Kristendom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i serien
Kristendom

Korset på Heliga gravens kyrka i den kristna delen av Jerusalem. Många kristna anser att det är platsen där Jesus korsfästes.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet · Uppståndelsen · Påsk
Grundande
Kyrka · Apostlarna · Guds rike · Evangelium · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Bibeln
Gamla Testamentet · Nya Testamentet ·
Kanon · Apokryferna
Teologi
Frälsning · Dop · Treenighetsläran · Fadern · Sonen · Den Helige Ande · Teologihistoria · Mariologi · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen · Motreformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Religion
Religious syms.svg

Kristendom (grekiska: Χριστιανισμός, från ordet Xριστός, Christós, Kristus, som är det grekiska ordet för det hebreiska Messias) är den största religionen i världen, med omkring 2,4 miljarder anhängare. Kristendomen uppstod i början av första århundradet, i judisk miljö i det dåvarande Romarriket, utifrån den undervisning och de mirakel som hör ihop med den korsfäste och från döden uppståndne Jesus från Nasaret.[1] Kristendomen utgår dels från Jesus egen undervisning i evangelierna, dels från hans lärjungars tro på honom som Messias och Herren och Guds son. I och med att läran först nedtecknades på och spreds på grekiska, i form av Nya Testamentet (andra delen av kristendomens heliga skrift, Bibeln), har kristendomen rötter i både judiskt och grekiskt.[2] Kristendomen är särskilt framträdande i den så kallade västvärlden och dagens kristendom har ett mycket brett register av former, tro och praxis, som alla kretsar kring tron på Jesus Kristus och mänsklighetens försoning med Gud genom honom.[3]

Kristendomens troende anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus, och den kristna majoriteten menar att Jesus även är "Guds son". Kristendomen uppfattar sig som en gemenskap i Kristus, sammanhållen av tron, sakramenten och bönen. Kristendomens avser att bygga ett samhälle där alla människor, likt Jesus, lever i kärlek mellan varandra och Gud och på så vis utrotar all världens ondska. Kristendomen är i dag världens största religion med omkring 2,4 miljarder anhängare, eller 33% av världens befolkning år 2007 (av jordens befolkning är 17,33 % katoliker, 5,8 % protestanter, 3,42 % ortodoxa och 1,23 % anglikaner).

I likhet med judendomen och islam räknas kristendomen som en abrahamitisk religion. Den är även till sin karaktär en uppenbarelsereligion. Genom missionsarbete och kolonisering spreds kristendomen för det första i Mellanöstern, Nordafrika, Europa och delar av Indien, och senare till hela världen. Den är i dag statsreligion i sexton länder.

Kristen tro[redigera | redigera wikitext]

Trots vägande skillnader mellan några tolkningar och uppfattningar delar de kristna en mängd föreställningar som menas vara väsentliga för deras tro.

Jesus Kristus[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jesus
Staty av Jesus i Salt Lake City, kopia av en staty av Bertel Thorvaldsen i Vor Frue Kirke i Köpenhamn.

Centralt i den kristna tron är tronJesus som "Guds son" och Messias eller "Kristus", och att denne Jesus Kristus befriat mänskligheten. Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet מָשִׁיחַ (māšiáħ) med betydelsen "smord" och det grekiska ordet Χριστός (Christos) är en direkt översättning från hebreiskan. Titeln "Messias" kommer sig av traditionen i den judiska kulturen, att man smorde kungarna, men även profeter[4] och präster[5], med olja. Att Jesus är Messias har alltså innebörden att han är kung och härskare över både jord och himmel men han är också den sista översteprästen vilket är Hebreerbrevets tolkning[6].

De flesta trosriktningar anser dessutom att Jesus är Gud inkarnerad (förkroppsligad). Denna trosdogm är så central och dominerande att kristna majoritetsriktningar inte ser det som kontroversiellt att beteckna trosinriktningar som avviker från den som icke kristna, även om dessa avvikande minoritetsriktningar själva betraktar sig som kristna. Kristna menar vidare att Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Till några av de viktigaste av dessa kan nämnas, Jesaja 53 och Psalm 22.

Den kristna föreställningen av Messias skiljer sig avsevärt från det samtida judiska begreppet. Det judiska folket väntade på en politisk "kung" som skulle rädda dem från det romerska kejsardömet. Detta kan man se återspeglingar av i NT, till exempel är så syftar texten INRI (Lat: "Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum") som enligt NT skrevs på korset, på att han skulle vara en slags upprorsmakare som ville bli kung.

Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och uppståndelse kan bli försonade med Gud, erhålla nåd och löftet om evigt liv. Genom att bekänna Jesus Kristus som Guds Son och Herre, och tro på hans uppståndelse från de döda (Romarbrevet 10:9) får den troende frukterna av Jesu frälsargärning. Mänsklighetens synd och lidande har enligt de flesta kristna trosinriktningar sina rötter i att Adam och Eva som, enligt Gamla testamentets skapelsemyt, gick emot Guds vilja när de åt av ett träd som ger kunskap om gott och ont. Detta kunskapens träd växte bland träd och blommor i Edens lustgård – en trädgård som Gud skapat åt dem och som de skulle leva i med perfekt hälsa och evigt liv. Gud testade dem genom att varna dem i förväg och sa att om de valde att äta från det trädet skulle de dö, så det var inget misstag utan ett val som detta mytens första människopar begick (1 Mos 2: 15-17). Detta val medförde att Adam och Eva sade nej till att låta Gud leda dem, att de förstörde sina möjligheter att få en andlig, evig tillvaro.[7],[8],[9]

Aposteln Paulus skriver (Rom 5) att syndafallet medfört att döden kommit in i människans värld, och att Jesus Kristus har återgett oss möjligheten till evigt liv genom gudomlig nåd. Många kristna teologer och författare har talat om en "arvssynd", och det är teologen och kyrkofadern Augustinus (354-430) som anses ha utformat läran om att alla människor bär på Adams synd (syndafallet) och därmed är hemfallna åt döden.[10] Adam och Eva var olydiga och gick emot Gud, och det har drabbat alla efterkommande generationer. När de åt av kunskapens träd blev de medvetna, och därmed också benägna att välja bort dygden och att synda – något som förde in döden i människans värld: alla människor blir sjuka, åldras och dör, och människorna måste arbeta för att få tak över huvudet och mat på bordet.[11] Numera anser de flesta kristna att synden inte kan ärvas genetiskt eller att miljarder människor fått betala för Adams och Evas handlingar, utan att mänskligheten generation efter generation väljer att upprepa samma mönster, nämligen att själva bestämma vad som är rätt och fel och negligera Gud och Guds vilja. Människan kan vara kärleksfull och barmhärtig, men också begå de mest fruktansvärda illdåd. Varje människa brottas dagligen med sina synder, och den enda syndfria människa som någonsin levt är Jesus från Nazaret – avlad av Gud men som människa ihjältorterad för påhittade brott. Jesus har även kallats för "den andre Adam"[8],[9], eftersom han sluter cirkeln och genom att offra sig själv befriar mänskligheten från "arvet" efter Adam.

Baptistiska samfund tar avstånd från tanken på arvssynd och ser det nyfödda barnet som utan skuld, och därmed utan behov av dop. Detta är en konsekvens av att man definierar synd som verksynd, det vill säga medveten och avsiktlig handling mot Gud, inte ett tillstånd som det nyfödda barnet är i. Endast personlig synd betraktas som synd. Man menar att människan inte ärver synd eller skuld, eller straff för denna, utan endast en ondskefull natur som en effekt av Adams syndafall. Skapelsen och människans natur är sedan syndafallet skadad, vilket innebär sjukdom, död och att människan inte besitter förmågan att alltid välja det som är rätt. Denna skada är emellertid inte ett straff. På grund av skadan kommer varje vuxen individ att synda.

De kristna tror att Jesus kommer att återvända till jorden inför domedagen, för att hämta hem de frälsta och för att styra över jorden som kung. Man menar att han skall komma tillbaka på samma sätt som han lämnade jorden på kristi himmelsfärdsdag och "skilja de onda från de goda".

Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet avlades Jesus av Den Helige Ande, och föddes av Jungfru Maria. I de kanoniska evangelierna finns mycket lite material om Jesu barndom och liv innan hans dop i Jordanfloden. Jämförelsevis är hans verksamhet från dopet till korsfästelsen och i synnerhet sjudagarsperioden innan hans död väldigt väldokumenterad i Nya Testamentets evangelier. De bibliska redogörelserna för Jesu verksamhet inbegriper dopet, mirakel, predikan, liknelser, budskap och gärningar.

Jesu död och uppståndelse[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jesu uppståndelse
Jesu uppståndelse.

Jesu död och uppståndelse är en för den absoluta majoriteten av alla troende kristna central händelse som, enligt Nya testamentet, ägde rum under påsken, sannolikt runt år 30.

Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat honom med en lans. (Matteusevangeliet 27:32-56; Markusevangeliet 15:21-41; Lukasevangeliet 23:26-49; Johannesevangeliet 19:17-37). En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimataia begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matteusevangeliet 27:57-66).

På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, bland andra Maria Magdalena, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Korinthierbrevet 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Lukasevangeliet 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apostlagärningarna 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matteusevangeliet 28; Markusevangeliet 16; Lukasevangeliet 24; Johannesevangeliet 20-21; Apostlagärningarna 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.)

Det är Paulus som först talar om den uppståndne Kristus (breven skrevs före evangelierna). Han nämner inte den tomma graven,(I 1 Kor 15:3-7 använder Paulus en gammal trosbekännelse som bland annat säger att "han blev begravd och uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna". Judarna syn på uppståndelsen var fysisk och det första tecknet på uppståndelse för dem var benen. Man samlade, sedan köttet ruttnat bort, de avlidnas ben och lade dem i lådor som skulle bevara dem till uppståndelsen vid världens slut. Alltså vore det för Paulus en motsägelse om han skulle ha sagt att Jesus var kvar i graven och ändå uppstod.) och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av "kött och ben" (Lukasevangeliet 24:39) som själv ber om något att äta (och äter det) och som Tomas kan vidröra (Johannesevangeliet 20:27, Lukasevangeliet 24:41-43).

I och med Jesu död på korset slöts ett nytt förbund mellan Gud och alla människor som bekänner Jesus som Herre. Det tidigare förbundet som slutits på Sinai när Gud gav lagen till Judarna gick upp i ett nytt förbund genom Jesu död. "När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död; testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge dess upphovsman lever." (Hebreerbrevet. 9:16-17) Genom Jesu död upphävdes alltså sinaiförbundet eftersom Jesus anses vara Gud. Samtidigt så instiftas också det nya förbundet genom att Jesus dör. Detta har djupa rötter i den judiska traditionen, där man instiftade förbund genom blod. Det hebreiska ordet för att sluta ett förbund är כָּרַת (karāt) har betydelsen "skära", dvs. man skar ett förbund och detta innefattar blodsutgjutelse. Jesu död var alltså ett sätt att "skära" ett nytt förbund.

