982, 1983, 1984, 1986, 1988, 1990)
  • FA-cupen: 7 gånger (1965, 1974, 1986, 1989, 1992, 2001, 2006)
  • Engelska ligacupen: 8 gånger (1981, 1982, 1983, 1984, 1995, 2001, 2003, 2012)
  • FA Community Shield: 15 gånger (1964*, 1965*, 1966, 1974, 1976, 1977*, 1979, 1980, 1982, 1986*, 1988, 1989, 1990*, 2001, 2006) [*=delad]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

I statistiken för flest matcher och mål ingår förutom matcher från ligan, FA-cupen, Ligacupen, Europacupen/Champions League, UEFA-cupen och Cupvinnarcupen även matcher i följande mindre turneringar: UEFA Super Cup, Interkontinentalcupen/VM för klubblag, Screen Sport Super Cup och Charity Shield.[43] Notera även att snittet för Ian Rush beror på att han säsongen 1987/88 spelade i Juventus och att han därför spelade sammanlagt femton säsonger i Liverpool.

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Premier League-placering de senaste 20 säsongerna[44]
Plats 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13
1
2 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
3 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
4 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
5 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
6 Locator Dot.svg
7 Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
8 Locator Dot.svg Locator Dot.svg
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

Flest tävlingsmatcher[redigera | redigera wikitext]

De tio mesta spelarna i Liverpool[45]
Nr. Spelare År Matcher Snitt
1 Ian Callaghan 1959–1978 857 45,10
2 Jamie Carragher 1996–2013 700 44,40
3 Ray Clemence 1968–1981 665 51,15
4 Emlyn Hughes 1966–1979 665 51,15
5 Ian Rush 1980–1987, 1988–1996 660 44,00
6 Phil Neal 1974–1986 650 54,17
7 Tommy Smith 1962–1979 638 39,88
8 Bruce Grobbelaar 1981–1994 628 44,86
9 Alan Hansen 1977–1990 620 47,69
10 Steven Gerrard 1998– 586 46,00

Mesta målgörare[redigera | redigera wikitext]

De tio bästa målskyttarna i Liverpool, serie- och cupspel[46]
Nr. Spelare År Mål Snitt
1 Ian Rush 1980–1987, 1988–1996 346 23,07
2 Roger Hunt 1959–1970 286 26,00
3 Gordon Hodgson 1925–1936 241 21,90
4 Billy Liddell 1945–1961 228 14,25
5 Robbie Fowler 1993–2001, 2006–2007 183
6 Kenny Dalglish 1977–1990 172 13,23
7 Michael Owen 1997–2004 158 19,75
8 Harry Chambers 1919–1928 151 16,78
9 Steven Gerrard 1998- 149
10 Sam Raybould 1899–1907 130 16,25

Publikrekord[redigera | redigera wikitext]

Rekord Motståndare Åskådare År
Flest åskådare vid en ligamatch Chelsea 51 757 1949
Flest åskådare vid en FA-cupmatch Wolverhampton Wanderers 61 905 1952
Flest åskådare vid en ligacupmatch Nottingham Forest 50 880 1980
Flesta åskådare vid en europeisk cupmatch Barcelona 55 104 1976
Minst antal åskådare vid en ligamatch Loughborough Town 1 000 1895
Minst antal åskådare vid en ligamatch

(efter andra världskriget)

Scunthorpe United 11 976 1959
Minst antal åskådare vid en FA-cupmatch Newton 4 000 1892
Minst antal åskådare vid en FA-cupmatch

(efter andra världskriget)

Chester City 11 207 1946
Minst antal åskådare vid en ligacupmatch Brentford 9 902 1983
Minst antal åskådare vid en europeisk cupmatch Dundalk 12 021 1982

Största vinster och förluster[redigera | redigera wikitext]

