Skottland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Scotland (engelska och lågskotska) Alba (skotsk gäliska)
Flagga Statsvapen
ValspråkNemo Me Impune Lacessit
(lat: Ingen provocerar mig ostraffat)
Nationalsång: Många olika föreslagna
Huvudstad Edinburgh
Största stad Glasgow
Officiellt språk Engelska, skotsk gäliska, lågskotska
Statsskick Riksdel i en konstitutionell monarki
 -  Regent Elizabeth II
 -  Försteminister Alex Salmond
Självständighet Kenneth I av Skottland 843
till Treaty of Union 1707 
Area
 -  Totalt 78 772 km² (ingen rank)
 -  Vatten (%) 1,9 %
Befolkning
 -   års uppskattning 5 254 800 (ingen rank)
 -  Befolkningstäthet 64/km² (ingen rank)
BNP (PPP) 2002 års beräkning
 -  Totalt $130 000 miljoner (ingen rank)
 -  Per capita $25 546 
Valuta Brittiskt pund (GBP)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt Ben Nevis, 1 344 m ö.h.
 -  Största sjö Loch Lomond, 71 km²
 -  Längsta flod Tay, 188 km
Nationaldag Aposteln Andreas helgondag (Andersmässa): 30 november
Landsnummer 44

Skottland (engelska och lågskotska: Scotland; skotsk gäliska: Alba) är en självstyrande riksdel (eller constituent country) inom Storbritannien. Skottland upptar den norra tredjedelen av ön Storbritannien och delar gräns med England i söder och avgränsas av Nordsjön i öster, Atlanten i norr och väster samt Nordkanalen och Irländska sjön i sydväst. Förutom fastlandet omfattas Skottland av över 790 öar[1], inklusive Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Hebriderna.

Edinburgh, landets huvudstad och näst största stad, är ett av Europas största finansiella centrum.[2] Edinburgh var navet i den skotska upplysningen under 1700-talet, och omvandlade Skottland till en av de kommersiella, intellektuella och industriella kraftcentrumen i Europa. Glasgow, Skottlands största stad, var en gång en av världens ledande industristäder och ligger nu i centrum av Glasgows storstadsregion. Skottlands territorialvatten[3] som består av ett stort område i Nordatlanten och Nordsjön, innehåller de största oljereserverna inom Europeiska unionen. Detta har gett Aberdeen, den tredje största staden i Skottland, titeln Europas oljehuvudstad.

Kungariket Skottland var en självständig suverän stat till 1707, trots att det hade varit i en personalunion med kungarikena England och Irland sedan Jakob VI av Skottland efterträdde de engelska och irländska tronerna år 1603. Den 1 maj 1707 trädde Skottland in i en realunion med England för att skapa det förenade Kungariket Storbritannien.[4][5] Denna union var ett resultat av unionsavtalet 1706 och som antogs genom Unionsakterna och godkändes av parlamenten i båda länderna, trots omfattande protester över hela Skottland.[6][7] Skottlands rättssystem fortsätter att vara åtskilt från England, Wales och Nordirland och Skottland konstituerar fortfarande en särskild jurisdiktion i folkrätt och privaträtt.[8]

Den fortsatta existensen av juridiska, utbildningsmässiga och religiösa institutioner skiljer sig från dem i resten av Storbritannien och har alla bidragit till den fortsatta skotska kulturen och sin nationella identitet sedan unionen.[9] Trots att Skottland inte längre är en separat suverän stat, diskuteras fortfarande frågor kring decentralisering och självständighet. Efter skapandet av det decentraliserade skotska parlamentet 1999, valdes den första pro-självständiga skotska regeringen 2007 när Scottish National Party bildade en minoritetsregering.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Strathpeffer örnsten (Clach an Tiompain, Strathpeffer Eagle Stone), Highland, Piktisk huggen sten, 600-talet-700-talet.
Huvudartikel: Skottlands historia

Kungariket Skottland, skottarnas land, enades politiskt på 800-talet och hade, till skillnad från den södra delen av Storbritannien, dagens England och Wales, inte lytt under det Romerska riket. Romarna kallade landet Kaledonien, och folket utgjordes av pikter och britoner, två keltiska folk. Traditionellt brukar det skotiska riket Dalriada, Dál Riataskotsk gäliska, anses vara Skottlands föregångare, och Skottlands kungar legitimerade sin ställning genom härstamning från Fergus Mòr, Dalriadas halvmytiske grundare. Dalriadas folk var skoter. Skottland och skottarna är enligt de legender som finns nedtecknade i till exempel Lebor Gabála Érenn uppkallad efter Scota, en mytisk dotter till en farao som senare har föreslagits vara Neferhotep I. Enligt myten bildades Skottland ur Alba, ett kungarike som uppstod genom att Dalriadas kung Kenneth I av Skottland (Kenneth Mac Alpin) besegrade och dödade pikternas ledare 843 och länderna slogs samman.

Skottland förblev ett självständigt kungarike fram till 1700-talet, med sin egen regentlängd.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

De första århundradena efter kungadömets bildande expanderade det på ett förhållandevis litet område från Moray ut mot det som sedan blev dagens Skottland. Längst i norr och på de yttre öarna behöll nordiska bosättar kontrollen, medan de skotska kungarna stadigt utvidgade territorierna söderut i norra England.