En annan aspekt av Jesu död är den tydliga parallellen till Exodus (berättelsen om Judarnas uttåg ur Egypten). Jesus identifieras då av påskalammet. Enligt Exodus så sände Gud olika typer av plågor över Egypten innan farao släppte israeliterna. Inför den sista plågan (allt förstfött i Egypten skulle dö) blev israeliterna instruerade av Mose att de skulle äta en speciell måltid där de slaktade ett lamm, vars kött de åt och vars blod de strök på dörrposten till sitt hus. På så sätt skulle inte döden nå israeliterna. Lammets död fick på så sätt bli ett substitut för de förstfödda hos israeliterna. Denna måltid blev mönsterbilden för den Judiska påskmåltiden (2 Moseboken 12). Jesu död kom att identifieras som lammet (vi kan bland annat i Uppenbarelseboken läsa hur Jesus beskrivs som lammet) och den syndiga människan kom att identifieras med det förstfödda som skulle dö. Liksom påskalammet slaktades och på så sätt räddade de förstfödda israeliterna från döden i Egypten, så slaktas Jesus på korset och räddar syndaren från döden i synden (synden identifieras med Egypten där människan är slav. Romarbrevet 6). Påskmåltiden fick också sin motsvarighet i nattvarden där lammets kött i kristen tradition blev brödet som fick beteckna Jesu kropp/kött ("Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig." Lukasevangeliet 22:19). För de kristna blir Jesu död på detta sätt ett syndaoffer.

Frälsning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frälsning

Frälsning är ett grundbegrepp inom kristen teologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, lidande och död till evigt liv i gemenskap med Gud i himmelen, eller på en paradisisk jord. Detta skedde genom att Jesus dog för människornas synder och uppstod igen.

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv". (Johannes evangelium 3:16, även kallat Lilla Bibeln.)

Olika kristna traditioner betonar även sakramenten - främst dopet och nattvarden - samt goda gärningar som visar på att man tar emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen.

Människan har i alla tider lidit under sjukdomar, naturkatastrofer, sin egen och andras ondska och svagheter - det som kristen tro kallar synd, och ytterst sett döden. Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta. Människans lidande uppstod enligt kristen tro genom att människan vände sig bort från Gud, all godhets källa. Vänder man sig bort från honom, blir det mörkt. Guds vilja är god, och vänder man sig bort från hans vilja, gör man det onda. Detta var just vad som skedde i människosläktets urhistoria - en händelse som kallas syndafallet. Syndafallet fick alltså genomgripande och ödesdigra konsekvenser för hela världen alltsedan dess. Detta beskrivs i Första Mosebok och i Romarbrevet - ett kapitel som tolkas olika bokstavligt av olika kristna.

Gud har (enligt den objektiva eller juridiska försoningsläran) på ett objektivt sätt förvärvat frälsning åt alla människor genom att Jesus har tagit straffet i människans ställe. Det är genom Guds nåd som människor kan räddas/bli frälsta och få evigt liv. Bibeln talar om att frälsningen utgår till var och en som tror, och i vissa bibelställen även om till var och en som tror och blir döpt. Inom samfund som predikar enkel predistination är nåden förutsättningslös och given en gång för alla av Kristus. Dock har dessa kyrkor tidvis predikat att frälsningen förutsätter medlemskap i en församling. Inom samfund som predikar synergism krävs människans samverkan i form av ett aktivt val.

Synd[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Synd

Grundbetydelsen av ordet "synd" kommer från hebreiskan och betyder "att missa målet", vilket det också gör i Grekiskan. I 1 Joh 3:4 definieras synd också som "överträdelse av lagen". Kristna kategoriserar många former av mänskligt beteende som "synd"; en term som används för att beskriva en handling som bryter mot Guds bud. I enlighet med Jesu ord refereras synden redan till en sinnesförfattning snarare än en specifik handling – någon tanke, ett ord eller en handling bedömd som omoralisk, skamlig, vådlig eller fjärmande kan benämnas som syndfull. Det är alltså inte i de synliga gärningarna som synden - det som avviker från det heliga och fläckfria - uppstår, utan redan i vad människan beslutar sig för i hjärtat, om detta leder till en distansering från Gud. Själva grunden i synden är att människan väljer att gå en annan väg än Gud, dvs. hon vänder sig från Gud och vill styra själv. I Romarbrevet 1:18ff skriver Paulus hur "de", dvs. människorna, vänder sig bort från Gud och följer sina egna begär. Handlingarna i sig är egentligen inte synden utan viljan att gå sin egen väg oberoende av Gud. Handlingarna blir enligt Paulus, en konsekvens av synden snarare än synden själv.

Treenigheten[redigera | redigera wikitext]

Treenigheten, målning av Botticelli, 1465-1467.
Huvudartiklar: Treenighetsläran och Trinitarisk teologi

Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personerFadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande). Principen om tre hypostaser möjliggjorde för Jesus att nedstiga till jorden samtidigt som Gud var kvar i himlen, även om det ändå finns en enda Gud i första budets mening. Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska (eller orientaliska) och assyriska kyrkorna.

Treenighetsläran förnekas av andra rörelser som, även de, åberopar Bibeln som sin inspirationskälla, i antiken främst Arianer, och i nutid exempelvis Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga[12] och Unitarismen. Från de andra abrahamitiska religionerna, judendom och islam, kritiseras treenighetsläran för att undergräva den för alla dessa tre religioner mycket grundläggande monoteistiska bekännelsen.

Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud. De bibliskt orienterade kritikerna av läran menar dock att man dragit felaktiga och alltför långtgående slutsatser av materialet. Man kan dock vara helt säker på att Jesus identifieras med Gud i NT. Tydligast blir detta i Johannesevangeliets första kapitel, så även om man kan tycka att NT inte är tillräckligt tydlig ifråga om den Helige Anden som en person, så är Jesu Gudom klar och man har åtminstone en tvåenighetslära.

Antitrinitarism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Antitrinitarism och Kritik mot Treenighetsläran

Ett antal rörelser förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga[13], Jehovas vittnen, swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. Den anses vidare bryta mot judendomens och Gamla Testamentets strikta monoteism, som Jesus själv bekände sig till (”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en,” (Mark. 12:29) och "Gud har förhärligat sin tjänare Jesus,"(Apostlagärningarna 3:13). Kritiker menar att vad Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i dag. Vissa avvisar även tron på Jesus som Gud, och tror istället på honom som en stor profet, en perfekt skapad människa eller som Messias. Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte en gud (även om han kunde uppfyllas av Den Helige Ande för att utföra under). Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk.

Treenigheten nämns inte explicit i Bibeln. The New Encyclopædia Britannica säger: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.” Enligt bibelforskaren, professor Bart D. Ehrman, uppfattar inte flertalet författare av Nya Testamentet att Jesus själv var Gud, även om Johannesevangeliets författare alldeles tydligt gör det. Det finns flera verser i Nya Testamentet som vid första anblicken kan framstå som motsatta treenighetsläran. De har på olika vis förklarats eller tolkats av kyrkofäderna och andra under historiens lopp, ofta som svar på heretiska tendenser och med hänvisning till den ovan nämnda spänningen mellan motsatser.

Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter (dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet).

I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien.

Bibeln[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bibeln

Bibeln (latin Bíblia), av grekiska (τα) βιβλία "böcker(na)", är de kristnas heliga skrift, som utgörs av en samling böcker som tillkommit under en tidsrymd av omkring 900 år, från cirka 800 f.Kr. till cirka 130 e.Kr..

Bibeln är indelad i två delar; dels Gamla Testamentet som handlar om världens uppkomst, det judiska folkets historia, en del poesi och många profetior om vad som ska hända (eller som redan har hänt, eftersom det var länge sedan som det skrevs ned), dels Nya Testamentet som handlar om Jesu liv och förkunnelse samt de första kristna församlingarnas tillväxt och utbredning i det romerska riket.

Det Gamla Testamentet (GT) består av mytiska texter, etiologiska folksägner, historieskrivning av det slag som förekom under antiken, profetiska texter, böner, poesi, ordspråk och exempelberättelser. Böckerna i GT förefaller vara skrivna under en tidsperiod cirka 800 till 30 f.Kr (till 120 e.Kr. om man räknar med enstaka skrifter i de assyriska och ryska tilläggen till GT) och berättar om judarnas historia. Några av de ingående berättelserna tilldrar sig under en tidigare period: 1700 f.Kr. till 800 f.Kr.. Gamla Testamentet utgörs huvudsakligen av judendomens heliga skrift, Tanach, men till detta lägger flera kyrkofamiljer ett tillägg till Gamla Testamentet, bestående av judiska skrifter bevarade på grekiska. Omfattningen av detta tillägg varierar mellan olika kyrkofamiljer.

Nya Testamentet (NT) består av fyra evangelier, Apostlagärningarna som är en tendentiös skildring av tidig kyrkohistoria, ett antal brevskrifter, samt en apokalyps, Uppenbarelseboken. De ingående böckerna skrevs ned under en tidsperiod ca 60 e.Kr. till 130 e.Kr. men tilldrar sig under tidsperioden ca 28 e.Kr. till ca 60 e.Kr.

Även i Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bl a Yttersta domen och Jesu återkomst.

Tillägg till Gamla Testamentet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Apokryferna

Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även "tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = ’fördold’), medan den Katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = ’andra’). Dessa tio skrifter fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Kartago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trient år 1545-1563. Mellan andra kristna trossamfund varierar deras exakta antal.

Lutheraner nöjer sig med att tillägga Manasses bön, vilket förklarar varför denna skrift finns med i Bibel 2000. Anglikaner, rysk-ortodoxt och georgisk-ortodoxt kristna räknar Manasses bön, Tredje Esra (eng. First Esdras) och Fjärde Esra (eng. Second Esdras) – som numreras på skilda sätt i olika språkområden – till detta tillägg till Gamla Testamentet, medan Greklands kyrka gör bruk av ytterligare några: Psaltarpsalm 151, Tredje Mackabéerboken , Fjärde Mackabéerboken och de s.k. Odena, men däremot inte Fjärde Esra. Assyriska kyrkan läser Andra Baruksboken och en handfull ytterligare psaltarpsalmer. Etiopisk-ortodoxa kyrkan läser Henoks bok, Jubileerboken, de s.k. första t.o.m. tredje Meqabyan (som inte skall förväxlas med de i övrigt kända Mackabéerböckerna), Pseudo-Josefus och ett antal fornkyrkliga kyrkoordningar.

