Eufonium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eufonium
från vänster: Althorn, Baryton och Eufonium

Eufonium är ett bleckblåsinstrument. Det är tenormedlemmen i tubafamiljen. Liksom bastuban har eufoniet en borrning som ökar konstant i storlek från ventildelen till klockstycket, så kallad konisk borrning, till skillnad från cylindriskt borrade instrument som bibehåller en konstant diameter på röret under en större del av instrumentets totala längd. Därför har eufoniet en rundare klang än trombonen trots att de spelar i samma tonregister. Förhållandet i fråga är analogt med det mellan kornett och trumpet.

Vanligen har ett eufonium fyra ventiler. Varje ventil ökar längden av luftpelaren genom instrumentet när den trycks ned, beroende på längden av stämbygeln i anslutning till densamma. Rangordningen av längderna på dessa stämbyglar från den kortaste till den längsta är 2,1,3,4. (d.v.s. den första bygeln är näst kortast o.s.v.) Stämbygeln till den fjärde ventilen är ungefär lika lång som den första och tredje bygeln tillsammans. Den fjärde venitlen existerar för att den är något mer stämd i vissa sammanhang än kombinationen av första och tredje ventilen tillsammans. Den fjärde ventilen tillåter också musikanten att spela i det lägre registret, genom att addera mer bygel än det vanliga treventiliga instrumentet gör. Vissa eufonier är också utrustade med ett "kompenserande system" bestående av extra rör som kopplas in vid nedtryckning av vissa ventilkombinationer. Ett sådant system förbättrar både stabiliteten av instrumentets tonbildning i det lägre registret och tillåter spel i det registret med en mera konventionell fingersättning.

Instrument som liknar eufoniet är det amerikanska barytonhornet, det brittiska barytonhornet (vilket eftersom det är ett saxhorn är mer cylindriskt och trombonlikt än det amerikanska barytonhornet) och det tyska barytonhornet och tenorhornet. Alla dessa har sitt ursprung i serpenten. En unik amerikansk kreation var eufoniet med dubbla klockstycken, vilket inkluderade ett andra mindre klockstycke och en extra ventil som lät musikern använda det mindre klockstycket istället för det större vanliga klockstycket. Det andra mindre klockstycket hade ett mer trombonlikt ljud.

Eufoniet återfinns oftast i olika blåsorkestrar såsom symfonisk blåsorkester, brassband och militärorkestrar, där det ofta används som soloinstrument. Instrumentet har en dominerande roll i många marscher, till exempel i dem som John Philip Sousa skrev. Instrumentet används idag också ofta i olika brassensembler. Eftersom instrumentet är skapat så sent som på tidigt 1800-tal återfinns det normalt sett inte i moderna symfoniorkestrar. Bara i vissa verk har kompositören använt sig av ett eufonium (eller en tenortuba). Exempel på sådana verk är: Gustav Holsts "Planeterna" och Gustav Mahlers sjunde symfoni. Namnet eufonium kommer från det grekiska ordet eufonion som betyder välljudande.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]