Persiska

Wikipedia

persiska ( فارسی )
Talas i:	Iran, Afghanistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.
Region:	Centralasien och Mellanöstern
Antal talare:	120 miljoner
Status:
Klassificering:	Indoeuropeiska språk Indoiranska språk Iranska språk Västiranska språk Sydvästiranska språk Persiska språk Västpersiska
Officiell status
Officiellt språk i:	Iran, Afghanistan, Tadzjikistan
Språkmyndighet:	Akademien för persiskt språk och litteratur
Språkkoder
ISO 639-1	fa
ISO 639-2	per (B)/fas (T)

Persiska (فارسی, fārsī eller pârsi) är ett språk som talas av totalt närmare 120 miljoner människor. Det är statsspråket i Iran och är modersmål för mer än 60 procent av befolkningen i landet. Det talas även av en betydande del av befolkningen i Afghanistan, Uzbekistan, Qatar, Tadzjikistan, Förenade arabemiraten och Irak samt i ganska stor utsträckning i USA (talas av närmare 3 miljoner amerikaner med iranskt ursprung), i Kanada och i Västeuropa (i till exempel Sverige talas det av omkring 70,000 personer). [1]

Språkets utbredning beror de senaste decennierna beror till stor del på att persisktalande emmigrerat från Iran till andra delar av världen pga den sociala och politiska situationen i landet.

Språket tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Det skrivs med en modifierad form av det arabiska alfabetet. Persiska indelas i omkring 14 större dialekter. Dari och tadzjikiska är två större närbesläktade språk, alternativt dialekter av persiska.

[redigera] Geografisk fördelning

De områden där persiska och andra iranska språk talas.

Förutom i Iran talas persiskan i Centralasien, Afghanistan och i en mindre del av Indien som ett bildat skrift- och umgängesspråk. Som folkspråk sträcker det sig över hela gamla Persien (men har dock i norra Azerbajdzjan undanträngts av turkiskan och i norra Khorasan av turkmenskan) samt dessutom på västkusten av Kaspiska havet upp till Baku.

Bland de moderna språkvarianter som närmast sammanhör med persiska gruppen av de iranska språken, kan nämnas följande grupper:

De kaspiska språken (Mazenderani i Mazenderan och Gilaki i Gilan), nära besläktade med medelpersiskan.
De centrala, motsvarande den centrala fornpersiskan (i bland annat Jesd, Kirman)

Andra med de persiska parallella språkgrupper:

Kurdiskan i Kurdistan
De nordvästiranska språkvarianterna, vartill hör en art av medelpersiska (se de kaspiska ovan), och moderna nordiranska dialekter samt den gamla sogdiskan med det moderna yaghnobi, eventuellt ossetiskan
De nordöstiranska dialekterna eller pamirspråken
De östiranska (afghanskan eller pashto samt baluchi).

[redigera] Historia

Persiska språket tillhör den iranska grenen av de indoiranska språken och delar sig efter sin historiska utveckling i tre skeden: fornpersiskan, medelpersiskan (även kallad pahlavi) och nypersiskan (nutida persiska). Fornpersiskan har bevarats åt eftervärlden i de akemenidiska kilinskrifterna (520-350 f.Kr.) i Persepolis ruiner, på klippväggarna vid Behistan, Naghsh-e Rostam (nära Susa) och på andra ställen. Efter akemenidernas fall (331 f.Kr.) finns inga lämningar på persiskt språk under fem århundraden, till dess att, under arsacidernas och sassanidernas tid, medelpersiskan uppträder med eget alfabet först i inskrifter, sedermera i den så kallade pehlevilitteraturen.

Efter det att Persien underkuvats av araberna (650) följde åter en nästan litteraturlös period på över 200 år, varefter den med arabiska bokstäver skrivna nypersiskan med Hanzala Rudagi, Belami och Firdausi från och med 800-talet framträder med ungefär samma grammatiska formbyggnad som den har i våra dagar.