Nya Testamentets kanons tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som apokryfer i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Några av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas. Några av de omtvistade skrifterna var i bruk i Egypten under 100-, 200- och 300-talet, bland annat Första Clemensbrevet, Petrusapokalypsen och Hermas Herden, men utsållades från den egyptiska bibelkanon genom Athanasius' berömda påskbrev år 367. Den exakta omfattningen av Nya Testamentets kanon fastslogs emellertid slutgiltigt först år 508 vid ett kyrkomöte i Syrien.

Romersk-katolsk tolkning[redigera | redigera wikitext]

Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan antiokensk tolkning höll fast i en bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på en bokstavlig betydelse.[14]

Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga.[15]

Petersplatsen (Piazza S. Pietro) i Vatikanstaten.

Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen är underindelad i:

Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi:

  • föreläggandet att alla andra bemärkelser av den heliga skriften baseras på den bokstavliga [16]
  • att evangeliernas historicitet måste anses fullständigt och konstant
  • att skriften måste läsas inom den "levande traditionen av hela Kyrkan" [17] och
  • att uppgiften att tolka skriften har överlämnats till biskoparna i samfundet med Petri efterträdare, Biskopen av Rom.

Protestantisk tolkning[redigera | redigera wikitext]

Läromässig klarhet

Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den yttersta instans mot vilken alla kristna läror måste prövas, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar (eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som...följer Den Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus."

Ursprunglig avsedd mening

Protestanter understryker meningen förmedlad genom Skriftens ord, den historisk-grammatiska metoden. Den historisk-grammatiska metoden är en metod inom biblisk hermeneutik för att försöka finna den avsedda, ursprungliga meningen i texten. Den ursprungliga passagen tros bara innehålla en enda mening eller bemärkelse.[källa behövs]

Vissa protestantiska bibeltolkare använder sig av typologi.

Nicaenska trosbekännelsen[redigera | redigera wikitext]

Den nicaenska (nicenska) trosbekännelsen - också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord - är, sånär som på två ord, gemensam för både västliga och östliga kyrkor. Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet i Konstantinopel 381 heter egentligen den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen och är i västkyrklig tradition en av de tre huvudsymbola.

Första konciliet i Nicaea.

Formulering

  1. Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
  2. och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;
  3. och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Se även den apostoliska och Athanasianska trosbekännelsen.

Eskatologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Uppenbarelseboken och Uppryckandet

Eskatologi är läran om de yttersta tingen, inom kristendomens teologi i princip detsamma som förutsägelser om apokalypsen, eller "uppenbarelsen" av Jesu makt vid sin återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång.

Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I denna beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som t ex Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exempelvis 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden".

Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor. Hos religioner som ligger nära kristendomen utmärker sig Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga för att ha ett starkt eskatologiskt fokus.

Liturgi[redigera | redigera wikitext]

Kyrka i Geilo.

Kristen gudstjänst kan vara av flera slag, och sönderfaller till att börja med i en grupp regelbundna gudstjänster och en grupp tillfälliga gudstjänster. Beroende på trossamfund understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av tillbedjan av Gud.

Eukaristifirandet[redigera | redigera wikitext]

Till de regelbundna gudstjänsterna räknas eukaristifirandet, som även (i skiftande miljöer) kallas för Herrens måltid, mässan, nattvarden eller den gudomliga liturgin. Den har en stark ställning inom kristendomen och är delvis en fortsättning av den judiska synagogsgudstjänsten med inslag från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund eller kyrkor leds eukaristin av en präst eller pastor. I romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna, de gammalkatolska kyrkorna och många anglikanska kyrkor utgörs höjdpunkten av mässoffret och kommunionen. Eukaristifirandet brukar bestå av en inledning (vars utformning varierar kraftigt mellan olika trossamfund), en del bestående av bibelläsningar (ofta tre stycken), ett frambärande av brödet och vinet, en eukaristibön som vanligtvis innehåller tacksägelse, Instiftelseorden och Epikles (bön om Anden), följd av brytande av det invigda brödet, utdelande av sakramentet, en tackbön och en utsändning. Det är brukligt att sånger, förböner, Nicaenska trosbekännelsen (i några västliga trossamfund Apostoliska trosbekännelsen) och Herrens bön förekommer någon gång under eukaristifirandets lopp, men deras exakta placeringar har varierat avsevärt under historiens gång, och deras placeringar varierar mellan olika kristna trossamfund. Valet av sånger varierar också kraftigt, både mellan trossamfund och inom trossamfund. I de östligt ortodxa och orientaliska kyrkorna är valet av sånger för varje dag detaljerat föreskrivna i gudstjänstböckerna, och får inte variera lokalt.

I den romersk-katolska kyrkan, och i många gammalkatolska och anglikanska församlingar, firas eukaristin varje dag. I östligt ortodoxa församlingar och många anglikanska församlingar firas eukaristin både på söndagar och på helgondagar med större högtidlighetsgrad, men i östligt ortodoxa kloster firas eukaristin varje dag. I övriga kristna trossamfund varierar eukaristifirandets frekvens avsevärt.

Morgonböner, aftonböner o.dyl.[redigera | redigera wikitext]

En annan typ av regelbunden gudstjänst är det dagliga officiet (Tidegärd), som består av ett antal bönegudstjänster som firas varje dag i högtidlig form offentligt, i förenklad form i en smågrupp eller beds enskilt, allt efter omständigheterna. Psaltaren, en judisk bönbok som finns i både den hebreiska bibeln och i den kristna bibeln, utgör en viktig del av officiet, även om officiets exakta struktur varierar kraftigt mellan olika kyrkofamiljer. I orientaliska kyrkor och i anglikanska kyrkor är ottesången och aftonsången viktigast. Romersk-katolska kyrkan och de östligt ortodoxa kyrkorna firar upp till 7-8 tideböner per dygn, men detta sker vanligtvis endast i klostren. Det kan däremot förekomma att laudes (morgonbön) och vesper (aftonsång) firas i vanliga församlingar. I Svenska kyrkan firas officiets gudstjänster främst på retreatgårdar och andra kyrkliga kursgårdar, men undantagsvis kan laudes och completorium (som sedan 2005 finns i Den svenska psalmboken) förekomma som församlingsgudstjänst. I den engelskspråkiga världen har officiet länge påverkat mainstream-frikyrklighetens gudstjänstliv, p.g.a. anglikanskt och metodistiskt inflytande, och omvandlats till en predikogudstjänst. I den svenska frikyrkliga världen (utanför metodistkyrkan) var officiet länge ovanligt, men sedan 1990-talets början har officiets popularitet ökat inom svensk frikyrklighet, bl.a. under inflytande av den ekumeniska retreatgården i Bjärka-Säby.

Förbönsgudstjänster[redigera | redigera wikitext]

I åtminstone några kristna trossamfund utgör gudstjänster präglade av förbön en del av det regelbundna gudstjänstlivet. Östligt ortodoxa kyrkor firar några slags förbönsgudstjänster som kallas moleben och panychida. I den medeltida västkyrka i vilken dagens romersk-katolska kyrka, anglikanska kyrkor och evangelisk-lutherska kyrkor har sina rötter, bads litanian flera gånger i veckan – i vissa stift dagligen. Anglikanska kyrkor firar sedan 1549 traditionellt en litaniegudstjänst på söndagar (före eukaristifirandet), onsdagar och fredagar (efter ottesången), men den nutida efterlevnaden av denna anvisning varierar kraftigt beroende på församlingarnas lokala traditioner. I den romersk-katolska kyrkan och Svenska kyrkan har bruket av litanian med tiden inskränkts till vissa delar av kyrkoåret: Fastetiden för Svenska kyrkans del och påsknatten för romersk-katolsk del. I den romersk-katolska kyrkan används vid sidan av denna allhelgonalitania även fem andra litanior offentligt, men frekvensen av detta bruk varierar avsevärt. I några frikyrkor och i andra karismatiska miljöer förekommer förbönsgudstjänster med möjlighet till enskild förbön. En läkegudstjänst med förbön för sjuka förekommer inom Liberala katolska kyrkan.

Söndagen[redigera | redigera wikitext]

Söndagen har ett viktigt symbolvärde för kristna, eftersom uppståndelsen anses ha ägt rum på en söndag. Det skildras i Apostlagärningarna 20:7 hur den urkyrkliga församlingen i Troas firade eukaristin på söndagar, och under de första 1500 åren var detta allmänt förekommande bland kristna. I evangelisk-lutherska och reformerta kyrkor infördes på 1500-talet ett förbud mot eukaristifirande utan kommunikanter, men däremot behöll man de medeltida kraven på noggrann förberedelse inför mottagandet av sakramentet. Effekten av detta förhållningssätt blev en minskad frekvens av eukaristifirande. För att inte söndagen skulle bli gudstjänstlös, införde dessa kyrkor anvisningar för hur predikogudstjänster skulle firas i eukaristins ställe. Dessa predikogudstjänster övertogs av baptistsamfunden och de yngre frikyrkorna. Den assyriska kyrkofamiljen, de orientaliskt ortodoxa kyrkorna, Ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan har alltid fortsatt att fira mässa på söndagar. Sådana distinkta drag i gudstjänstlivet, som förr gjorde att man kunde igenkänna västkristna kyrkofamiljer på deras respektive sätt att fira gudstjänst, har emellertid sedan 1960-talet börjat suddas ut, och idag kan skillnaderna vara större inom ett trossamfund än mellan respektive trossamfund och andra.

Anglikaners och metodisters söndag[redigera | redigera wikitext]

Under en mellantid växte officiets betydelse på eukaristins bekostnad, även på söndagar, i anglikanska och metodistiska miljöer, men denna utvecklingslinje vände i anglikanska kyrkor på 1830-talet. Eukaristi varje söndag är numera normen i anglikanska kyrkor. Utformningen av eukaristin kan variera avsevärt mellan olika anglikanska lokalförsamlingar: Från en läst kommunionsgudstjänst i 1600-talsstil ledd av präst i kassock och röcklin i en konservativ evangelikal församling, via en sjungen eukaristi enligt nutida gudstjänstböcker ledd av präst i alba och mässhake i bredkyrkliga församlingar, till en anglokatolsk mässa med rikt ceremoniel enligt en gudstjänstordning som i skiftande utsträckning berikats med böner hämtade ur medeltida engelska mässordningar eller ur det nutida romerska missalet. I allmänhet är körsång av stor betydelse i anglikanskt gudstjänstliv, bl.a. genom att kören sjunger stämmor som kompletterar församlingssångens melodistämma. Många anglikanska församlingar firar dessutom en kvällsgudstjänst på söndagar, men denna är inte alltid längre utformad som aftonsång. Den metodistiska söndagsgudstjänsten (som utformades av John Wesley) är en förenkling av den anglikanska ottesången.

