Fascism

Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Fasces.
Fasces.

Fascism är en auktoritär politisk ideologi som har sitt ursprung i Benito Mussolinis fascistiska rörelse Partito Nazionale Fascista i Italien från 1920-talet och fram till och med andra världskriget. Fascismen förknippas ofta med en massrörelse och meningen att individen är underställd statens behov. Fascismen vill vidare ofta skapa en stark nationell identitet. Olika forskare framhåller olika karaktäristiska egenskaper hos fascismen, men vanligt förekommande är nationalism, starka auktoriteter och totalitära system, militarism, antiintellektualism, antikommunism, kollektivism, korporativism, populism och motstånd mot ekonomisk och politisk liberalism.[1][2][3][4][5][6] Fascismen var antidemokratisk, antikapitalistisk, antiliberal samtidigt som den var väldigt nationalistisk men utan någon framträdande ideologisk rasism.[7]


Innehåll

[redigera] Fascismens ursprung

Fascismen grundades i Italien av nationalisten och före detta socialisten[8] och syndikalisten Benito Mussolini.[9][10] I mars 1919 startades de första kampgrupperna de så kallade Fasci di Combattimento.[11][12] Partiet hade som symbol ett spöknippe, fascis (fasces i plural), av den typ som bars av liktorerna i antikens Rom, vilket gav ideologin sitt namn.

Rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik. Den italienska fascismen visade till en början inga tecken på antisemitism[13] till skillnad från den tyska nazismen. Enligt militären och historikern Eddy Bauer saknades antisemitismen i den fascistiska ideologin.[14]

Syndikalisten Georges Sorels revolutionära och syndikalistiska teorier med en stark tro på våldet, kom att spela en stor roll vid skapandet av fascismen.[15][16][17][18] Med sin betoning av myten och med sin antiintellektualism skapade Sorel en av fascismens grundvalar.[19] Den förre syndikalisten Michele Bianchi och futurismens skapare Filippo Tommaso Marinetti brukar räknas till stiftarna av fascismen.[20] , liksom nationalisten och diktaren Gabriele D'Annunzio.[21] Som framträdande uttolkare av fascismens idéer bör även filosofiprofessorn och ”nyhegelianen”[22] Giovanni Gentile nämnas.

[redigera] Definition

Det finns många olika uppfattningar i den historiska och samhällsvetenskapliga litteraturen om hur termen fascism ska definieras, vad som är fascism, och vad som inte är det.

I överförd bemärkelse har icke-demokratiska styrelseformer som betonar våldets rätt över demokratin och friheten kallats fascistiska. Beteckningen ”fascist” används ibland som ett skällsord om politiska motståndare. Forskare inom området har något olika definitioner av vad fascism är. Samlande är dock nationalismen, totalitarismen och den antidemokratiska inställningen som utmynnar i ledarprincipen (i Tyskland führerprincipen) där man enligt den fascistiska teorin väljer den bäst lämpade mannen (obs! ej kvinnan) att oinskränkt styra staten. Vissa lägger även till konservatismen; ett exempel på detta är sociologiprofessor Göran Dahl vid Lunds universitet, som forskat inom radikalkonservatism och fascism, och som enligt honom står nära varandra rent ideologiskt. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman menar att fascismen delar synen på statens överordning med konservatismen, men att fascismen i vidare mening (inbegripen också tysk nationalsocialism) skiljer sig från den föregående i det att staten för fascismen är ett verktyg för folket eller rasen.[23] Dock skall framhållas att Mussolini ursprungligen avvisade de nazistiska tankarna på ”herrefolket” och den ”ariska rasen”[24] För den italienska fascismen var folket först och främst en historisk enhet, medan den för nazismen var en biologisk.[25] (Betecknande för dem båda är den organiska, dvs i grunden konservativa, samhällsuppfattningen.) Då fascismen till sin natur var revolutionär har benämningar som ”högerradikalism” använts vid beskrivningen av den, liksom f.ö. ”ultrakonservatism” och ”högerextremism”.[26]

En mer stringent definition av den utomitalienska fascismen, kallad generisk fascism, har presenterats av den brittiske statsvetaren Roger Griffin. Griffin betecknar i sin definition fascismen som varande populistisk ultra-nationalism.

Den amerikanske historikern Robert O. Paxton ger en arbetsdefinition av fascism som "en form av politiskt beteende som markeras av en besatthet med samhällets förfall, förnedring eller förföljelse och av en kompenserande dyrkan av enhet, energi och renhet, i vilket ett massbaserat parti av hängivna militanta nationalister som arbetar i ett olustigt men effektivt samarbete med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar sina mål av intern rensning och extern expansion med våld och utan etiska och lagliga begränsningar".[27]

Den svenska historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierar det fascistiska systemet så här: "Systemet var auktoritärt: makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden, som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare..."[28]. Grimberg säger vidare att "[d]en lära som inpräntades i medborgarna var hoprafsad från många håll, lite Machiavelli och lite Nietzsche, lite syndikalism och mycket nationalism"[29].

