Byggnadssten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ekebergsmarmor på Folksamhuset i Stockholm i svagt vinterljus
Hallandiagnejs

Byggnadssten, sten som bryts ur berggrunden och används för byggnader och anläggningar. I byggnader förekommer natursten i husfasader, golv, trappor samt inredningsdetaljer som köksbänkar och öppna spisar. Inom anläggningsarbeten förekommer natursten i broar, kajer, stödmurar och gatubeläggningar.

Råstenen bryts i dagbrott, skärs i skivor och ytbehandlas genom polering, mattslipning, sandblästring eller bränning. Olika behandlingsmetoder och olika skärningsriktningar ger olika utseenden.

Flera byggnadsstenar är svenska landskapsstenar. Stenar som används som byggnadssten används vanligen också som ornamentsten.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bergarter har bearbetats för att användas som byggmaterial i årtusenden.n

I Sverige har lösa stenar, företrädesvis av granit, sedan stenåldern använts i stensträngar, stenmurar, gravhögar, gånggrifter, domarringar, skeppssättningar och som runstenar. Nästan alla runstenar är naturliga granitblock. Huggen sten och stenbrott verkar däremot inte ha förekommit på Sveriges fastland före 1000-talet. Undantaget är bildstenarnaGotland. Från 1000-talet finns en sorts kristna gravmonument, hällkistor i huggen kalksten, som tidigare har kallats Eskilstunakista eftersom några fynd i Eskilstuna tidigt blev kända.

Skandinaviens äldsta stenbyggnad är S:t Clemenskyrkan i Roskilde. Den äldsta på Skandinaviska halvön är Dalby heligkorskyrka i Dalby utanför Lund, som påbörjades omkring 1060. Omkring 1070 började Nidarosdomen byggas i sten, men den nuvarande byggnaden i täljsten påbörjades först på 1140-talet. S:t Clemens kyrka i Visby började byggas omkring 1100. S:t Olofs kyrka i Visby påbörjades 1102.

Under 1100-talet börjar man bygga kyrkor och kloster av huggen kalksten och sandsten på flera håll i Götalandskapen. Kunnig arbetskraft för att hugga sten och uppföra stenbyggnader fick till en början hämtas Tyskland och längre bort i Europa. Lunds domkyrka är byggd i sandsten och invigdes 1145. Alvastra klosterkyrka byggdes mellan 1143 och 1185 i kalksten från Omberg.[1]

De världsliga byggnaderna i sten är något yngre än de kyrkliga. Linköpings slott, som var biskopens borg fram till reformationen, har delar som daterats till 1100-talets början. I Visby byggdes Kruttornet strax efter 1151. Det ingår nu i Visby ringmur, som är från 1200-talet. Vadstena kungsgård påbörjades i mitten av 1200-talet och är byggd i tegel med detaljer i kalksten.

Murtegel har en lång tradition i de äldsta civilisationerna i Mellanöstern, det romerska riket och genom hela medeltiden i Italien, men var en nyhet i Skandinavien och Tyskland när Roskilde domkyrka började byggas i tegel på 1170-talet. Tegel är starkare och mer måttsäkert än naturstenen, och det är som alternativ till den teglet gör sitt intåg efter drygt hundra år av stenbyggande i Skandinavien.

Från 1200-talet utvecklades tekniken för stenbyggnad och större byggen som Linköpings domkyrka kom igång. Stenhuggarna började sätta sina märken på de renhuggna stenarna, förmodligen för att de arbetade på ackord, och detta är till hjälp i dateringen av äldre byggnader.

Byggnads- och ornamentstenar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Urval av enskilda svenska byggnadsstenar[redigera | redigera wikitext]

Litteraturhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  • Urban Nilsson och Hedvig Schönbeck: Dekorativ fasadsten på Stockholms malmar - en bergarts- och skadeinventering, Stockholms stadsmuseum 1993, ISBN 91-85238-74-0
  • Sten - Svenska Turistföreingens Årsbok 1990
  • Gunilla Gardelin, En värld av sten : Stenhuggarnas organisation i medeltidens Östergötland (2006), licentiatavhandling vid Lunds universitet, ISBN 91-22-02152-3.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gardelin (2006), sid. 57.