Lutheraners huvudgudstjänster[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från anglikanerna, som lät officiet utgöra sin nattvardslösa gudstjänst, och de reformerta, som skrev nya nattvardslösa gudstjänster, baserade lutheranerna sina predikogudstjänster på den traditionella mässans första två delar: Inledningen och ordets gudstjänst. Denna struktur användes informellt i Svenska kyrkan sedan 1572, men formaliserades inte förrän 1811, då en ny kyrkohandbok trädde i kraft. Den svenska kyrkohandboken reviderades 1894, 1942 och 1986. Svenska kyrkan kallar sex av sina gudstjänstformer för huvudgudstjänster. Dessa är: Högmässa, söndagsmässa, familjemässa (som är tre former av eukaristifirande), högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst och familjegudstjänst (som är nattvardslösa gudstjänster, vars resp. inledningar liknar de tre ovannämnda mässformernas). Under vardagarna kan s.k. veckomässa (en förenklad eukaristi) förekomma. Sedan 1960-talet förekommer även andra musikinstrument vid sidan av orgel i evangelisk-lutherskt gudstjänstliv, bl.a. piano, flygel och gitarr.

Den reformerta söndagen[redigera | redigera wikitext]

Reformerta kyrkor kan numera vara mycket olika varandra vad gäller frekvensen av eukaristifirandet. Inte heller var predikogudstjänstens utformning likadan i Schweiz (I Calvins gudstjänstordning utgjorde de tio budorden en söndagligen återkommande sång i gudstjänstens början), Skottland (som genom John Knox 1564 antog gudstjänstboken Common Order) och England (tre långa improviserade böner åtskilda av bibelläsning och predikan, enligt Westminsterdirektoriet 1645) ens på 1600-talet. Under 1700- och 1800-talet var reformert kristna djupt splittrade över frågan om det var tillåtet att sjunga några andra sånger än psaltarpsalmer. Den engelske kongregationalisten Isaac Watts populariserade på 1700-talet nyskrivna sånger, men i Skottland var de länge förbjudna. Medan franska hugenotter redan på 1700-talet insisterade på en fast föreskriven liturgisk ordning med vissa kyrkoårsvariationer, tenderade nordamerikanska reformerta vid samma tid att övergå till en improviserad gudstjänstform i form av väckelsemöte. Engelskt reformert gudstjänstliv splittrades under 1700-talet, så att några grupper höll fast vid 1645 års Westminsterdirektorium, medan andra valde att bearbeta den anglikanska ottesången, och ytterligare andra institutionaliserade väckelsemötets form. Under inflytande av Mercersburg-teologin på 1800-talet och Kommuniteten i Taizé på 1900-talet har somliga, men långt ifrån alla, reformerta kyrkor tagit för vana att åter fira eukaristi varje söndag. I skotska och nordamerikanska reformerta miljöer förekom fram till 1800-talets slut en misstro mot musikinstrument, eftersom de nytestamentliga breven inte nämner orglar. Den första reformerta kyrkorgeln i Skottland installerades på 1790-talet under stark kritik från omgivningen. Sedan mitten av 1900-talet är dock musikinstrument okontroversiella bland de flesta reformerta, och den berömda Iona Community har populariserat modern kyrkomusik. I karismatiska miljöer förekommer ofta att söndagens predikogudstjänst utformas på ett konsert-liknande sätt med populärmusik. I reformerta miljöer har söndagen ofta övertagit drag från den judiska sabbaten, så att man länge har sett med ogillande på exempelvis hushållsarbete, nöjen och rekreation på söndagar. Detta synsätt har uppmjukats under de senaste decennierna.

Ovanliga trossamfunds huvudgudstjänster[redigera | redigera wikitext]

Frälsningsarmén och kväkarna skiljer sig från andra kristna trossamfund på så sätt att de aldrig firar vare sig dop eller eukaristi. Frälsningsarméns gudstjänst på söndagar kallas för helgelsemöte, och präglas av musik. Vid en tidpunkt då andra trossamfund nästan uteslutande använde orgel, var Frälsningsarmén på 1800-talet nydanande och originell genom sitt bruk av bleckblås och stränginstrument. Kväkarnas kväkarandakt äger rum helt i tystnad. Sjundedagsadventisterna, och ett fåtal andra trossamfund i världen, skiljer sig från andra kristna trossamfund genom att fira veckans huvudgudstjänst på lördagen istället för söndagen, därför att de anser att det judiska sabbatsbudet även åligger kristna av icke-judisk bakgrund.

Tillfälliga gudstjänster[redigera | redigera wikitext]

Till de tillfälliga gudstjänsterna hör bland annat dopgudstjänst, vigselgudstjänst, ordination till uppdragen som diakon, präst/pastor och biskop/föreståndare och begravningsgudstjänst. Många kristna trossamfund firar ibland konfirmationsgudstjänst. Östligt ortodoxa kyrkor firar en mariaandakt som kallas för Akathist. I romersk-katolska kyrkan, gammalkatolska kyrkor och bland många anglikaner förekommer ibland sakramental välsignelse, och i samma trossamfund förekommer en folklig mariaandakt, majandakten, under månaden maj. I sådana trossamfund som har kristna kommuniteter eller kloster utgör avläggandet av kommunitetslöften en gudstjänst som kan firas separat eller infogas i en annan gudstjänst. I kristna miljöer präglade av pietism, evangelikalism eller den karismatiska rörelsen kan s.k. väckelsemöten, innehållande känslosam musik, vittnesbörd, bibelläsning, appeller och omvändelseböner, vara ett inte ovanligt komplement till söndagens huvudsakliga gudstjänst.

Många kristna trossamfund har föreskrivna gudstjänstordningar även för sådan bön som äger rum med endast präst och en konfident närvarande vid själavård (eller med en grupp anhöriga): Bikt, sjukbesök, De sjukas smörjelse, sjukkommunion, sockenbud eller viaticum, vaka vid en döendes bädd, anförtroende av själen till Gud (commendatio), utfärdsbön, bisättning, visningsgudstjänst, likvaka och parentation.

Sakrament[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sakrament

Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum ’edgång’) fick tjäna som översättning av det grekiska mysterion, ’hemlighet’, som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas mysterier i de ortodoxa kyrkorna.

Enligt romersk-katolsk och ortodox teologi efterlämnade Jesus åt den kyrka han grundat dels den kristna uppenbarelsen (läran), dels nådemedel (sakramenten). Sakramentet är en helig handling som genom att symboliskt gestalta nådens verkan på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar denna nåd till människorna. Så till exempel dopets vatten (vattnet är ett ämne som renar) som symboliserar nådens renande från synd och därigenom åstadkommer denna verkan. De olika protestantiska samfunden ansluter sig i skiftande grad till denna definition.

I Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (intimt förbunden med mässan). De ortodoxa kyrkorna, som inte skiljer mellan sakrament och sakramentalier, kan dock ibland räkna även sakramentalierna (i synnerhet klosterlöftena och begravningsgudstjänsten) till sakramenten.

Anglikanska kyrkor skiljer mellan de två stora sakramenten och de fem små sakramenten.

Genom att anta läroskriften Augsburgska bekännelsens apologi (artikel XIII) byggde de evangelisk-lutherska kyrkorna in flera olika, samexisterande, sakramentsdefinitioner i sin lära: Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott man bevarar det i Skriften meddelade. (...) Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament. Lutherska sakrament kan därför vara två, tre, fem, sju, tio eller flera, beroende på vilken av Apologins definitioner som används.

De reformerta och baptistiska samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.

Liturgisk kalender[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kyrkoåret

Romerska katoliker, anglikaner, östortodoxa kristna och traditionella protestantiska församlingar formar gudstjänsten kring en liturgisk kalender. Gemensamt är firandet av varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Kalendern anger religiösa högtider (långt ifrån alltid på en ledig dag) till minne av någon händelse i Jesu eller något helgons liv, högtidernas relativa högtidlighetsgrad, perioder av fasta såsom fastetiden, och andra fromma evenemang.

De viktigaste högtiderna är julen (som firas till åminnelse av Jesu födelse), Epifania (som ursprungligen ihågkommer Jesu uppenbarelse genom hans födelse, dop och underverk), den flera dagar långa påsken (som firas för att minnas Jesu död och uppståndelse), Kristi himmelsfärdsdag och pingsten (som firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans framträdande). Både julen och påsken föregås av en flera veckor lång fastetid: Advent före jul och Påskfastan före påsk.

Inom många västkyrkor (men inte östkyrkor) förekommer Askonsdagen (som inleder fastetiden före påsk), den helige Mikaels dag i september och Alla helgons dag i november. Inom ett fåtal västkyrkor firas Corpus Christi (som tacksägelse för altarets sakrament och Jesu kroppsliga närvaro i sakramentet). Både Romersk-katolska kyrkan, gammalkatolska kyrkor, anglikanska kyrkor och Östortodoxa kyrkan firar apostlarnas minnesdagar och mariadagar (något som även skedde i Svenska kyrkan före 1772). Den svenska Tacksägelsedagen och den nordamerikanska högtiden Thanksgiving är inte av samma historiska ursprung.

Ett stort antal trossamfund, med relativt litet medlemsantal, använder sig inte alls av en liturgisk kalender. I dessa miljöer anses söndagen vara den enda kristna högtidsdagen: Julen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Kristi himmelsfärds dag firas inte, därför att de inte infaller på en söndag. Denna inställning till högtider vid sidan av söndagen mjukades upp i baptistiska miljöer under 1800-talets lopp, och inom skotsk presbyterianism så sent som på 1960-talet, men präglar fortfarande små trossamfund med rötter i engelskspråkig reformert eller baptistisk kristendom, framför allt i USA. Jehovas vittnen har vidarefört denna traditionellt reformerta negativa inställning till firande av Jesu födelse.

Symbolik[redigera | redigera wikitext]

Korset är en kristen symbol för religionens grundare, Jesus från Nasaret, vilken enligt Bibeln skall ha avrättats genom att bli korsfästGolgata i Jerusalem av den romerska ockupationsmakten på begäran av Sanhedrin. Även flera andra av kristendomens ledare, bland andra Petrus, skall ha blivit korsfästa.