I artikeln om fascismens lära i den av Giovanni Gentile startade Enciclopedia Italiana beskrev Mussolini fascismen 1932 som ”negationen av socialism, demokrati och liberalism”[30], och som en återgång till de värderingar som rådde före 1789 och franska revolutionen (jfr. ”frihet, jämlikhet, broderskap”); ”Politiska doktriner passerar, nationen består.”[31] Det tjugonde seklet skulle bli ”auktoritetens” och ”högerns” århundrade, ”ett fascistiskt sekel”.[32]

[redigera] Den fascistiska staten

Det så kallade Partito Nazionale Fascista bildas 1921 och fascismen blir då ett parti.[33] 1922 Proklameras revolutionen och en kommitté skapas med: Michele Bianchi, Emilio De Bono, Italo Balbo och Cesare De Vecchi.[34] I oktober 1922 efter Marschen mot Rom ger kungen Mussolini i uppdrag att bilda ny regering.[35][36] Det italienska parlamentet ger i november 1922 Mussolini extraordinära fullmakter fram till 1924.[37] Med 65% av rösterna vinner fascisterna valet år 1924,[38] detta val betecknas inte som fritt.[39] Under andra halvan av 1920-talet förbjöds andra politiska partier, yttrandefriheten samt organisationsfriheten kom också att förbjudas.[40] De fascistiska fackföreningarna kom från 1926 att vara de enda tillåtna med fascister som förtroendemän.[41] I den nya grundlagen Carta del Lavoro från 1927 rörande arbetet innehöll att både arbetsgivare och arbetare skulle starta fackföreningar.[42] Dessa skulle sedan samverka i förbund från varje bransch med ett riksförbund över sig.[43] Från 1928 kom dessa korporationer att få rätt att föreslå kanditater till deputeradekammaren.[44] Enligt Bonniers världshistoria påtalade Mussolini i ett tal från 1928 angående det ekonomiska systemet att den fascistiska staten nu hade växlat från 1800-talets kapitalism till 1900-talets korporativa.[45] Vidare hade han sagt att problematiken mellan arbetare och arbetsgivare nu var borta och grunden för det marxistiska systemet hade därmed försvunnit.[46] 1939 tillkom en ändring i konstitutionen där den rent korporativa staten kom att införas, deputeradekammaren försvann och ersattes av en av korporationerna vald kammare.[47] Den korporativa staten gav aldrig vare sig ekonomisk framgång eller frihet.[48] Korporationerna kom att bli en del av det auktoritära och totalitära staten där all makt kom från toppen och spred sig neråt i systemet.[49]

[redigera] Fascismen i praktiken

I Italien avvisade fascismen tanken på en socialistisk omgestaltning av den sociala ordningen men i likhet med kommunistiska och socialistiska diktaturer använde man sig av planhushållning[50], det vill säga ett tillstånd när alla sociala och ekonomiska organisationer befinner sig under statlig ledning eller kontroll. Industrier fortsatte dock att ägas av företag till skillnad från till exempel ekonomin i Sovjetunionen. Traditionella samhällsinstitutioner som katolska kyrkan och kungahuset fick behålla sina rättigheter inom regimens ramar.[51]

Ytligt sett var den italienska fascismen organiserad enligt principen om klassgemenskap där korporativa fackföreningar i samarbete med arbetsgivarna skötte ekonomin under ledning av staten. Dock var fackföreningarna totalt maktlösa i praktiken och direktstyrdes av staten.[52]

Den korporativa staten grundade, genom sammanslutningar (korporationer) för jordbruk, industri, handel och så vidare, en utveckling som så till vida sammanföll med syndikalismens idéer[53] Då ledanade fascister hade bakgrund i såväl syndikalistiska kretsar som i det gamla nationalistpartiet talades i analogi med de korporativiva strävandena om ”nationell syndikalism”.[54]

Den fascism med ledarkult vilken grundades i Italien kom att bli förebild för fascistiska organisationer över hela världen, den kom dock aldrig att kopieras rakt av. Nationer vilka har haft fascistoida och auktoritära organisationer i ledning för staten är Spanien (falangism), Portugal (Estado novo) och Österrike (austrofascism).[55]

Fascisterna i Italien understödde general Francisco Franco i spanska inbördeskriget och var under andra världskriget allierade med Nazityskland. Nazism betraktas av somliga som en form av fascism och har konsekvent kallats så inom kommunismen, men denna vidare definition av begreppet delas inte av alla.[56] Efter andra världskriget kom fascismen att förlora det mesta av sin politiska makt, dock förblev Spanien (och Portugal) fascistiskt ytterligare några decennier.[57]

[redigera] Fascismen i Sverige

Mest känd i Sverige för sina fascistiska tankar var Per Engdahl. Han var en av Sveriges fascistiska pionjärer; redan efter sin studentexamen i slutet av 1920-talet gick han med i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Engdahls ideologi fick från början inspiration från det då fascistiska Italien men med tiden blev det den tyska nazismen som blev den främsta förebilden.

