Kristendom
Wikipedia
 |
|
| Denna artikel är en del i serien Kristendomen med följande delar: |
|
| Skrifter | |
| Bibeln - GT - NT | |
| psalmbok | |
| Helgdagar | |
| Kyrkoåret | |
| advent - jul | |
| fasta - påsk - pingst | |
| Tacksägelsedagen | |
| Alla helgons dag | |
| Händelser i livet | |
| Dop - Konfirmation | |
| Äktenskap | |
| Döden - Begravning | |
| Böner | |
| Fader vår | |
| Dagligt liv | |
| söndag | |
| kyrka - präst | |
| Personer i Nya Testamentet | |
| Jesus - Maria - Paulus | |
| Petrus | |
| Personer under medeltiden | |
| Gregorius I | |
| Sankt Olof | |
| Reformationen | |
| Jan Hus - Martin Luther | |
| Jean Calvin - Huldrych Zwingli | |
| Pietism och lekmannarörelser | |
| Lars Levi Læstadius | |
| Riktningar | |
| ortodox - katolsk | |
| anglikansk - presbyteriansk | |
| luthersk - baptism | |
| adventism | |
| unitarism | |
 Kristendom |
Kristendom är den religion som utgår från tron på Jesus från Nasarets lära, liv, död och uppståndelse så som det återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift, Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är idag världens största religion med omkring 2,1 miljarder anhängare, eller 33% av världens befolkning år 2007 (17,33 % av jordens befolkning är katoliker, 5,8 % protestanter, 3,42 % ortodoxa och 1,23 % anglikaner).
Liksom judendom och islam rankas kristendomen som en abrahamitisk religion. Genom missionsarbete och kolonisering spred sig kristendomen för det första i Mellanöstern, Nordafrika, Europa och delar av Indien, och senare till hela världen. Den är idag statsreligion i sexton länder.
|
Information och länkar
i artikeln om religion. |
||
Innehåll |
[redigera] Kristen tro
Trots vägande skillnader mellan tolkningar och uppfattningar delar de kristna en mängd föreställningar som menas vara essentiella för deras tro.
[redigera] Synd
Kristna kategoriserar många former av mänskligt beteende som "synd"; en term som används för att beskriva en handling som bryter mot någon av reglerna i Bibeln. I vissa kristna sekter kan synden referera till en sinnesförfattning snarare än en specifik handling – någon tanke, ett ord eller en handling bedömd som omoralisk, skamlig, vådlig eller fjärmande kan benämnas som syndfull.
[redigera] Jesus Kristus
Det mest centrala i en kristen persons liv är den fasta tron på Jesus som "Guds son" och Messias eller "Kristus". Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet מָשִׁיחַ (māšiáħ) med betydelsen den utvalde. Den grekiska översättningen Χριστός (Christos) betyder den smorde.
Kristna tror att Jesus som Messias blev utsedd av Gud till härskare och frälsare av mänskligheten, och menar att Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Den kristna föreställningen av Messias skiljer sig avsevärt från det samtida judiska begreppet. Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och uppståndelse kan bli försonade med Gud och till följd erhålla frälsning och löftet om evigt liv.
De kristna tror att Jesus kommer återvända till jorden inför Domedagen, för att hämta hem de frälsta. Han skall komma på himmelens skyar och "skilja de onda från de goda".
Enligt Matteus- och Lukasevangeliet avlades Jesus av Den Helige Ande, och föddes av Jungfru Maria. Ringa är känt om Jesu barndom i de kanoniska evangelierna. Jämförelsevis är hans vuxna liv, och i synnerhet sjudagarsperioden innan hans död väldigt väldokumenterad i Nya Testamentets evangelier. De bibliska redogörelserna för Jesu verksamhet inkluderar dopet, mirakel, predikan, liknelser, budskap och gärningar.
[redigera] Jesu död och uppståndelse
Jesu uppståndelse är en, för den absoluta majoriteten av alla troende kristna, vital händelse som, enligt Nya testamentet, ägde rum på påskdagens morgon; sannolikt runt år 30.
Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat honom med en lans. (Matt. 27:32-56; Mark. 15:21-41; Luk. 23:26-49; Joh. 19:17-37). En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimatea begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matt. 27:57-66).
På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Kor. 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Luk 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apg 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matt. 28; Mark. 16; Luk. 24; Joh. 20-21; Apg. 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.)
Det är Paulus som först talar om den uppståndne Kristus (breven skrevs före evangelierna). Han nämner inte den tomma graven, och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av "kött och ben" (Luk 24:39) som själv ber om något att äta (och äter det) och som Tomas kan vidröra (Joh 20:27, Luk 24:41-43).