En Ikon, av grekiskans εικων, eikon - "bild", är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av en på trä målad bild, men andra media såsom mosaik, textilier och även skulpturer förekommer. Ofta framställs Madonnan med Jesusbarnet. Avbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar. I de ortodoxa kyrkorna sitter ikoner uppsatta på ikonostasen, och i hemmen kan man finna familjeikoner samlade i en speciell rumshörna, ett "fönster mot himlen" eller "vackra hörnet", tillsammans med en brinnande oljelampa.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den kristna religionens, församlingslivets och kyrkliga organisationens historiska utveckling kallas traditionellt kyrkohistoria.

Urkyrkan och kyrkomötena[redigera | redigera wikitext]

Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, bland annat av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen över församlingen där var aposteln Jakob.

På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna (efter Kristus).

Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan.

På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.

Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop, efter den syriska kyrkans förebild, som hade infört detta system redan strax före år 100. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika avvikande minoritetsriktningar. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.

Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store utfärdades år 312-313 det s.k. toleransediktet i Milano. Detta innebar att förföljelsen mot kristna avbröts, och att dessa erhöll religionsfrihet och ökat inflytande. På 380-talet började kristna i romarrikets östra delar förfölja oliktänkade, och rev ner flera tempel[18]. År 391-392 lät Kejsar Theodosius den store, som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som enda statsreligion[19].

Vid sidan av ett stort antal små och lokala kyrkomöten (lokalsynoder) som endast hade regional betydelse, samlades under det första kristna årtusendet sju kyrkomöten (även kända som ekumeniska koncilier eller synoder) som i efterhand kommit att betraktas som normerande för alla kristna av både den romersk-katolska kyrkan, den östortodoxa kyrkofamiljen, den gammalkatolska kyrkofamiljen och några anglikaner. De två första av dessa bejakas även av den assyriska kyrkofamiljen. De tre första av dessa bejakas även av den orientaliska kyrkofamiljen. De fyra första av dessa bejakas av alla anglikaner och även av lutherska och reformerta kyrkor.

  • År 325 samlades biskopar från hela riket i Nicaea till det första ekumeniska kyrkomötet (även känt som Första konciliet i Nicaea). Avsikten med konciliet var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande frågan om likvärdigheten mellan Treenighetens första och andra personer, (Fadern och Sonen). Alexander, biskop i Alexandria, betraktade dem som likvärdiga i polemik mot presbytern Arius, som givit arianismen dess namn. Mötet tog ställning mot arianerna, som lärde att Sonen (Jesus Kristus) var ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Mötet tog ställning för formuleringen att Jesus är "av samma väsen som Fadern". Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kyrkoprovinser. Därmed lades grunden för en rikskyrka.
  • Efter en långvarig och uppslitande efterdebatt, under vilken arianerna tidvis var i majoritet och hade flera kejsares stöd, samlades år 381 i Konstantinopel biskopar till det andra ekumeniska kyrkomötet (även känt som Första konciliet i Konstantinopel). Mötet tog förnyad ställning mot arianerna, och mot de s.k. makedonianerna, som lärde att den helige Ande inte är Gud. Mötet tog ställning för den trosbekännelse som numera, något missvisande, brukar kallas för den nicaenska trosbekännelsen.
  • Det tredje ekumeniska kyrkomötet (även känt som konciliet i Efesus) samlades år 431 i staden Efesos. Mötet tog ställning mot den s.k. nestorianismen, som hävdade att Jesu gudomliga natur och mänskliga natur var två skilda personer. Mötet tog ställning för den lära som Kyrillos av Alexandria försvarade: Att Jesus är en enda person av en enda gudomlig-mänsklig natur. Mötet förstärkte den assyriska kyrkofamiljens isolering från de andra kristna kyrkofamiljerna.
  • Det fjärde ekumeniska kyrkomötet (även känt som Konciliet i Chalcedon) samlades år 451 i staden Kalcedon. Mötet tog ställning mot den s.k. eutykianismen (även känd som monofysitism), som innebar en extremistisk tolkning av vad som hade beslutats vid föregående koncilium: Att Jesu mänskliga natur skulle ha uppgått i den gudomliga naturen på ett sådant sätt att han förlorat sina mänskliga egenskaper. Mötet tog ställning för den förmedlande lära som Leo den store formulerade: Att "Jesu gudomliga natur och mänskliga natur är oupplösligt och oskiljaktigt förenade utan förvandling eller sammanblandning". Under konciliets efterdebatt ansåg somliga, de s.k. miafysiterna, fast de inte sympatiserade med eutykianismen, att Kalcedon-mötets definition i praktiken avvisade Efesos-mötets beslut. Under början av 500-talet, mer än ett halvsekel efter Kalcedon-mötet, ledde detta till en splittring mellan de orientalisk-ortodoxa kyrkorna och de europeiska delarna av den kristna kyrkan.
  • Det femte ekumeniska kyrkomötet (även känt som andra konciliet i Konstantinopel) samlades år 553. Det antog den lära som Leontios av Konstantinopel hade formulerat: Att Jesu gudomliga natur och mänskliga natur är förenade i Jesu gudomliga persons väsensenhet. Formuleringen var avsedd att underlätta återförening med de orientaliska kyrkorna.
  • Det sjätte ekumeniska kyrkomötet (även känt som tredje konciliet i Konstantinopel) samlades år 680-681. Mötet tog ställning mot monoteletismen (även känd som monoenergismen), d.v.s. att Jesus endast skulle ha gudomliga egenskaper (inklusive gudomlig vilja), men inte antagit några mänskliga egenskaper. Mötet tog ställning för den lära som Maximos Bekännaren hade formulerat: Att Jesus hade både gudomliga egenskaper och mänskliga egenskaper (inklusive gudomlig vilja och mänsklig vilja), vilande på resonemanget: "Det som inte har antagits av den gudomliga personen har inte heller återlösts."
  • Det sjunde ekumeniska kyrkomötet (även känt som andra konciliet i Nicaea) samlades år 787). Mötet tog ställning mot ikonoklasm (vanvördnad för, och vandalism av, kyrkokonst) och ikonolatri (dyrkan av bilder). Mötet tog ställning för ikonodouli (vördnadsyttringar inför den som avbildas med hjälp av kyrkokonst, exempelvis genom kyssar, bugningar och ljuständing).

Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt. En viktig kristen knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig medeltid. Provinserna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men många nordafrikanskt kristna konverterade senare till islam.

Medeltida kristendom[redigera | redigera wikitext]

Ett tidigt vikingatida krucifix funnet i Uppåkra utanför Lund i Skåne.

Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.

Skandinaviens övergång till kristendomen var en mycket utdragen process, med stora skillnader mellan olika landsändar. Västergötland hade tidigt en växande andel kristen befolkning. Enstaka kristna gravar förekommer i Västergötland fr.o.m. 500-talet, och rester av en träkyrka byggd på 800-talet hittades av arkeologer i Varnhem i mitten av 2000-talet. Olof Skötkonung betraktas traditionellt som Sveriges förste döpte kung. Mälardalen kan däremot ha haft en signifikant icke-kristen befolkningsandel så sent som på 1120- eller 1130-talet.

Påve Vitalianus.

Kyrkan före 900- och 1000-talet var en relativt löst sammansatt institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under saeculum obscurum, och centralstyret inom kyrkan mycket begränsat. Enskilda kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket nära samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var starkt beroende av. Den teologiska renlärigheten bland kyrkans män var tveksam. Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga angelägenheter utan överlåta detta till kejsare, kungar och adel att sköta. Verkligheten var en helt annan; många präster levde inte i celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar. Påvestolen var under en lång period i händerna på italiensk adel utan större ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov.

Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i Cluny i dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större trovärdighet och inflytande som åtnjöt respekt från såväl allmoge som elit. Dock ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ledde detta till en 50 år lång maktkamp mellan påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten har senare fått namnet investiturstriden, och gällde vem som hade rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten.

Under medeltiden räknades varje avvikelse från katolska kyrkans lärosystem som kätteri.

Stora schismen 1054[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stora schismen 1054

Den stora schismen 1054 var den händelse som permanent separerade den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen. De två kyrkoorganisationerna söndrades doktrinärt, teologiskt, språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår den fullständiga brytningen dem emellan.

I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bl.a. tillägget av filioque i Nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom, bruket av osyrat bröd i den västliga kyrkan, och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av Nattvarden samt utnämnandet av patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark och skillnaderna i utformningen av liturgin.

Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (att var och en av patriarkerna upphörde att ta emot kommunionen från, och dela ut kommunionen till, den andre, och att de upphörde att be för varandra i den offentliga gudstjänsten) från dels påven Leo IX, dels Michael Keroularios, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Det skulle dröja innan denna splittring utvidgades till att gälla även Alexandria-patriarkatet, Antiokia-patriarkatet och Jerusalems-patriarkatet (som följde med Konstantinopel vid splittringen), och under kortare perioder under medeltiden återställdes sakramentsgemenskapen, men schismen tog sin början 1054.

Reformationen[redigera | redigera wikitext]

Martin Luther.
Huvudartikel: Reformationen

Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit helt med påvedömet.

Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna släkt och vänner.

De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande maktställning.

Martin Luther[redigera | redigera wikitext]

Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist.

Jean Calvin[redigera | redigera wikitext]

Juristen Jean Calvin publicerade 1536 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli (sekularpräst och humanist)i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Han avfärdade allt materiellt i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors, dock inte krucifix.

Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära.

Jean Calvin.

Den radikala reformationen[redigera | redigera wikitext]

Den radikala reformationen var en rörelse under 1500-talet. Rörelsen bestod av ett stort antal olika personer och grupper. Till dem kan räknas radikala reformatorer som Thomas Müntzer, Andreas Karlstadt och Kaspar Schwenckfeld och anabaptisterna (vederdöpare).

Anabaptisterna förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt pionjärer för den frikyrkliga uppfattningen att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både "revolutionärer" och fredliga företrädare.

Det yngsta av reformationssamfunden, Vännernas samfund (Kväkarna), växte fram i England i slutet av 1640-talet under ledning av George Fox, som var påverkad av den, sedan länge avlidne, tyske reformationsteologen Sebastian Franck.

Reformationen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Reformationen i Sverige

Reformationen pågick i Sverige under Gustav Vasas och hans tre söners styre under hela 1500-talet. Detta innebar att Sverige bröt med romersk-katolska kyrkan, och att den medeltida kyrkoprovinsen under ärkebiskopen av Uppsala (grundad 1164) omorganiserades till ett fristående trossamfund, Svenska kyrkan, som därefter styrdes av svenska staten ända fram till den 1 januari år 2000. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige. Uppsala möte år 1593, då Augsburgska bekännelsen antogs, utgjorde slutpunkten för Sveriges reformationstid.

I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel. Sverige blev genom reformationen evangelisk-lutherskt, och från och med 1598 tilläts svenska medborgare inte tillhöra något annat trossamfund än Svenska kyrkan.