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

[redigera] Källor

[redigera] Noter

  1. ^ Eatwell, Roger. 1996. Fascism: A History. New York: Allen Lane.
  2. ^ Griffin, Roger. 1991. The Nature of Fascism. New York: St. Martin’s Press.
  3. ^ Nolte, Ernst The Three Faces Of Fascism : Action Française, Italian Fascism, National Socialism, translated from the German by Leila Vennewitz, London : Weidenfeld and Nicolson, 1965.
  4. ^ Paxton, Robert O. 2004. The Anatomy of Fascism. New York: Alfred A. Knopf, ISBN 1-4000-4094-9
  5. ^ Payne, Stanley G. 1995. A History of Fascism, 1914-45. Madison, Wisc.: University of Wisconsin Press ISBN 0-299-14874-2
  6. ^ "collectivism." Encyclopædia Britannica. 2007. Encyclopædia Britannica Online. 12 January 2007 <http://www.britannica.com/eb/article-9024764> "Collectivism has found varying degrees of expression in the 20th century in such movements as socialism, communism, and fascism."; Grant, Moyra. Key Ideas in Politics. Nelson Thomas 2003. p. 21; De Grand, Alexander. Italian Fascism: Its Origins and Development. U of Nebraska Press. p. 147 "Nationalism, statism, and authoritarianism culminated in the cult of the Duce. Finally, collectivism was important...Despite general agreement on these four themes, it was hard to formulate a definition of fascism..."
  7. ^ Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
  8. ^ Axelmakterna, sidan 5
  9. ^ Lilla Focus, sidan 578, uppslagsordet "Mussolini"
  10. ^ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 465
  11. ^ Axelmakterna, sidan 5
  12. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  13. ^ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, sidan 20 ff
  14. ^ Axelmakterna, sidan 5
  15. ^ http://cepa.newschool.edu/het/profiles/sorel.htm
  16. ^ http://www.oswaldmosley.com/people/sorel.html
  17. ^ Tidens Lexikon, sidan 2516, uppslagsordet "Sorel"
  18. ^ Lilla Focus, sidan 790 och 791, uppslagsordet "Sorel"
  19. ^ Prismas nya uppslagsbok, sidan 675, uppslagsordet "Sorel Georges"
  20. ^ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 140
  21. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 179
  22. ^ Raino Malnes & Knut Midgaard, De politiska idéernas historia, Lund 2006, s 233
  23. ^ Sven-Eric Liedman, Från Platon till kommunismens fall, Stockholm 2000, s. 230
  24. ^ Karsten Alnaes. Historien om Europa: Mörkrets tid 1900-1945, Stockholm 2007, s 449</>, och som den norske historikern Karsten Alnaes formulerat det: ”I detta sammanhang håller sig Mussolini till Hegel: 'Individen är intet, staten allt'”.<Alnaes 2007, s 449
  25. ^ Liedman 2000, s 230
  26. ^ Liedman 2000, s 230
  27. ^ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, s. 218.
  28. ^ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 472, 473
  29. ^ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 473
  30. ^ [1]
  31. ^ [2]
  32. ^ [3]
  33. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  34. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  35. ^ Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
  36. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  37. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  38. ^ Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
  39. ^ Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 146
  40. ^ Bra böckers världshistoria, band 13, Den fascistiska staten, s. 146, 147
  41. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  42. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  43. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  44. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  45. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  46. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  47. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  48. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  49. ^ Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
  50. ^ Tidens Lexikon, sidan 2128, uppslagsordet "Planhushållning"
  51. ^ Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
  52. ^ Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6
  53. ^ Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 472
  54. ^ Malnes & Midgaard 2006, s 170
  55. ^ Illustrerad världshistoria,"1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
  56. ^ Nationalencyklopedin, band 6 EU-Fredk, uppslagsordet "fascism", s. 147
  57. ^ Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2

[redigera] Litteratur

  1. Rabén Prisma: "Prismas nya Uppslagsbok". Trettonde aktualiserade upplagan 1995. ISBN 91-518-2823-5
  2. Bauer, Eddy: "Andra världskriget - Axelmakterna". 1982. ISBN 91-7024-040-X
  3. Bokia: "Illustrerad Världshistoria". Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-40548-220-6, ISBN 978-1-40548-220-2
  4. Poulsen, Henning: "Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. ISBN 91-86102-95-8
  5. Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm 1987. ISBN 91-550-3319-9
  6. Magnusson Thomas, Weibull Jörgen: "Bonniers Världshistoria - Tragedins andra del" 1986. ISBN 91-34-50108-8
  7. Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus". Stockholm.
  8. Grimberg, Carl med flera: "Världshistoria - Folkens liv och kultur". Stockholm.
  9. Tingsten, Herbert med flera: "Tidens lexikon - Koncentrerad uppslagsbok". Tidens förlag Stockholm.
Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
Personliga verktyg