Giovanni Gentile

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Giovanni Gentile

Giovanni Gentile, född 30 maj 1875 i Castelvetrano, död 15 april 1944 i Florens, var en italiensk filosof och fascistisk politiker. Gentile var anhängare till Benedetto Croce och Hegel, och sade själv att han var fascismens filosof; han spökskrev Fascismens doktrin (1932) åt Benito Mussolini, men benämnde också sitt filosofiska system för aktualistisk idealism. Från 1922- 1924 var Gentile utbildningsminister i Benito Mussolinis fascistregering.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Giovanni Gentile tog under studieåren grundläggande intryck av hegelianen D. Jaia, blev 1907 professor i filosofins historia i Palermo, 1914 Jaias efterträdare som professor i Pisa, och sist 1918 i Rom, innan han 1922-24 blev undervisningsminister i Benito Mussolinis fascistiska regering, under vilken tid han genomförde en genomgripande skolreform. 1920 hade han grundat tidskriften Giornale critioc della filosofia italiana. Gentile var från 1925 ledare för Enciclopedia italiana och från 1922 rikssenator. 1925 grundade han också det av Mussolini upprättade Instituto nationale fascista di cultura och var från 1927 chefredaktör röf institutets tidskrift, Educazione fascista. Som föreläsare besökte Gentile 1931 Sverige.[2]

Sedan han i tilltagande grad blivit fascistisk, bröt hans forna vän Benedetto Croce med honom. Gentile mördades 1944 av antifascister.

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Gentiles filosofi utgår från Hegels andebegrepp; ande anser Hegel vara själen, medvetandet och viljan, tolkat både på ett individuellt plan och på ett samhälleligt; genom Hegels teori om anden skapades sålunda den fascistiska teorin om den totalitära staten. Gentile hävdade att anden var causa sui, självgenererande och utan annan orsak än sig själv. Yttermera menade han att anden skapade sig själv, och saknade skapare. Detta förstod Gentile som att anden var fri, eftersom den därmed inte hade något överställt sig. Friheten använder anden, menade Gentile, till sitt eget självförverkligande, och filosofins väsen är inget annat än dess historia, i vilken den rör sig i denna riktning mot förverkligande. Därmed blev Gentile elitistisk i sin människosyn.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Allmänna verk och om filosofi[redigera | redigera wikitext]

  • L'atto del pensare come atto puro (1912)
  • La riforma della dialettica hegeliana (1913)
  • La filosofia della guerra (1914)
  • La teoria generale dello spirito come atto puro (1916)
  • I fondamenti della filosofia del diritto (1916)
  • Sistema di logica come teoria del conoscere (1917-1922)
  • Guerra e fede (1919, raccolta di articoli scritti durante la guerra)
  • Dopo la vittoria (1920, raccolta di articoli scritti durante la guerra)
  • Discorsi di religione (1920)
  • Il modernismo e i rapporti tra religione e filosofia (1921)
  • Frammenti di storia della filosofia (1926)
  • La filosofia dell'arte (1931)
  • Introduzione alla filosofia (1933)
  • Genesi e struttura della società (postumo 1946)

Historiografi[redigera | redigera wikitext]

Pedagogik[redigera | redigera wikitext]

  • L'insegnamento della filosofia nei licei (1900)
  • Scuola e filosofia (1908)
  • Sommario di pedagogia come scienza filosofica (1912)
  • I problemi della scolastica e il pensiero italiano (1913)
  • Il problema scolastico del dopoguerra (1919)
  • La riforma dell'educazione (1920)
  • Educazione e scuola laica (1921)
  • La nuova scuola media (1925)
  • La riforma della scuola in Italia (1932)

Om fascismen[redigera | redigera wikitext]

  • Manifesto degli intellettuali del fascismo (1925)
  • Che cos'è il fascismo (1925)
  • Fascismo e cultura (1928)
  • Origini e dottrina del fascismo (1929)
  • La mia religione (1943, discorso tenuto a Firenze)
  • Discorso agli Italiani (1943, discorso tenuto a Roma)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Filosofilexikonet, red. P. Lübcke, Stockholm 1984

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fascismen och nazismen ( Bertil Neij )
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932