Hajduker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hajduk omdirigerar hit, för den kroatiska fotbollsklubben, se HNK Hajduk Split
Hajduk Veljko Petrovic

Hajduker (ungerska: hajdú, plural: hajdúk) är en från början av 1500-talet använd benämning på de personer i Ungern, som under Osmanska rikets tid övergav sina fredliga yrken och ägnade sig åt ett ständigt gerillakrig mot överheten; de blev emellertid ett plågoris även för sina kristna grannar, och de ungerska riksdagarna försökte kväsa dem genom stränga lagar.

Då hajdukerna ökade i antal och fick bättre krigsduglighet, användes de också som yrkessoldater, särskilt som besättningar i de ungerska gränsfästningarna (vadan namnet hajduker överflyttades på det ungerska infanteriet), men även i främmande länders, särskilt Polens, tjänst. Medan en del av skarorna alltså inordnades i regelbunden tjänst, behöll andra, de så kallade fria hajdukerna, länge sitt obundna levnadssätt. Hos dem fick Stefan Bocskay sitt starkaste stöd under sitt uppror mot kejsar Rudolf II, och som belöning upphöjde han dem 1605 och 1606 i adligt stånd samt tilldelade dem ett område i komitatet Szabolcs, där de sex "hajdú-städerna" ligger, till fasta boningsplatser. Invånarna i detta på den föga bestämda gränsen mellan Ungern och Transsylvanien belägna så kallade Hajduk-distrikt tog – reformerta ungrare som de var – livlig del i 1600-talets fejder, men fick efterhand fredligare vanor. Området behölls ända till 1867 som ett från den övriga indelningen i Ungern särskilt distrikt, men sammanslogs då med ett par andra områden till komitatet Hajdú, varvid deras privilegier upphörde.

Vidare hade namnet hajduker övergått på de ungerska domarnas tjänare och stormännens drabanter. Vid de tyska hoven anställdes ofta utvalt ståtliga hajduker som lakejer eller kläddes tyska lakejer i hajdukuniform. Härifrån härleder sig den föraktfulla betydelse av någons hantlangare, som ordet, under formen hejduk, fått i svenskan.

Balkanhalvön användes namnet hajduker (i Bulgarien hajduter) om dem, som från turkarna tog sin tillflykt till bergen och därifrån förde en förbittrad, i folkdiktningen förhärligad kamp mot de otrogna. Under 1800-talets befrielsekrig spelade de en viss roll.

Källor[redigera | redigera wikitext]