Fatburen vid Stora Ängby
Fatburen vid Stora Ängby är en gammal rödtimrad förrådsbyggnad, en fatbur, som ligger på en kulle norr om manbyggnaden vid Stora Ängby i Norra Ängby i Bromma, väster om Stockholm.
Stockholms äldsta träbyggnad
Fatburen uppfördes på 1690-talet, delvis av stockar från 1500-talet. Fatburen anses vara Stockholms äldsta träbyggnad och är alltså ett ovanligt kulturföremål. Stora Ängby slott uppfördes också samtidigt på 1690-talet, liksom flygeln, ett reveterat trähus, som ligger parallellt med manbyggnaden. Den röda timrade fatburen byggdes för gårdens folk. Timret är delvis tidigare använt och har troligen ingått i en "gammal bod", som fanns på samma plats enligt en karta från 1689.[1] Fatburen är byggd i en och en halv våning. Huset har sadeltak och takpannorna består av enkupiga lertegelpannor. Huset har sockel av grå natursten med fyra stadiga hörnstenar. Sockelns mellanrum är fyllda med sten och bruk. Entrédörren är svart. Fönstret består av en lucka av röda brädor med en lastbom, en hissanordning, ovanför.
Nedanför fatburen, på den plats där midsommarfirandet årligen äger rum, låg ladugården till Stora Ängby slott, ladugårdskarlens bostad. Ladugårdskarlens torpstuga vid Stora Ängby låg i skogsbrynet norr om fatburen. Det är en liten röd stuga från 1700-talet.
Historia
Fatburen vid Stora Ängby slott anses som stockholmstraktens äldsta träbyggnad. Fatburen vid Stora Ängby slott, som idag används som förråd, blev på 1930-talet pietetsfullt konserverad. Det är den enda i stockholmsområdet bevarade fatburen och den ligger här på en kulle i nära anslutning till övriga byggnader.
Fatburen eller fataburen kommer av fornsvenskans fat, "kläder", "persedlar", och bur, "bod", ett hus eller rum, där man i äldre tider förvarade kläder och annan dyrbar egendom och kan vara synonym med linneförråd, förrådsrum, magasin eller skattkammare. Vid Stora Ängby slott ligger fatburen på en kulle i parken. Fatburen byggdes om redan på 1690-talet, och då användes en del 1500-talsstockar från den gamla fatburen. Fatburen byggdes av trä, som i äldre tider var herrgårdarnas speciella klädbod.
Några andra kulturminnen kring fatburen och Stora Ängby slott är Ladugårdskarlens torpstuga med loge, stall och smedja, de forna torpen Solbase, Komötet, Näfsan och Tyskbåtten. Torpet Björklund i Björklunds hage låg mitt bland de gamla vikingagravarna. Det tillhörde förr Ängby och är utsatt på 1829 års karta. Lilla Ängby gård i Blackeberg avskiljdes från Stora Ängby på 1700-talet. Det ligger på plats strax norr där det gamla torpet Solbase låg. Runstenen Ängbystenen (U60) står kvar på den plats där den restes på 1100-talet.
Skjutluckor, dörrposter och knutteknik
|
| |
Gluggar med skjutluckor, dörrposter och knuttimring är mycket ålderdomliga. Fatburen restaurerades 1934 av professor Sigurd Erixon. Knuttimring eller timring är en äldre träbyggnadsteknik som i Norden är känd sedan 800-talet. Den äldsta bevarade timmerbyggnaden i Sverige är Granhults kyrka.[2] Genom dendrokronologisk analys har timret i kyrkan daterats till åren efter 1217. Granhults kyrka är sannolikt byggd på 1220-talet.[3] Tekniken att knuttimra har fått sitt namn av att man sammanfogar de stockar som bildar väggen i hörnen genom uthuggna hak, knutar. En timmerstomme består av timmerstockar som läggs horisontellt och staplas på varandra. Stockändarna förses med urtag och lägges i kryss så att de ligger i samma nivå i två parallella väggar, medan stockarna i de två mellanliggande väggarna ligger en halv stockhöjd högre.
Knuttekniken gick till så att man i hörnen (knutarna) skär stockarna samman, vanligen med både underhak och överhak, som låser dem mot varandra, och gör så att de kommer att ligga dikt mot varandra i väggen. Ett lager av stockar runt huset kallas ett varv. Stockarna timras samman så att toppändarna i ena varvet pekar åt det ena hållet och i nästa varv åt det andra hållet. I annat fall kommer konstruktionen att luta. Det första varvet (syllvarvet) består av syllarna. I en välgjord timmerstomme ska alla syllarna ha samma höjd, och därför bör grundmuren alltså ligga en halv stockhöjd lägre under de två parallella syllarna som läggs ut först. Att använda halv stockhöjd på dessa syllar anses vara dåligt hantverk. Om grundmuren är jämnhög hela vägen runt, är det bättre att i stället låta de två korsande stockarna vara extra höga.