Den språkliga utvecklingen från forn- till nypersiska (jfr Zend) karakteriseras i fonetiskt avseende huvudsakligen av slutvokalernas bortfall jämte följande ljudskridningar: Tonlösa k, t, p, c (tch) blir tonande g, d, b, z (lent s). Till exempel:

	fornpersiska	medelpersiska	nypersiska
"död"	mahrka	mark	marg
"själv"	xvato	xvat	xud-
"vatten"	api	ap	ab
"dag"	raucah	rojj	roj, roz

Vidare har f och stundom d blivit h. Till exempel:

	fornpersiska	medelpersiska	nypersiska
"berg"	kaufa	kof	koh
"plats"	gaõué¹	gås	gäh
"jag ger"	dadämi		mihdam
"fot"	päõa²		päy, pah

¹I stället för -tus. ²Enligt avestan.

I formläran står fornpersiska ungefär på samma nivå som sanskrit. Nomen (men ej verb) har dualis, och av sanskrits åtta kasus saknas blott dativ. Verbet har både konjunktiv och optativ, samma rika utbildning av presensstammen och ungefär samma tempora som sanskrit. Medelpersiskan visar en total ombildning, och dess formbyggnad är redan i allt väsentligt identisk med nypersiskans med mindre skillnad än mellan forn- och nysvenska. Fornpersiska skiljer sig mot nypersiska ungefär så som fornisländska från svenska.

Från början hade nypersiskan de korta vokalerna a, i, u, och de långa ä, i, u, e (ursprungligen ai) och ö (ursprungligen au). I nutida persiska uttalas a som öppet e (eller ä), ä som svenskans å, samt e och ö som i och u. Till exempel hette det förr Eran, nu Iran och förr kõh och rõz, nu küh och rüz. Denna fonetiska förändring är, jämte det arabiska språkets inflytande på språkbruk och ordförråd, nästan den enda utveckling nypersiska genomgått under de senaste 900 åren.

[redigera] Ljudlära

Betoningen ligger i de flesta fall på sista stavelsen. För verbens del betonas dock alltid prefixen mi- i presens och be- i konjunktiv samt negationen na-/ne- i stället för verbets sista stavelse. Vissa ändelser är alltid obetonade, t.ex. -i för obestämd form och attributmarkören -e.

**Vokaler**
	främre	bakre
hög	/i/	/u/
medel	/e/	/o/
låg	/a/	/â/

/u/ låter som svenskans o; /o/ låter som svenskans å; /â/ låter som svenskans a i till exempel far; /a/ låter som svenskans a i till exempel hatt, men många gånger även som i eng. hat; uttalet av /a/ varierar helt enkelt en aning.

Vokallängd är inte av någon betydelse i den modern persiskans ljudsystem. Att man ändå ofta refererar till /i, â, u/ som långa vokaler och till /e, a, o/ som korta beror på att den språkvetenskapliga traditionen utgår från förhållanden i klassisk arabiska, samt möjligheten att med "långa" referera till vokaler som skrivs ut med bokstäver, medan "korta" refererar till vokaler som normalt inte marekras i skrift.

**Konsonanter**
	labialer	alveolarer	palataler	velarer	gutturaler	glottaler
tonlösa klusiler	/p/	/t/	/č/	/k/		/'/
tonande klusiler	/b/	/d/	/dž/	/g/	/q/
tonlösa frikativor	/f/	/s/	/š/		/x/
tonande frikativor	/v/	/z/	/ž/	/h/
nasaler	/m/	/n/
likvidor		/l/, /r/
glidljud			/j/	/w/

[redigera] Formlära

I persiskan finns inget grammatiskt genus.

Bestämd artikel finns ej.

Obestämd form uttrycks med framförställt jek en eller med ändelsen -i, till exempel jek gol eller goli en blomma/någon blomma.

Substantiven och vissa pronomen har pluraländelsen -hâ. Parallellt med denna förekommer ändelsen -ân vid ord som betecknar personer samt vid enstaka andra ord, till exempel mardhâ/mardân män, golhâ blommor.

I formbildningen har persiskan näst efter engelskan blivit det enklaste av alla indoeuropeiska språk. Alla kasus är försvunna, liksom dualis, men språket har bildat en ny attributpartikel mellan det styrande och styrda (till exempel barâdar-e-pedar ("broder-till-fader")) samt en markör för ackusativobjektet -râ (fornpersiskans rad ("väg")), till exempel mard-râ ("åt mannen").

Ägande uttrycks med hjälp av attributmarkören -e, t.ex. mâdare duste man min väns mor.