Begränsad religionsfrihet för svenska medborgare skulle dröja till 1860 (den första religionsfrihetslagen), fullständig religionsfrihet till 1951 (den nya religionsfrihetslagen) och 1977 (klosterparagrafens avskaffande).

Kristendomen i modern tid[redigera | redigera wikitext]

I modern tid har kristendomen blivit konfronterad av diverse former av skepticism och av vissa moderna politiska ideologier såsom liberalism, nationalism och socialism. Detta inkluderade antiklerikalismen under franska revolutionen, det spanska inbördeskriget och generell fientlighet bland marxistiska rörelser, speciellt under den ryska revolutionen.

Kristna förpliktelser i Europa dämpades då modernism och sekularism uppkom i Västeuropa, medan religiösa åtaganden i Amerika har varit generellt höga i jämförelse med Västeuropa. Sent nittonhundratal visade utväxlingen av kristna anhängare i tredje världen, då den västerländska civilisationen inte längre är den ledande innehavaren av kristendomen.

Kyrkliga riktningar[redigera | redigera wikitext]

Den assyriska kyrkofamiljen[redigera | redigera wikitext]

Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka är en kristen kyrka som ibland även kallas Österns assyriska kyrka eller Österns apostoliska kyrka. Bland utomstående förekommer den nedsättande benämningen "Nestorianska kyrkan". Den assyriska kyrkan, som inte tillhör den orientaliskt ortodoxa kyrkofamiljen, skiljer sig från de flesta andra kristna kyrkor när det gäller kristologin och vilka bibelböcker den erkänner. Den har två systerkyrkor: Den tomaskristna Kaldéisk-syriska kyrkan, som sedan nästan två årtusenden finns i Indien, och Österns Gamla Kyrka, som bildades 1964 (i syfte att behålla den julianska kalendern när den assyriska kyrkans huvuddel övergick till den gregorianska kalendern).

De assyriska kristna stiften hamnade av storpolitiska orsaker utanför Romerska riket, och, för att undgå att den persiska överheten skulle misstänka att de assyriskt kristna var romerska femtekolonnare, förklarade sig kyrkoprovinsen under biskopen av Seleukia-Ktesifon självständig från patriarken av Antiokia år 424. Kyrkans geografiska isolering förhindrade dess biskopar från att vara närvarande vid kyrkomötet i Efesos år 431.

Kyrkofamiljen bejakar en variant av dyofysitismen, eller tvånatursläran, som den antog år 484. Den menar, i likhet med de flesta övriga kristna trossamfund, att Jesus är både Gud och människa, men inte på ett sådant förenat sätt som de övriga gamla kristna kyrkorna bekänner. Maria ska kallas "Kristusföderska" och inte "Gudaföderska", eftersom Maria inte kan föda Gud - Gud är Gud och Jesus är Guds son. Därför har Maria inte fullt lika stor status hos de assyriska kristna som hos katoliker. Den assyriska kyrkofamiljens tvånaturslära, som har sina rötter i den förhärskande teologin i Antiokia under 200- och 300-talet, skiljer sig dock från den extrema version som Nestorios hävdade. Istället hävdar den assyriska kyrkan existensen av två qnoma (en svåröversatt fackterm) inom Jesu enda person.

Assyriska kyrkan har egen patriark och hans officiella titel är "The Reverend and Honoured Father of Fathers and Great Shepherd, the Catholikos and Patriarch of the East". Påven erkänns följaktligen inte som en överhöghet, såsom i katolska kyrkor.

Två ytterligare trossamfund med assyrisk bakgrund, Kaldeisk-katolska kyrkan och Syro-malabariska kyrkan, har (1553 resp. 1599) brutit med sina modersamfund, övergivit diofysitismen, inträtt i kyrkogemenskap med den Romersk-katolska kyrkan, men behållit sitt assyriska gudstjänstliv och sin östliga kyrkorätt.

Orientaliskt ortodoxa kyrkor[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Orientaliskt ortodoxa

Orientaliskt ortodoxa kyrkor är östligt kristna kyrkor som avsöndrade sig från majoritetslinjen vid Konciliet i Chalcedon under de kristologiska striderna. De orientaliskt ortodoxa kyrkorna ansåg att Chalcedonmötet hade övergivit vad som hade beslutats vid Konciliet i Efesus tjugo år tidigare. Chalcedonmötet följdes av en lång efterdebatt. Anhängare av, och motståndare till, Chalcedonmötet växlade på posterna som patriark av Alexandria och patriark av Antiokia under flera decennier, och det var först på 500-talet som patriarksätena klövs itu till att bli åtskilda östortodoxa resp. orientalisk-ortodoxa trossamfund på samma plats. De orientaliska kyrkornas en-naturslära har sina rötter i den förhärskande teologin i Alexandria under 200- och 300-talet, och försvarar Efesos-mötets teologi, men är inte lika extrem som den monofysitism som hade avvisats vid Chalcedonmötet.

De orientaliskt ortodoxa kyrkorna är

samt två tomaskristna kyrkor:

  • Jakobitisk-syriska kristna kyrkan
  • Malankarisk-ortodoxa syriska kyrkan.

Ur den orientalisk-ortodoxa kyrkofamiljen har utbrutits ett antal kyrkor, som har inträtt i kyrkogemenskap med den Romersk-katolska kyrkan, men behållit orientaliskt gudstjänstliv och östlig kyrkorätt (årtal anger union med Heliga stolen):

Östortodox kristendom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Östortodox kristendom

De östligt ortodoxa kyrkorna är en samling östligt kristna oberoende nationalkyrkor. Den leds av patriarken av Konstantinopel. Nuvarande patriark är Bartholomeus I av Konstantinopel.

Redan tidigt under kristendomens historia uppstod skillnader mellan den grekiska kristenheten i östra Romarriket och den latinska kristenheten i den västra rikshalvan. Romarrikets uppdelning, Västroms fall och en allt större okunskap i grekiska i västerlandet kom att fördjupa klyftorna och ledde till schismer mellan öst och väst. Kyrkan var organiserad i fem stycken (före år 451 tre stycken) större organisatoriska enheter, patriarkat, mellan 451 och 1054. Stora schismen år 1054 ledde i längden till att fyra av patriarkaten å ena sidan (Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem), och det romerska patriarkatet å andra sidan, bröt med varandra.

Stridsfrågorna mellan Rom och Konstantinopel har framför allt varit två:

Se vidare Grekisk-ortodoxa kyrkan, Rysk-ortodoxa kyrkan, Serbisk-ortodoxa kyrkan med flera.

Romersk katolicism[redigera | redigera wikitext]

Den nuvarande påven, Franciskus.
Huvudartikel: Romersk-katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan, eller Katolska kyrkan, består av de olika kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens (biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. Katolska kyrkan tillhör, tillsammans med de assyriska kyrkorna, de orientaliskt ortodoxa kyrkorna och de östortodoxa kyrkorna, de äldsta kristna kyrkorna. 2006 hade Katolska kyrkan 1,131 miljarder medlemmar runt om i världen, vilket gör den till världens största kyrka.

Katolska kyrkan betraktar påven som efterföljare till aposteln Petrus (apostolisk succession), vilken enligt katolsk lära av Kristus tilldelades överhöghet över de övriga apostlarna - en överhöghet som påvestolen än idag menar sig förvalta. Den nuvarande påven heter Franciskus.

Katolska kyrkan lär att Jesus Kristus (som ses som sann Gud och sann människa) under sin tid på jorden samlade lärjungar omkring sig. Av dessa utsåg han tolv män till apostlar. Detta är den "urcell" som sedan blev Hans kyrka. Helig Ande utgöts på den första pingsten, vilket innebar kyrkans egentliga grundande. I apostlaskaran hade Petrus ett särskilt uppdrag, ett uppdrag som biskopen (påven) av Rom, i egenskap av Petri ställföreträdare, för vidare.

Jungfru Maria vördas i hela Katolska kyrkan som det främsta av helgonen. I Katolska kyrkan finns sju sakrament.

Anglikanism[redigera | redigera wikitext]

Anglikansk präst

Anglikanism är en kristendomsform som utgör en kompromisslinje (Via Media) mellan katolicism och protestantism [20][21][22][23][24]. Många anglikaner betraktar sin kyrka som "katolsk och reformerad" [25], men inom kyrkofamiljen ryms såväl anglokatoliker som sådana anglikaner som självidentifierar sig som protestanter. Sedan 1931 befinner sig de anglikanska kyrkorna och de gammalkatolska kyrkorna i full kyrkogemenskap, och i Kyrkornas världsråd representeras dessa båda kyrkofamiljer som en gemensam grupp. Till skillnad från protestanter avvisar anglikaner principen om "Skriften allena" (I enlighet med den inflytelserike [26] Richard Hookers teologi betraktar anglikaner Skriften, Förnuftet och Traditionen som tre källor till kristen lära), men hävdar istället principen om "Skriftens tillräcklighet".

Anglikanska kyrkogemenskapen har tre moderkyrkor: Engelska kyrkan, Irländska kyrkan och Skotska episkopalkyrkan, som har uppkommit och reformerats oberoende av varandra (Varken Irländska kyrkan eller Skotska episkopalkyrkan är alltså dotterkyrkor till Engelska kyrkan). Med tiden har ett antal dotterkyrkor till någon av dessa tre, bl.a. i de före detta brittiska kolonierna, förklarats självständiga. De uppgår numera till ett fyrtiotal [27]. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkogemenskapens främste biskop.

Anglikanismen började utkristalliseras när Henrik VIII av England bröt med påven 1534, och själv började utnämna biskopar. Sedan Elisabet I:s tid är den engelska monarken den engelska kyrkans Supreme Governor, men Engelska kyrkan är sedan 1920 den anglikanska kyrkogemenskapens enda statskyrka. Först fr.o.m. 1660-talet är det möjligt att tala om en fullt utvecklad självmedveten anglikansk kyrkoidentitet, men ordet "anglikansk" är ännu yngre, och är först belagt i början av 1800-talet. Den Anglikanska kyrkogemenskapen grundades 1867. Till skillnad från de tre stora kontinentala kyrkofamiljerna har anglikanismens läroidentitet varit föränderlig och inkluderande, med biskopsämbetet och Den allmänna bönboken som minsta gemensamma nämnare.

