Indigo (färg)
Indigo som HTML-färg | |
— Färgkoordinater — | |
---|---|
HTML-färgnamn | Indigo |
HEX | #4B0082 |
RGBB (R, G, B) | (75, 0, 130) |
CMYKH (C, M, Y, K) | (42, 100, 0, 49) |
HSV (H, S, V) | (275°, 100 %, 51 %) |
B: Normaliserat till [0–255] (byte) H: Normaliserat till [0–100] (hundra) |
Ett sätt att dela upp färgspektrum | |||
---|---|---|---|
Färg | Våglängd [1] (nm) |
Frekvens (THz) | |
Röd | 625–740 | 480–405 | |
Orange | 590–625 | 508–480 | |
Gul | 565–590 | 531–508 | |
Grön | 520–565 | 577–531 | |
Cyan * | 500–520 | 600–577 | |
Blå * | 435–500 | 690–600 | |
Violett | 380–435 | 789–690 | |
* | Newtons sjudelade spektrum inkluderade ”blått” och ”indigo”, som kan ha motsvarat ”cyan” respektive ”blått” i tabellen.[2] |
Indigo är en blå färg som har fått sitt namn från växten indigo. I denna växt återfinns ett färgämne som används för att färga bland annat textilier i olika blå toner. Ordet indigo finns belagt i svenskan sedan 1600-talet och härleds från latinets indicum, det indiska.[3]
Precis vilken blå färg som ska avses med indigo är oklart[4], och webbfärgen indigo är något mer violett än den färg som vanligen blir resultatet av färgning med färgämnet indigo.
Indigo är enligt tradition en av regnbågens sju färger, med en våglängd på cirka 440 nm. Dessa specificerades av Isaac Newton när han bröt solljuset genom ett prisma och fick fram ett spektrum. Hans resultat publicerades 1704 i Opticks.
Källor
- ^ Spectral Colors HyperPhysics, Department of Physics and Astronomy, Georgia State University. Läst 28 augusti 2016. Arkiverad 24 maj 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Waldman, Gary (2002) (på engelska). Introduction to Light: The Physics of Light, Vision, and Color. Courier Corporation, Dover Publications. sid. 193. ISBN 9780486421186. https://books.google.se/books?id=PbsoAXWbnr4C&pg=PA195&lpg=PA195&dq=gary+waldman+cyan+indigo. Läst 28 augusti 2016 Arkiverad 28 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Svensk etymologisk ordbok. 1922. sid. 271. http://runeberg.org/svetym/0359.html
- ^ Tonnquist, Gunnar (1995). Färgsystemanalys. Stockholm: Byggforskningsrådet. sid. 13-14
Se även
|