I och med Jesu död på korset slöts ett nytt förbund mellan Gud och människan - nu kunde var och en personligen komma till Gud och få gemenskap med honom. När Jesus dog och uppstod igen, öppnade han en ny levande väg till Gud åt människan. Han dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande, och var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.
[redigera] Frälsning
Frälsning är ett grundbegrepp inom kristen teologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, lidande och död till evigt liv i gemenskap med Gud i himmelen. Detta skedde genom att Jesus dog för människornas synder och uppstod igen.
"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv". (Johannes evangelium 3:16, även kallat Lilla Bibeln.)
Olika kristna traditioner betonar även sakramenten - främst dopet och nattvarden - samt goda gärningar som medel att ta emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen.
Människan har i alla tider lidit under sjukdomar, naturkatastrofer, sin egen och andras ondska och svagheter - det som kristen tro kallar synd, och ytterst sett döden. Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta. Människans lidande uppstod enligt kristen tro genom att människan vände sig bort från Gud, all godhets källa. Vänder man sig bort från honom, blir det mörkt. Guds vilja är god, och vänder man sig bort från hans vilja, gör man det onda. Detta var just vad som skedde i människosläktets urhistoria - en händelse som kallas syndafallet. Syndafallet fick alltså genomgripande och ödesdigra konsekvenser för hela världen alltsedan dess. Detta beskrivs i Första Mosebok och i Romarbrevet - ett kapitel som tolkas olika bokstavligt av olika kristna.
Gud har alltså på ett objektivt sätt förvärvat frälsning åt alla människor. Men för att frälsningen skall komma den enskilde till del, måste den tas emot. Det främsta sättet att göra detta på, och som de allra flesta kristna betonar, är genom tro. Tro betyder här framför allt att ha tillit till Jesus. Den som litar på Jesus och på att han kommer att frälsa honom eller henne, kommer också att bli frälst.
[redigera] Treenigheten
Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer — Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande). Principen om tre hypostaser möjliggjorde för Jesus att nedstiga till jorden samtidigt som Gud var kvar i himlen, även om det ändå finns en enda Gud i första budets mening. Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska eller orientaliska kyrkorna, men förnekas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som sin inspirationskälla. I antiken främst Arianer, och i nutid exempelvis Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Unitarismen. Från de andra abrahamitiska religionerna, judendom och islam, kritiseras treenighetsläran för att undergräva den för alla dessa tre religioner mycket grundläggande monoteistiska bekännelsen.
Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud. De bibliskt orienterade kritikerna av läran menar dock att man dragit felaktiga och alltför långtgående slutsatser av materialet.
[redigera] Antitrinitarism
Ett antal rörelser förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Jehovas vittnen, swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. Den anses vidare bryta mot judendomens och Gamla Testamentets strikta monoteism, som Jesus själv bekände sig till (”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en,” (Mark. 12:29) och "Gud har förhärligat sin tjänare Jesus,"(Apostlagärningarna 3:13). Kritiker menar att vad Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i dag. Vissa avvisar även tron på Jesus som Gud, och tror istället på honom som en stor profet, en perfekt skapad människa eller som Messias. Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte en gud. Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk.
Treenigheten nämns inte explicit i Bibeln. The New Encyclopædia Britannica säger: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.” Enligt bibelforskaren, professor Bart D. Ehrman, uppfattar inte flertalet författare av Nya Testamentet att Jesus själv var Gud. Det finns flera verser i Nya Testamentet som vid första anblicken kan framstå som motsatta treenighetsläran. De har på olika vis förklarats eller tolkats av kyrkofäderna och andra under historiens lopp, ofta som svar på heretiska tendenser och med hänvisning till den ovan nämnda spänningen mellan motsatser.
Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter (dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet).
I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien.
[redigera] Bibeln
Bibeln (latin Bíblia), av grekiska (τα) βιβλία ’böcker(na)’, är de kristnas heliga skrift, vilken utgörs av en samling böcker vars skrifter tillkommit under en tidsrymd av omkring 1600 år, från cirka 1500 f.Kr. till cirka 100 e.Kr. (enligt religionsvetenskapen från cirka 1000 f.Kr.).
Bibeln är indelad i två delar; dels Gamla Testamentet som handlar om världens uppkomst och det judiska folkets historia till omkring år 400 f.Kr., dels Nya Testamentet som handlar om Jesu liv och förkunnelse samt de första kristna församlingarnas tillväxt och utbredning i det romerska riket. Gamla Testamentet utgörs av judendomens heliga skrift, Tanach.
Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även det som av protestanter kallas "tillägg till Gamla Testamentet" eller "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = ’fördold’). Dessa elva böcker, som finns med i Bibel 2000, är kanoniska för Katolska kyrkan och (med vissa tillägg) Ortodoxa kyrkan, och kallas av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = ’andra’). Dessa skrifer fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Kartago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trient år 1545-1563.
Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som "apokryfer" i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Flertalet av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. En sådan är Thomas barndomsevangelium. Några av apokryferna var föreslagna att godkännas när man i slutet av 300-talet skulle slå fast Bibelns kanon, bland andra diskuterades Petrusapokalypsen och Hermas Herden. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas.
[redigera] Nicaenska trosbekännelsen
Den nicaenska (nicenska) trosbekännelsen - också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord - är, sånär som på två ord, gemensam för både västliga och östliga kyrkor. Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet i Konstantinopel 381 heter egentligen den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen och är i västkyrklig tradition en av de tre huvudsymbola.
Formulering
- Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
- och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;
- och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.
[redigera] Eskatologi
Eskatologi är läran om de yttersta tingen, inom kristendomens teologi i princip detsamma som förutsägelser om apokalypsen, eller "uppenbarelsen" av Jesu makt vid sin återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång.
Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I denna beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som t ex Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exv. 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden".
Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor. Hos religioner som ligger nära kristendomen utmärker sig Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga för att ha ett starkt eskatologiskt fokus.
[redigera] Gudstjänst
Gudstjänsten har stark ställning inom kristendomen och är delvis en fortsättning av den judiska synagogsgudstjänsten med inslag från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund leds gudstjänsten av en präst eller pastor. Beroende på trossamfund understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av tillbedjan av Gud.
Viktigast av gudstjänsterna är söndagens huvudgudstjänst (vanligen på förmiddagen). I ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan firas då alltid mässa, varunder man i de protestantiska samfunden antingen firar nattvard eller predikogudstjänst (i Svenska kyrkan kallad högmässogudstjänst). Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan och nattvardsfirande. I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgörs höjdpunkten av mässoffret och kommunionen.
[redigera] Sakrament
Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum ’edgång’) fick tjäna som översättning av det grekiska mysterion, ’hemlighet’, som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas mysterier i de ortodoxa kyrkorna.
Enligt romersk-katolsk och ortodox teologi efterlämnade Jesus åt den kyrka han grundat dels den kristna uppenbarelsen (läran), dels nådemedel (sakramenten). Sakramentet är en helig handling som genom att symboliskt gestalta nådens verkan på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar denna nåd till människorna. Så till exempel dopets vatten (vattnet är ett ämne som renar) som symboliserar nådens renande från synd och därigenom åstadkommer denna verkan. De olika protestantiska samfunden ansluter sig i skiftande grad till denna definition.
I Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (intimt förbunden med mässan). De protestantiska samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.
[redigera] Liturgisk kalender
Romerska katoliker, anglikaner, östortodoxa kristna och traditionella protestantiska församlingar formar gudstjänsten kring en liturgisk kalender. Denna inkluderar religiösa helgdagar, såsom solenniteten vilken firar minnet av en händelse i Jesu eller ett annat helgons liv, perioder av fasta såsom fastlagen, och andra fromma evenemang såsom betänkande eller mindre festspel för att fira ett helgon. De viktigaste högtiderna är julen, som firas till åminnelse av Jesu födelse, påsken som firas för att minnas Jesu död, och uppståndelsen, pingsten, som firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans födelse. Andra viktiga högtider är Kristi himmelsfärdsdag och Alla helgons dag. Dessutom firas varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Ett fåtal kyrkor använder sig inte alls av en liturgisk kalender.
[redigera] Symbolik
Korset är en kristen symbol för religionens grundare, Jesus från Nasaret, vilken enligt Bibeln skall ha avrättats genom att bli korsfäst på Golgata i Jerusalem av den romerska ockupationsmakten på begäran av Sanhedrin. Även flera andra av kristendomens ledare, bland andra Petrus, skall ha blivit korsfästa.
En Ikon, av grekiskans εικων, eikon - "bild", är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av en på trä målad bild, men andra media såsom mosaik, textilier och även skulpturer förekommer. Ofta framställs Madonnan med Jesusbarnet. Avbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar. I de ortodoxa kyrkorna sitter ikoner uppsatta på ikonostasen, och i hemmen kan man finna familjeikoner samlade i en speciell rumshörna, ett "fönster mot himlen" eller "vackra hörnet", tillsammans med en brinnande oljelampa.