Den teologiska bredden och mångfalden inom den anglikanska kyrkogemenskapen är mycket stor, men på följande punkter skiljer sig anglikansk teologi från kalvinism: Anglikaner skiljer mellan "Evangeliets två stora sakrament" (dop och eukaristi) och vad som vanligtvis kallas för de fem små sakramenten (konfirmation, bikt, äktenskapet, ordination och förbön för sjuka). Det tredelade apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop betraktas av anglikaner sedan 1550 som en urkyrklig ordning som skall förbli i bruk för alltid. Biskopens utdelande av konfirmationens sakrament har behållits. Dopet betraktas i Den Allmänna Bönboken 1662 som en verklig pånyttfödelse. Kristi verkliga kropp och blod är altarsakramentets "osynliga och inre nåd" enligt 1604 års katekes, som fortfarande hör till 1662 års bönbok. Anglikaner läser apokryferna i den gemensamma gudstjänsten. Den kalvinska predestinationsläran avvisades 1595 och 1628. I anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal förekommer förbön för de hädangångnas själar och anrop av helgonens förbön.

Det finns ett antal kyrkor som vidareför anglikanskt gudstjänstliv, anglikansk teologi, anglikansk kyrkorätt och anglikansk spiritualitet, men som inte längre står i kyrkogemenskap med ärkebiskopen av Canterbury, och som därför inte kan räknas till den anglikanska kyrkogemenskapen i organisatorisk mening, men däremot till en anglikansk kyrkofamilj i vidare mening. Några, men inte alla, av dessa trossamfund kallar sig för continuing churches.

Protestantism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Protestantism

Ordet Protestantism används ibland som en gemensam beteckning för de lutherska och de reformerta kyrkorna, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från Luthers och Calvins brytning med den katolska kyrkan. Understundom räknas också anglikanska kyrkan hit, dock inte av flertalet anglikaner själva.

Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka, och har aldrig officiellt kallat sig själv för protestantisk. Försiktiga reformer infördes officiellt i Sverige efter riksdagen i Västerås år 1527 (under Gustav Vasas tid som regent), men den Augsburgska bekännelsen, som är den evangelisk-lutherska kyrkofamiljens främsta bekännelseskrift, infördes inte förrän vid Uppsala möte 1593. Svenska kyrkan kättarförklarade reformert kristendom vid ett kyrkomöte i Stockholm 1565, och även efter de svenska frikyrkornas framväxt fr.o.m. 1848 åtnjöt inte kalvinsk teologi någon större popularitet i Sverige utanför den franska reformerta utlandsförsamlingen i Stockholm, något som inte förändrades förrän 1971, då Svenska Missionskyrkan (som tidigare betraktat sig som evangelisk-luthersk) inträdde i Reformerta kyrkornas världsallians, och i början av 2000-talet då Evangelisk-reformerta Immanuelskyrkan påbörjade sin verksamhet.

En tidig definition av ordet protestant från tyskt 1520- och 1530-tal inkluderar endast den evangelisk-lutherska kristendomsriktningen, men inte den reformerta kyrkofamiljen eller någon annan riktning. En nutida definition av ordet protestant vanlig bland reformerta konfessionalister inkluderar endast den reformerta kyrkofamiljen i motsatsställning till evangelisk-lutherska kyrkor. En vid definition av ordet protestantism inkluderar många andra grupper. Till dessa hör bland annat reformerta (kalvinister), anabaptister, baptister, metodister och adventister. Vad som inkluderas i ordet "protestantism" är därför varierande från fall till fall efter vilken definition som används.

Se vidare Metodism, Evangelism, Nyevangelism, Pietism och Puritanism.

Lutherdom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Lutherdom

En av de viktigare grenarna av protestantismen är den evangelisk-lutherska rörelsen, även kallad lutherdom eller lutheranism. Personen bakom denna var Martin Luther från Tyskland. Hans avsikt var en reformering av den romersk-katolska kyrkan, inte att åstadkomma en ny kristendomsriktning. Han ville bland annat ta bort delar av de läror denna kyrka hade, som han inte ansåg hade någon härkomst i Bibeln. De människor som anslöt sig till Luthers protester blev kända som protestanter. I den evangelisk-luthersk läran betonas vikten av Bibeln som Guds ord och att det är endast genom tron och Guds nåd som man blir rättfärdig.

Luther kritiserade på flera punkter den dåtida romersk-katolska kyrkan. Under åren 1516-1517 gjorde han upp med flera av dess föreställningar, exempelvis quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin. Genom de lutherska teologerna Leonhard Hutter, Johann Gerhard och Johannes Andreas Quenstedt återinfördes emellertid en luthersk form av den skolastiska teologin, som var förhärskande ända fram till Friedrich Schleiermachers tid.

Anabaptism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Anabaptism

Anabaptism är en kristen riktning som uppstod under reformationen på 1500-talet vid sidan av den lutherska och reformerta kyrka. Den första anabaptistförsamlingen grundades av bland andra Conrad Grebel i Zürich i Schweiz 1525. Anabaptister har en symbolisk nattvardssyn, förkastar barndop och kyrkahierarkien, vägrar att svära eden, kräver separation av stat och kyrka och betonar den fria vilja. De flesta anabaptister är pacifister. Centralt för den anabaptiska teologi är Bergspredikan. Dop och nattvard uppfattas inte som sakrament.

Dagens anabaptistiska samfund är mennoniterna, hutteriterna och amish, som är en utbrytning ur mennoniterna.

Baptism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Baptism

Baptister är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen kan döpas.

Baptismen har sin bakgrund i den engelske puritanism eller separatism på 1600-talet, men var också påverkat av den nederländska mennonitism. Den första baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.

Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F.O. Nilsson.

Den radikala reformationens mystiker[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kväkare
Huvudartikel: Radikalpietism

Under 1500-talet uppkom även strömningar som inte lät sig bindas av de framväxande evangelisk-lutherska resp. reformerta statskyrkorna, och som läromässigt skilde sig från anabaptismen på ett eller annat sätt. Reformatorn Sebastian Franck (1499-1543) i Strassbourg och Ulm kom i konflikt med de tre nyss nämnda kristendomsriktningarna, och förespråkade en kristendomsform utan sakrament, men där tyst bön och en förväntan om direkt ledning från den helige Ande var viktiga.

Franck påverkade bland annat Kaspar Schwenckfeld, grundaren av schwenckfeldianismen, men schwenckfeldianerna behöll dock sakramentsfirande. De pacifistiska schwenckfeldianerna distanserade sig snabbt från både Müntzers våldsamma sätt att genomdriva sina reformidéer och det schwenckfeldianerna upplevde som ett konfliktorienterat debattklimat bland anabaptisterna. Schwenckfeldianerna betraktade sig själva som "mitten-ståndpunktens reformation", men denna självbild delades inte av lutheraner och reformerta. På grund av återuppblossande förföljelser flydde det schwenckfeldianska trossamfundet till nordamerika på 1730-talet.

På 1650-talet skulle brittiska kretsar, under ledning av George Fox (1624-1691), organisera tysta, meditativa gudstjänster av det slag som Franck hade propagerat för. Detta ledde till uppkomsten av Vännernas samfund, av utomstående kända som kväkarna. Kväkare firar varken dop eller eukaristi.

Inom de evangelisk-lutherska kyrkorna rymdes inledningsvis mystiker påverkade av Paracelsus, exempelvis Valentin Weigel och Jacob Böhme, men weigelianerna kättarförklarades uttryckligen av lutheranerna i Konkordieformeln 1577. Strömningarna från Weigel och Böhme skulle under 1670- och 1680-talet påverka delar av radikalpietismen. Ur dessa pietistiska miljöer uppkom nya trossamfund, exempelvis Philadelphian Society i England, gråkoltarna, skevikarna och Filadelfiska Societén i Sverige, samt Schwarzenaubröderna, Woman in the wilderness, Ephrata Cloister och Harmony Society i USA. Av dessa trossamfund har endast Schwarzenaubröderna överlevt till vår tid.

Reformert kristendom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Reformert kristendom

Den reformerta kristenheten (av "reformera") är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser som leddes av Huldrych Zwingli och Jean Calvin i Schweiz på 1520-talet. Ofta talar man om den som "kalvinismen". I några länder (Schweiz och Nederländerna) blev den reformerta kyrkan snabbt statskyrka. I Tyskland blev det formellt tillåtet för furstar att göra den reformerta kyrkan till statskyrka i sina furstendömen först fr.o.m. Westfaliska freden 1648. Försöket att göra den reformerta kyrkan till statskyrka i England 1646 blev inte varaktigt, och den Anglikanska kyrkan återinfördes 1660. Efter en invecklad 130-årig dragkamp mellan anglikaner och reformerta blev Skotska kyrkan reformert 1689.

Den reformerta protestantismen skiljer sig från lutherdomen på flera sätt. Presbyterianism, även kallad synodalförfattning, är en kyrkoförfattning som praktiseras av bland andra de reformerta kyrkorna i engelskspråkiga delar av världen, där de vanligen kallas presbyterianska kyrkor. Man förkastar episkopalismen, uppfattningen att kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna (och till exempel inte hos påven). Franska reformerta kristna kallas traditionellt för Hugenotter. Engelska reformerta kristna som kritiserade den anglikanska kyrkan under perioden 1570-1662 brukade kallas för puritaner.

Pentekostalism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Pentekostalism
Den Helige Ande brukar användas som symbol för pentekostalismen

Pentekostalism, av grekiskans pentekoste "pingst", är en teologi inom de religiöst extatiska rörelser som har sitt ursprung i väckelserörelser i Los Angeles och Wales under 1900-talets första årtionde, ofta kallad pingströrelsen eller pingströrelser. Rörelsen var ursprungligen inter-denominell, det vill säga att anhängarna kom från de flesta kyrkobildningar och samfund, även om en majoritet av dessa främst hade bakgrund i helgelserörelsen eller de metodistiska eller baptistiska samfunden. Under 1900-talets första hälft kom emellertid en rad egna samfund och rörelser att formeras, däribland den svenska pingströrelsen.

Under 1960-talet började även traditionella kyrkor såsom katolska kyrkan ta till sig rörelsens yttringar. En breddning och vidare spridning av rörelsen tog fart. Denna gång var acceptansen inom de etablerade kyrkorna större och medlemmarna blev i högre grad kvar i de samfund som var deras ursprung. Därtill bildades en stor mängd kyrkor, samfund och rörelser som hämtade inspiration både från pentekostalismen och de sammanhang de kom från, den blandrörelse som uppstod, med stor mångfald i teologier och uttryck kom att kallas neo-pentekostala eller karismatiska rörelser.

De traditionella pentekostala rörelserna räknar över hela världen ca 80 miljoner).

Primitivism[redigera | redigera wikitext]

Kristen primitivism, som ibland även kallas reformationism eller restaurationism, innefattar de religiösa rörelser som lär att en återställelse av kristendomen har blivit nödvändig, eftersom katolska, ortodoxa och protestantiska kristna infört allvarliga brister i kristen tro och praxis och därmed förlorat en viktig del av den rena eller "sanna" kristendomen. Dessa olika grupper tror ofta att den ursprungliga kristendomen till en betydande grad är återställd i deras egna kyrkor.