Knuthalsen kallas den smalaste delen av stocken, som i en upptimrad konstruktion utgör själva krysset mellan de korsande stockarna. Den är normalt dold. Knuthalsen kan utformas på många olika sätt, allt ifrån en enkel V-formad rännknut till komplicerade sammanfogningar, som både gör konstruktionen stabil och förhindrar drag. Under medeltiden var det vanligt att man lät överhaket gå ända ner till märgen, så att halsen endast består av trä från den undre halvan av stocken. Denna knuttyp kallas rännknut eller överhaksknut.
Under sen medeltid utvecklades tekniken och knuten blev mer sofistikerad, genom att urtag gjordes inte bara, som i rännknuten, på ovansidan av stocken, utan också på undersidan. Resultatet blir då en dubbelhaksknut eller en enkelkattsknut eller en dubbelkattsknut.
I en dubbelhaksknut är underhaket ungefär lika brett som överhaket, och överbryggar hela den underliggande stockens bredd. Enkelkattsknutarna och dubbelkattknutarna har en tröskel (betta) i träets längdriktning i överhaket, så att urtaget i underhaket blir smalare än stockbredden. Bettan kan ligga antingen mitt i haket (en så kallad dubbelkattsknut) eller i sidan av haket (enkelkattsknut). Ibland kombineras underhak och betta. Bruket av betta och underhak gjorde konstruktionen tätare och stadigare. I sådana knutar behålls märgen i knuthalsen och därigenom minskar också risken för att den övre delen av knutskallen ska lossna och ramla bort. Dubbelhaksknutar (liksom enkel- och dubbelkattsknutar) görs genom att underhaket inpassas i motsvarande överhak på den underliggande stocken. Lodräta knuthak anses ibland vara sämre, eftersom de kan öppna sig när timret torkar och krymper. Knutar med lodräta hak kom likväl på många håll efterhand att ta över efter de äldre sneda.
Sigurd Erixons restaurering på 1930-talet
Benämningen fatbur har genom folktraditionen blivit bevarad vid Stora Ängby. Professor Sigurd Erixon undersökte denna byggnad på 1930-talet. Sigurd Erixon var etnolog och kulturhistoriker.[4] 1934 gjordes en restaurering av fatburen av Stockholms stadsmuseum och Sigurd Erixon.[5][6]
Sigurd Erixon, som var mycket berest i Sverige, berättar följande om fatburen vid Stora Ängby slott:
"På en karta över Stora Ängby från 1685 finnes "en gammal bodh" utsatt på denna kulle strax nordöst om den dåvarande "herrgårdsbyggningen". En närmare granskning av den nuvarande fatburen visar, att den kan vara byggd vid denna tid, men knappast då kunde ha karakteriserats som "gammal". Sannolikt har den "gamla bodhen" rivits på 1690-talet. I nuvarande fatburs väggar finner man emellertid en del stockar med sneda dubbelhaksknutar, som tycks härstamma från 1600-talets början eller kanske från 1500-talets senare del. De utgöra antagligen rester av den äldre fatburen. Knutformen – så kallad vertikal enkelkatt – tillsammans med inlaxade dörrposter, timrets vittring och gluggarnas form med skjutluckor inne i timret samt vissa beslag ger fullgoda skäl för en datering till strax före år 1700."[7]
Sigurd Erixon skriver här om "inlaxade dörrposter". En laxknut, eller en slätknut, är en metod i husbyggnation och i finsnickeri för att foga samman två väggar eller sidor av trä. En laxknut saknar knutskallar och låsningen av de två träelementen i vinkel mot varandra sker genom att anliggande ytor görs sneda. I hustillverning i Norden utvecklades laxknutar från den knuttimringstknik, som var känd redan på 800-talet. Laxknuten var vanlig på timmerhus på 1800-talet, bland annat för att den släta knuten underlättade inklädsel av huset med brädpanel. I finsnickerier används laxknutar för att göra konstruktionen starkare, till exempel i kistor och lådor. Laxknuten kan i sådana sammanhang vara dold, genom att utmejslingen inte görs genomgående.
Referenser
- ^ Sigurd Erixon, Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmtrakten, Stockholm, 1941.
- ^ Riksantikvarieämbetet Arkiverad 22 februari 2007 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Granhults kyrkas hemsida
- ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931, skriver att 1914 blev Sigurd Erixon amanuens vid Nordiska museet och 1924 blev han intendent där och året därpå blev han fil.lic. i Uppsala och fil. hedersdoktor 1927. År 1911 inledde han den av honom ledda undersökningen av svenska byar och gårdar, vars resultat tillföll Nordiska museets arkiv.
- ^ Kringla, Fatbur/Klädstuga.
- ^ Bebyggelseregistret (BBR) - Riksantikvarieämbetet.
- ^ Sigurd Erixon, Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten, Stockholm 1941, sidan 260 och följande.
Källor
- Vandring i Norra Ängby, Kulturstig 5, Bromma hembygdsförening, Stockholm 1999.
- Edvard Bolin, Stora Ängby och traktens historia, Bromma hembygdsförenings årsskrift 1973, sidorna 21-22.
- Edvard Bolin, Bromma – en kulturhistorisk vägvisare, Bromma hembygdsförening, 1979, sidan 37.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Fatburen vid Stora Ängby.
