Grundordföljd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Grundordföljd är vilken ordning fraser kommer i en prototypisk huvudsats. Det rör sig alltså inte om egentlig ordföljd utan om vilken ordning satsdelarna subjekt (S), predikat (V) och objekt (O) kommer i. I allmänhet används termen "verb" i stället för "predikat".

  • SVO (subjekt–verb–objekt): Jag äter ett äpple.Björnen ser vägen. (42 % av språken använder denna grundordföljd.)
  • SOV (subjekt–objekt–verb): Jag ett äpple äter.Björnen vägen ser. (45 % av språken använder denna grundordföljd.)
  • VSO (verb–subjekt–objekt): Äter jag ett äpple.Ser björnen vägen. (9 % av språken använder denna grundordföljd.)
  • VOS (verb–objekt–subjekt): Äter ett äpple jag.Ser vägen björnen. (3 % av språken använder denna grundordföljd.)
  • OSV (objekt–subjekt–verb): Ett äpple jag äter.Vägen björnen ser. (< 1 % av språken använder denna grundordföljd.)
  • OVS (objekt–verb–subjekt): Ett äpple äter jag.Vägen ser björnen. (1 % av språken använder denna grundordföljd.)

[1][2]

De två vanligaste ordföljderna är SVO och SOV.

Svenskan har i regel ordföljd SVO i vanliga huvudsatser, men betecknas ofta som V2-språk till följd av ordföljdsskiftet när en satsdel topikaliseras. VSO-ordföljd används också för att konstruera ja/nej-frågor.

Ord med objektet före subjektet är mycket sällsynta. Malagassiska är ett av de större OS-språken.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Introducing English Linguistics International Student Edition by Charles F. Meyer
  2. ^ Russell Tomlin, "Basic Word Order: Functional Principles", Croom Helm, London, 1986, page 22