Primitivism förknippas främst med Reformationsrörelsen, men också med bland annat Sista Dagars Heliga-rörelsen, som även kallas mormonism, med hänvisning till den period som började med Joseph Smith och offentliggörandet av Mormons bok.

Andra grupper som hör till primitivismen är bland andra radikala baptister, Jehovas Vittnen, Swedenborgianer, universalister, kristadelfianer och flera frikyrkor, såsom Iglesia ni Cristo och Världsmissionssamfundet Guds Församling.

Unitarism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Unitarism

Unitarismen (av lat. unitas "enhet", unus "en"), är en rörelse som uppstod på 1500-talet och avvisade läran om treenigheten, jfr antitrinitarism. Rörelsens anhängare, unitarierna, ville förena en sträng monoteism med en kristen humanism. Därför förnekade de Jesu gudomlighet och framhöll honom i stället som en människa som Gud utsett till budbärare. Unitarierna hänvisar ofta till den romerska statsmaktens påtryckningar under koncilierna åren 325 - 451. Då bestämdes dels att Jesus var Gud själv och hans mor Maria upphöjdes till att vara Guds Moder – en av världshistoriens mest förödande förfalskningar, enligt unitarierna.

På det europeiska fastlandet skapade de s.k. socinianerna en unitarisk kyrka i Polen, men de förtrycktes under motreformationen och fördrevs till andra länder. I 1600- och 1700-talens England förenades unitarismen med deismen till en förnuftsreligion. I USA grundades på 1800-talet ett unitariskt samfund som senare har förenats med de besläktade universalisterna. I Sverige grundades på 1800-talet några unitariska samfund. Det finns 0,8 miljoner unitarier världen över.

Gammalkatolska kyrkor[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gammalkatolska kyrkor

Gammalkatolska kyrkor är ett samlingsnamn för katolska kyrkor som står utanför kyrkogemenskapen med den Romersk-katolska kyrkan och som tillhör Utrechtunionen eller dess internationella biskopskonferens. Det finns därutöver ett antal oberoende episkopala kyrkor som kallar sig för gammalkatolska utan att ha denna organisatoriska koppling. Den äldsta gammalkatolska kyrkan uppkom 1723 i Nederländerna i samband med striden om jansenismen och då den Romersk-katolske ärkebiskopen av Utrecht Peter Codde avsattes 1702. Under de följande decennierna skärptes spänningsförhållandet mellan Rom och Utrecht. En definitiv brytning kom det till då domkapitlet i Utrecht mot Roms vilja valde C. Steenhoven till ärkebiskop 1723. Namnet gammalkatolska kyrkan syns inte kunna beläggas före 1870 och striden kring dogmen om påvens ofelbarhet, då antalet gammalkatoliker växte kraftigt. Rörelsen antog läroskriften Utrechtdeklarationen 1889. De gammalkatolska kyrkorna är episkopala, d.v.s. leds av biskopar som gör anspråk på att ha del i den apostoliska successionen. I Sverige finns sedan 1976 några små gammalkatolska församlingar som är anslutna till Utrechtunionen. Gammalkatolska kyrkor ordinerar sedan 1996 kvinnor till uppdragen som diakon, präst och biskop, och välsignar sedan början av 2000-talet (varierande efter land) enkönade partnerskap eller enkönade äktenskap.

Oberoende episkopala kyrkor[redigera | redigera wikitext]

Oberoende episkopala kyrkor (ibland oberoende katolska kyrkor) används som samlingsbeteckning på sådana kyrkor som har sitt ursprung i någon av de katolska, gammalkatolska, assyriska, orientaliskt ortodoxa, östligt ortodoxa eller anglikanska kyrkorna, brutit gemenskapen med dessa, men likväl behållit det historiska biskopsämbetet och en starkt anti-donatistisk syn på diakonvigning, prästvigning och biskopsvigning. Gudstjänstlivet består vanligtvis av någon traditionell västlig rit eller östlig rit, eller utgör någon bearbetad form av några av dessa. De flesta av dem är mycket små, men det finns ett litet antal undantag från denna regel.

En av dem är den Liberala katolska kyrkan, som har sin successionslinje från den gammalkatolska kyrkan, och som tidvis stått läromässigt långt ifrån denna, på den tid då LKK starkt betonade en teosofiskt inspirerad syn, men står idag väldig nära den gammalkatolska kyrkans teologi.

Oberoende episkopala kyrkor är läromässigt sinsemellan mycket olika varandra. Nordisk-katolska kyrkan i Sverige ordinerar exempelvis inte kvinnor till uppdragen som diakon, präst och biskop, och välsignar inte enkönade äktenskap, något som däremot Liberala katolska kyrkan gör. Allmänna apostoliska kyrkan av Heliga Treenigheten ordinerar kvinnor, men välsignar inte enkönade äktenskap.

Inhemska afrikanska kyrkor[redigera | redigera wikitext]

Med inhemska afrikanska kyrkor menas sådana trossamfund som betraktar sig som kristna och som har uppkommit på den afrikanska kontinenten utan medverkan av koloniala missionärer. De är sinsemellan mycket olika vad gäller organisationsform, teologi och gudstjänstliv. De avviker inte sällan avsevärt från Europas traditionella kyrkofamiljer. Exempel på sådana kyrkor är den kimbanguistiska kyrkan, Zion Christian Church och Christ Apostolic Church.

Släktträd för kristna riktningar[redigera | redigera wikitext]

Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen.

Ett mycket förenklat släktträd skulle se ut som nedan. Förhållandena har förenklats för att en illustration skall var möjlig, och särskild vikt har lagts vid samfundsbildningen i Sverige. Endast östkyrkor (och underliggande jurisdiktioner) försedda med asterisk (*) står i kyrkogemenskap med varandra. Trossamfunden näst längst ned i trädet är utdöda fornkyrkliga minoritetsriktningar. Trossamfunden allra längst ned i trädet är primitivistsamfund från 1700- och 1800-talet.

Ekumenik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ekumenik

Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell. Internationellt finns det flera ekumeniska samarbetsorgan och mötesplatser för samtal och samarbete inom olika områden. Många är specifikt inriktade på enskilda frågor, såsom mission, diakoni eller bibelöversättning, medan andra arbetar bredare för samsyn och/eller förståelse mellan kyrkor. Den största internationella ekumeniska samarbetsorganisationen är Kyrkornas världsråd, vars medlemskyrkor accepterar den Nicenska trosbekännelsen. I Sverige finns ekumeniska samarbetsorgan på såväl nationell som lokal nivå. Det bredaste nationella organet är Sveriges kristna råd där de flesta kristna samfunden finns representerade.

Det största enskilda hindret för enhet mellan kristna är frågan om auktoritet. Vem, vad eller vilka det är som har sista ordet i kyrkan leder därpå till frågan om vad kyrkan egentligen är.

Ekumeniken är ett relativt nytt fenomen, även om strävan efter att bevara den kristna kyrkans enhet har funnits med allt sedan apostlarnas tid (jfr Paulus brev till i Nya testamentet). Den tidigare strävan tog sig först uttryck i verbala strider som mynnade ut i konciliära beslut där en grupp eller en alternativ strömning inom kyrkan förklarades för kättersk och därmed uteslöts. Många är de grupper som helt har försvunnit efter detta, långsamt eller snabbt – till exempel arianer, messalianer, donatister och så vidare. Redan i den tidiga kyrkan uppstod emellertid den problematiska situation där det fanns två eller flera fungerande, levande kyrkor som vägrade att erkänna varandra.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kritik av kristendomen

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Religion Facts. ”Christianity. Introduction”. ReligionFacts (2004-2013). http://www.religionfacts.com/christianity/index.htm. Läst 15 april 2013. 
  2. ^ Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (svensk bearbetning & granskning: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag från Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid. 279 - Uppslagsord: "kristendom". ISBN 91-37-11539-1 
  3. ^ Bowker, John (ed),, (1997). The Oxford Dictionary of World Religions. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-213965-7 
  4. ^ 1 kung. 19:16
  5. ^ 3 mos. 8:12
  6. ^ Heb. 4:14, 9:11
  7. ^ ”Christian Beliefs about Human Nature”. ReligionFacts (2004-2013). http://www.religionfacts.com/christianity/beliefs/human.htm. Läst 15 april 2013. 
  8. ^ [a b] ”Förste och andre Adam”. S:t Paulus evangelisk-lutherska församling. http://www.algonet.se/~luther/forsteadam.htm. Läst 14 april 2013. 
  9. ^ [a b] Thor-Leif Strindberg. ”Om Adam och Eva aldrig tagit den förbjudna frukten...”. Bibelfrågan. Ett interaktivt lexikon över bibeln och kristen tro. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/ejfrukt.htm. Läst 14 april 2013. 
  10. ^ Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (sv. bearbetn. & granskn: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag fr. Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid. 37 - Uppslagsord: "arvssynd". ISBN 91-37-11539-1 
  11. ^ Bowker, John (ed),, (1997). The Oxford Dictionary of World Religions. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-213965-7 
  12. ^ ”Mormon.org”. Mormon.org. http://mormon.org/. Läst 6 juli 2011. 
  13. ^ ”Mormon.org”. Mormon.org. 2010-07-15. http://mormon.org/. Läst 6 juli 2011. 
  14. ^ Kelly. Early Christian Doctrines. sid. 69-78.
  15. ^ Katolska kyrkans katekes, The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture § 115-118 (engelska)
  16. ^ Thomas av Aquino, "Whether in Holy Scripture a word may have several senses" (engelska)
  17. ^ Katolska kyrkans katekes, "The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture" § 113 (engelska)
  18. ^ Alla Tider, Henrikson Alf, Berg Björn 380-talet
  19. ^ Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103
  20. ^ McAdoo, H.R. The Unity of Anglicanism: Catholic and Reformed, Wilton, CT: Morehouse-Barlow, 1983, bl.a. s.34
  21. ^ Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 412
  22. ^ Hefling, C.C. & Shattuck C.L. The Oxford Guide to the Book of Common Prayer, s. 138, OUP 2006
  23. ^ Fahlbusch, E. Encyclopedia of Christianity, vol. 4, s. 543, Eerdmans Publishing Company 2005
  24. ^ Mannion, G. Routledge Companion to the Christian Church, s. 207, Routledge 2008
  25. ^ "About Us", Church of Ireland website
  26. ^ Marshall, John S. (1963), Hooker and the Anglican Tradition, London, s. 66. 
  27. ^ The Anglican Communion official website

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]