Bestämt direkt objekt följs av markören râ, t.ex. pedare pire to râ din gamle far

Adjektiv böjs ej annat än i komparativ och superlativ. Komparativen har ändelsen -tar och superlativen -tarin, t.ex. bozorg stor, bozorgtar större, bozorgtarin störst.

Adjektiven placeras alltid efter substantivet och förenas med huvudordet med hjälp av attributmarkören -e, till exempel gole xub den fina blomman.

Personliga pronomen har både betonade och obetonade former. De obetonade formerna uppvisar dessutom olika subjektsformer och objetksformer.

Personliga pronomen
	betonad form	obetonad subjektsform	obetonad objektsform
1 p sg	man	-am	-am
2 p sg	to	-i	-at (-et)
3 p sg	u	-ad (-e)	-aš (-eš)
1 p pl	mâ	-im	-emân (-emun)
2 p pl	šomâ	-id (-in)	-etân (-etun)
3 p pl	ânhâ	-and (-an)	-ešân (-ešun)

Formerna inom parentes är mera vardagliga.

Personligt pronomen som objekt uttrycks antingen med betonad form följd av objektsmarkören râ, t.ex. to râ bord han bar dig eller med hjälp av den obetonade objektsformen bordat han bar dig.

Både de betonade formerna och de obetonade objektsformerna används även för att uttrycka ägare och motsvarar därmed andra språks possessiva pronomen, t.ex. pedare man eller pedaram min far.

Demonstrativa pronomen är: in den här och ân den där.

Relativt pronomen är ke som. Detta är oböjligt.

Persiska verb uppvisar ungefär samma tempus och modus som svenska verb. De böjs i person och numerus. Verbet sätts normalt sist i satsen.

Till verbet kan man foga både subjekts- och objektsändelser, t.ex. didamet jag såg dig,

Verbets tempora bildas dels av presensstammen: imperativet bar ("bär") är presens, mibar-am ("jag bär") futurum, biba-ram ("jag skall bära"), bar-ân ("bärande"); dels av perfektstammen: burd-am ("jag bar"), burd ("han bar"), burda ("buren" ("burit")), burd-an("att bära"). Flera andra tempora, liksom passivum, bildas med hjälpverb, till exempel burde-am ("jag har burit"), burd(e)-ast ("han har burit"), och sedan detta lagts till grund för bildningen burdast-am ("jag har burit"); burdâ büd-am ("jag hade burit"), burda savam ("jag är buren" ("jag bäres")).

[redigera] Ortografi

Det persiska språket har haft ett antal olika icke-iranska eller iranska alfabet genom historien. Ett av de äldsta är kilskriftstecken, funna i olika delar av Iran, bland annat i Behistun, som användes under Aechemenidernas Dynasti. Persiskan som språk har naturligtvis förändrats och utvecklats och med expansionen av det persiska riket har olika kulturer och folk påverkat det persiska alfabetets natur. Bland de viktigaste är följande:

Medelpersiskan (Pahlavi): Alfabetet utvecklades från Arameiskan och blev officiellt under Sassandynastin (224 – 651 e.Kr.). Kännetecken:

Skrevs från höger till vänster
Vokalerna hade en mängd olika uttal
De röda bokstäverna i tabellen nedan användes för att skriva lånord från Arameiska.

Parthiska alfabetet utvecklades cirka 200 f.Kr. Den senaste inskriptionen dateras år 292 e.Kr.

Psalter är en variant av det persiska alfabetet som mestadels användes för att skriva på papper. Davidspsalmerna skrivna på psalter-alfabetet har bland annat hittats i Nordvästra Kina.

Unipers:
Det finns idag en del språkforskare och författare som vill latinisera persiskan, på samma sätt som med turkiskan. Detta latinska alfabet kallas unipers eller Pârsiye Jahâni på persiska och har många utövare, bland annat på Internet. Alfabetet i Unipers är detsamma som det latinska standardalfabetet med tilläggsbokstäverna Â/â, Š/š, Ž/ž . Anhängare av Unipers menar att det arabiska alfabetet inte motsvarar de fonem som används i persiskan, är opraktiskt samt försvårar persiskans rätta natur.

Det perso-arabiska alfabetet:
Observera att bokstäverna markerade i rött inte finns i det vanliga arabiska alfabetet, utan endast i den här persiska varianten som används idag.