Islaywhisky

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Port Ellen, Islay

Islaywhisky är skotsk whisky från ön Islay i inre hebriderna. Whiskyn karakteriseras av sin stora torv- och röksmak som är speciellt framträdande i whiskysorterna från sydkusten, Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig. Även Caol Ila på ostkusten samt Bowmore och det nystartade Kilchoman är rökiga whiskysorter. Tvärs över havsviken Loch Indaal från Bowmore, finns destilleriet Bruichladdich, som för övrigt är enda destilleri på ön med egen buteljering. Bruichladdich och nordöstligt belägna Bunnahabhain var tidigare generellt mindre rökiga till karaktären och har fler likheter med höglandswhisky. Sedan Bruichladdich öppnades igen efter att ha varit nedlagt i ett antal år, ändrades också profilen på deras whisky. Från att tidigare ha legtat på en rökighet på 3-5 ppm, tillverkar man nu helt nya sorter där PC (Port Charlotte) är mycket rökig. Man har också tillverkat vad många säger är världens mest rökiga whisky som heter Octomore, vilken uppges ha en rökighet på 80-160 ppm, beroende på olika batcher.

Ett nerlagt destilleri är Port Ellen, beläget i den sydliga hamnbyn med samma namn. Destilleriet lades ner 1983, men whiskyn kan fortfarande köpas hos välsorterade whiskyhandlare. Whiskyn är mycket fyllig och rökig, liksom sina aktiva sydliga grannar Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig.Port Ellen är fortfarande i drift som mälteri och levererar färdig malt till de olika destillerierna enligt deras förutbestämda specifikationen med avseende på rökighet mm.

Röksmaken[redigera | redigera wikitext]

Rökigheten eller torvsmaken ("peatiness" på engelska) kommer av att man vid torkningen av det mältade kornet delvis använder torv som bränsle. Rökigheten brukar mätas i ppm fenoler i malten. Lagavulin använder numera malt med 35 ppm fenoler, men den 12-åriga eller 16-åriga whisky som kan köpas i handeln idag, gjordes på malt med 50 ppm fenoler, varför Lagavulin förr betraktades som den mest rökiga whiskyn i handeln. Idag är det Bruichladdich som via sina sorter Port Charlotte och Octomore (60-160 ppm), som tagit täten beträffande rökighet. Ekfatslagringen gör whiskyn något mildare, varför den 12-åriga Lagavulin är mest rökig. 2010 kommer Lagavulinwhiskyn smaka mindre rökig, eftersom den whisky som görs på 35 ppm fenolers malt då är färdig.

Men ppm fenoler i malten är en sak, och ppm fenoler i den färdiga whiskyn en annan. Man förlorar ungefär två tredjedelar på vägen. För Ardbegs del användes förr malt med väldigt mycket fenoler. Hur mycket är höljt i dunkel, men det var betydligt mer än de 42 ppm som används idag. Så en Ardbeg från 1974 eller tidigare är något av det mest rökiga man kan hitta (om man över huvud taget kan hitta en Ardbeg från 1974 eller tidigare). Allt från Ardbeg som producerades mellan 1979 och 1996 innehåller cirka 14 ppm fenoler i den färdiga whiskyn (motsvarande 42 ppm fenoler i malten). Med nuvarande tillverkningsmetod, där man använder mer av skalet i malten, kommer den tioåriga Ardbegwhiskyn innehålla cirka 24-26 ppm fenoler i den färdiga whiskyn (motsvarande cirka 75 ppm i malten) från och med år 2007.

Laphroaig använder malt med 35 ppm fenoler. Den är således lite mindre rökig än Lagavulin och Ardbeg.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]