De fem största segrarna[47]
Datum Resultat Motståndare Sammanhang
1974-09-17 11–0 Strømsgodset Cupvinnarcupen
1969-09-16 10–0 Dundalk Mässcupen
1986-09-23 10–0 Fulham Ligacupen
1896-02-18 10–1 Rotherham United Ligan
1980-10-01 10–1 Oulun Palloseura Europacupen
De fem största förlusterna[48]
Datum Resultat Motståndare Sammanhang
1954-12-11 1–9 Birmingham City FC Ligan
1934-11-10 0–8 Huddersfield Town AFC Ligan
1934-01-01 2–9 Newcastle United FC Ligan
1932-05-07 1–8 Bolton Wanderers FC Ligan
1934-09-01 1–8 Arsenal FC Ligan

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Böcker
  • Goldstein, Dan (2000). The Rough Guide to English Football, 2nd Edition: A Fans' Handbook. ISBN 1-85828-557-7 
  • Heatley, Michael (2005). The Little Book of Liverpool - A Liverpool A to Z. Kina: Green Umbrella Publishing. ISBN 1-905009-26-7 
  • Thylin, Stefan (1998). Första Ligan : 1888 : Engelska Ligan 110 år. ISBN 91-88540-97-9 
Internet
Noter
  1. ^ [a b] ”Liverpool Football Club is formed”. Liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/history/timeline/1892-1917/liverpool-football-club-is-formed. Läst 4 december 2009. 
  2. ^ [a b] Goldstein, Dan (2000). The Rough Guide to English Football, 2nd Edition: A Fans' Handbook. sid. 293. ISBN 1-85828-557-7 
  3. ^ [a b] ”Artikel om Billy Liddell”. The Scotsman. http://thescotsman.scotsman.com/sport.cfm?id=179182004. Läst 2006-10-28. 
  4. ^ Goldstein, Dan (2000). a.a. sid. 294 
  5. ^ ”Liverpools första seger i FA-cupen”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/redcorner_articles_view.asp?article_id=603. Läst 2006-10-28. 
  6. ^ ”David Fairclough”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/player_profile.asp?player_id=298. Läst 2006-10-29. 
  7. ^ ”Liverpool–Tottenham 7–0”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/viewgame.asp?game_id=1046. Läst 2006-10-29. 
  8. ^ ”Mark Lawrenson”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/player_profile.asp?player_id=354. Läst 2006-10-29. 
  9. ^ ”Europacupfinalen 1984”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/redcorner_articles_view.asp?article_id=660. Läst 2006-10-29. 
  10. ^ ”Heyselkatastrofen”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/768380.stm. Läst 2006-10-29. 
  11. ^ ”Peter Beardsley”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/player_profile.asp?player_id=264. Läst 2006-10-30. 
  12. ^ ”Taylorrapporten”. Footballnetwork.org. http://www.footballnetwork.org/dev/communityfootball/violence_taylor_report.asp. Läst 2006-10-30. 
  13. ^ Thylin, Stefan (1998). Första Ligan : 1888 : Engelska Ligan 110 år. sid. 80. ISBN 91-88540-97-9 
  14. ^ ”Stan Collymore”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/player_profile.asp?player_id=285. Läst 2006-10-31. 
  15. ^ ”Liverpool tillåts försvara titeln”. Uefa.com. http://www.uefa.com/uefa/news/Kind=128/newsId=308644.html. Läst 2006-10-31. 
  16. ^ ”Liverpool revived by record triumph”. uefa.com. http://en.archive.uefa.com/competitions/ucl/history/season=2008/round=15105/match=301215/report=rp.html. Läst 9 februari 2011. 
  17. ^ ”Liverpool FC Statement”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/liverpool-fc-statement-1. Läst 3 juni 2010. 
  18. ^ ”Liverpool appoint Hodgson”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/liverpool-appoint-hodgson. Läst 1 juli 2010. 
  19. ^ ”Hodgson leaves Liverpool FC”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/hodgson-leaves-liverpool-fc. Läst 8 januari 2011. 
  20. ^ ”Liverpool sign Luis Suarez”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/liverpool-sign-luis-suarez. Läst 1 februari 2011. 