[redigera] Historia
[redigera] Urkyrkan och kyrkomötena
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen över församlingen där var aposteln Jakob.
På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna (efter Kristus).
Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan.
På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna i Romerska riket som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som börjar förfölja andra oliktänkade, man river ner flera tempel. År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion. Omkring år 400 var riket kristnat.
Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt. En viktig kristen knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig medeltid. Kolonierna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men många av dessa koloniförsamlingar konverterade senare till islam.
Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store. Skandinavien övergick till kristendomen från 900-talet och framåt.
[redigera] Medeltida kristendom
Kyrkan före 900- och 1000-talet var en relativt löst sammansatt institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under saeculum obscurum, och centralstyret inom kyrkan mycket begränsat. Enskilda kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket nära samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var starkt beroende av. Den teologiska renlärigheten bland kyrkans män var tveksam. Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga angelägenheter utan överlåta detta till kejsare, kungar och adel att sköta. Verkligheten var en helt annan; många präster levde inte i celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar. Påvestolen var under en lång period i händerna på italiensk adel utan större ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov.
Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i Cluny i dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större trovärdighet och inflytande som åtnjöt respekt från såväl allmoge som elit. Dock ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ledde detta till en 50 år lång maktkamp mellan påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten har senare fått namnet investiturstriden, och gällde vem som hade rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten.
Under medeltiden räknades varje avvikelse från katolska kyrkans lärosystem som kätteri.
[redigera] Stora schismen 1054
Den stora schismen 1054 var den händelse som permanent separerade den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen. De två kyrkoorganisationerna söndrades doktrinärt, teologiskt, språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår den fullständiga brytningen dem emellan.
I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bl.a. tillägget av filioque i Nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom, bruket av osyrat bröd i den västliga kyrkan, och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av Nattvarden samt utnämnandet av patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark och skillnaderna i utformningen av liturgin.
Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ung. bannlysningar av respektive patriark) från dels påven Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054.
[redigera] Reformationen
Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit helt med påvedömet.
Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna släkt och vänner.
De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande maktställning.
[redigera] Martin Luther
Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist.
[redigera] Jean Calvin
Juristen Jean Calvin publicerade 1527 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli (sekularpräst och humanist)i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Han avfärdade allt materiellt i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors, dock inte krucifix.
Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära.
[redigera] Reformationen i Sverige
Reformationen pågick i Sverige under Gustav Vasas styre under 1500-talet, och innebar att Sverige bröt med romersk-katolska kyrkan och grundade den svenska kyrkan, som därefter styrdes av svenska staten ända fram till den 1 januari år 2000. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige.
Sverige blev genom reformationen protestantiskt. I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel.
[redigera] Kristendomen i modern tid
I modern tid har kristendomen blivit konfronterad av diverse former av skepticism och av vissa moderna politiska ideologier såsom liberalism, nationalism och socialism. Detta inkluderade antiklerikalismen under franska revolutionen, det spanska inbördeskriget och generell fientlighet bland marxistiska rörelser, speciellt under den ryska revolutionen.
Kristna förpliktelser i Europa dämpades då modernism och sekularism uppkom i Västeuropa, medan religiösa åtaganden i Amerika har varit generellt höga i jämförelse med Västeuropa. Sent nittonhundratal visade utväxlingen av kristna anhängare i tredje världen, då den västerländska civilisationen inte längre är den ledande innehavaren av kristendomen.
[redigera] Sällskapsträd för kristna riktningar
Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen.
Ett mycket förenklat släktträd skulle istället se ut som nedan. Förhållandena har förenklats för att en illustration skall var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige.
-
- Den tidiga fornkyrkan
- Fornkyrkan
- Montanister
- Den tidiga fornkyrkan
[redigera] Se även
- Frikyrka
- Kloster
- Kristendomen i Afrika
- Nicaenska trosbekännelsen
- Svenska kyrkan
- Romersk-katolska kyrkan
- Ortodoxa kyrkorna
- Religionskritik
[redigera] Externa länkar
- Credo har en sida med frågor och svar om kristen tro. Där kan man också ställa egna frågor.
- Credos trosgrundval - en representativ klassisk protestantisk trosbekännelse
- Katolska kyrkans katekes
- Lausannedeklarationen - en internationell evangelikal trosbekännelse med sikte på mission
- De lutherska bekännelseskrifterna