  21. ^ ”Liverpool agree 'club record' Carroll fee”. mirrorfootball.co.uk. http://www.mirrorfootball.co.uk/news/Liverpool-Andy-Carroll-transfer-latest-Reds-agree-club-record-fee-for-Carroll-article686795.html. Läst 1 februari 2011. 
  22. ^ ”Torres makes record move from Liverpool to Chelsea”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/c/chelsea/9380389.stm. Läst 1 februari 2011. 
  23. ^ ”Kenny signs three-year deal”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/kenny-signs-three-year-deal. Läst 12 maj 2011. 
  24. ^ ”Shankly: the hero who let me down”. Times Online. http://www.timesonline.co.uk/article/0,,2093-1817155,00.html. Läst 2006-11-05. 
  25. ^ ”Liverpools färger”. Liverweb. http://www.liverweb.org.uk/colours.htm. Läst 2006-11-05. 
  26. ^ ”Liverpools klubbmärke”. Liverpool FC ISC Swedish Branch. http://www.liverpoolfc.nu/misc/other/badges/. Läst 2006-11-06. 
  27. ^ [a b] ”Anfield giants never walk alone”. fifa.com. http://www.fifa.com/classicfootball/news/newsid=797469.html. Läst 21 mars 2011. 
  28. ^ ”Barclays Premier League Stats: Team Attendance - 2009-10”. espn.com. http://soccernet.espn.go.com/stats/attendance/_/league/eng.1/year/2009/barclays-premier-league?cc=5739. Läst 21 mars 2011. 
  29. ^ ”Historien om The Kop”. Liverweb. http://www.liverweb.org.uk/kop.htm. Läst 2006-11-06. 
  30. ^ [a b] ”Anfield”. Liverweb. http://www.liverweb.org.uk/virtual.htm. Läst 2006-11-06. 
  31. ^ Forslund, Pontus (2006). ”Football is Forever - the Establishment and Purposes of Football Museums”. http://www.science.gu.se/digitalAssets/805/805948_Dissertation_Pontus_Forslund.pdf. 
  32. ^ Offside: sportmagasinet. nr 5. Göteborg: Offside press. 2009. Libris 4346241 
  33. ^ ”Tremålsskyttar i Liverpool”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/stats_hattricks.asp. Läst 2006-11-07. 
  34. ^ ”Ron Yeats: The Colossus”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/player_articles_view.asp?article_id=156&player_id=450. Läst 2006-11-07. 
  35. ^ ”Manager profile”. lfchistory.net. http://www.lfchistory.net/Managers/Manager/Profile/16. Läst 9 februari 2011. 
  36. ^ ”Manager profile”. lfchistory.net. http://www.lfchistory.net/Managers/Manager/Profile/20. Läst 9 februari 2011. 
  37. ^ ”First Team - Liverpool FC”. liverpoolfc.tv. http://www.liverpoolfc.tv/team/first-team. Läst 9 december 2009. 
  38. ^ Pead. sid. 416 
  39. ^ ”Most Appearances”. LFC history. http://www.lfchistory.net/stats_appearances.asp. Läst 22 februari 2008. 
  40. ^ Pead (1986), p. 415.
  41. ^ ”Goalscorers”. LFC history. http://www.lfchistory.net/stats_goalscorers.asp. Läst 22 februari 2008. 
  42. ^ ”Liverpools tränare”. http://www.soccerbase.com/manager_history.sd?teamid=1563. . Soccerbase.com. URL läst 2007-07-02
  43. ^ ”Statistiknot”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/players_about.asp. Läst 2006-11-07. 
  44. ^ ”Premier League Statistics”. Official Site of the Premier League. http://www.premierleague.com/page/Statistics/0,,12306,00.html. 
  45. ^ ”Liverpools mesta spelare”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/stats_appearances.asp. Läst 2011-01-29. 
  46. ^ ”Liverpools bästa målskyttar”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/stats_goalscorers.asp. Läst 2011-01-29. 
  47. ^ ”De 50 största segrarna på Anfield”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/stats_biggest_wins_home.asp. Läst 2006-11-11. 
  48. ^ ”De 50 största förlusterna på bortaplan”. LFChistory.net. http://www.lfchistory.net/stats_biggest_loss_away.asp. Läst 2006-11-11. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]