Perioden karaktäriserades likväl av ett relativt gott förhållande till Wessex-härskare i England, samtidigt som det pågick intensiv dynastisk oenighet inom landet. En gång, efter en invasion av kungadömet i Strathclyde med kung Edmund I av England år 945, övertogs provinsen av kung Malcolm I av Skottland. Under kung Indulf av Skottlands regeringstid, 954-962, erövrade skottarna den fästning som senare fick namnet Edinburgh. Det blev deras första fäste i Lothian och kung Malcolm II av Skottlands regim markerade ett tätare inlemmande av dessa områden med Skottland. Men det kritiska året var kanske 1018, då Malkolm II besegrade northumbrerna i slaget vid Carham.

Normandernas tid[redigera | redigera wikitext]

Den normandiska erövringen av England 1066 medförde en kedja av händelser som drev det skotska kungadömet bort från dess gäliska rötter. Malcolm III av Skottland gifte sig med prinsessan Margareta, syster till Edgar Ætheling, syster till den avsatte anglosaxiske tronpretendenten i England, som fick stöd från Skottland. Margareta spelade huvudrollen i reduceringen av inflytandet från den keltiska kristendomen och när hennes yngsta son blev kung, som David I av Skottland inbjöd han normandiska adelsmän till landet. Dessa bidrog till en normandisk feodalisering av Skottland. David grundlade ett antal stadkärnor för att utveckla handeln med kontinenten och Skandinavien. Han gifte sig med en normandiska och vid slutet av 1200-talet var ett antal av adelsfamiljerna i Skottland normandiska. De första sammankomsterna i Skottlands parlament inföll också under denna tid.

Det skotska självständighetskriget[redigera | redigera wikitext]

Robert Bruce, Skottlands befriare

Skottlands kris startade med att den mycket unga Margareta av Skottland, den norska jungfrun, dog under överfarten från Norge till Skottland. Hon var den sista direkta arvtagaren till kung Alexander III av Skottland. Den skotska adeln inbjöd då den engelske kungen att avgöra mellan rivaliserande krav på att ärva den skotska tronen. Kung Edvard I av England insatte istället John Balliol som lydkung och utövade direkt kontroll över Skottland. Men skottarna motsatte sig att bli satta under engelskt styre. Motståndet leddes först av William Wallace och Andrew Murray, som stödde John Balliol när denne satt i engelsk fångenskap. Mot all odds slog dessa två härförare engelsmännen i slaget vid Stirling Bridge 1297. Den legendariske Robert Bruce, som blev krönt som Robert I den 25 mars 1306, vann en avgörande seger över engelsmännen i slaget vid Bannockburn 23 och 24 juni 1314. Men kriget blossade upp igen i det andra frihetskriget från 1332 till 1357, då Edward Balliol trots aktivt stöd från England misslyckades med att vinna tillbaka tronen från Bruce-familjens arvingar. Med uppkomsten av Stewart-dynastin på 1370-talet började situationen i Skottland åter att stabiliseras.

Under slutet av högmedeltiden började Skottland delas upp i två kulturella områden, det huvudsakligen skotsk-talande låglandet och det huvudsakligen gäeliska-talande höglandet tillsammans med det sydliga Galloway. Historiskt sett har låglandet från Edinburgh och söderut varit närmare den europeiska kulturen, till skillnad från klan-systemet i de nordliga regionerna, som där blev dominerande fram till personalunionen mellan Skottland och England som uppkom 1707.

Union med England[redigera | redigera wikitext]

Den skotske kungen Jakob VI av huset Stuart blev 1603 även kung av England (och Wales och Irland) efter att ha ärvt den engelska tronen när Elisabet I av England avled, det uppstod därmed en personalunion mellan Skottland och England. Kung Jakob flyttade då till England och blev Jakob I av England.

Under huset Stuart genomgick Konungariket Skottland och Konungariket England (med Wales och Irland) under 1600-talet en lång och invecklad maktkonflikt under vilken monarken avsattes, och staterna styrdes som republik under flera år. Konflikten slutade dock med att huset Stuart återinsattes, men monarken förlorade sin makt till de tre parlamenten (Skottlands, Englands och Irlands - Wales saknade eget parlament). År 1707 beslutade skotska parlamentet och engelska parlamentet att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till den ny stat Konungariket Storbritannien (engelska: Kingdom of Great Britain).

I och med detta upphörde de skotska och engelska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London, England. Jakob VI och hans efterföljare var även kungar av Irland, men 1801 ingicks ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland. Efter att Irland 1922 blev en autonom dominion inom Brittiska imperiet antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Den moderna perioden[redigera | redigera wikitext]

Skotskt landskap; Loch Etive från Sron nam Feannag.

I kölvattnet av den skotska upplysningstiden och den industriella revolutionen blev Skottland ett kommersiellt, intellektuellt och industriellt maktcentrum i Europa. Paradoxalt med tanke på den nationella och kulturella blomstringen rådde samtidigt en djup fattigdom som kulminerade med de brutala Highland Clearances på 1800-talet, då småfolkets bostäder blev nedbrända, svält och nöd bredde ut sig och en stor andel av Skottlands befolkning tvingades att utvandra för att ge plats åt betesmark för de rikas boskap.

I perioden närmast efter Andra världskriget resulterade den industriella nedgången i nöd och arbetslöshet. Men de senaste decennierna har Skottland sett en kulturell och ekonomisk renäsans som stärkts av förbättrad ekonomi, framväxandet av elektronikindustrier och utvinning av råolja och naturgas i Nordsjön. År 1945 fick det Skotska nationalistpartiets första medlem i parlamentet visst stöd för idén om skotsk självständighet. Denna tanke fick sedan allt starkare stöd. Men 1979 röstade en majoritet av skottarna nej till en egen folkvald församling med säte i Edinburgh. Den konservativa statsministern Margaret Thatcher hade däremot svårt att samarbeta med skottarna. Den konservativa regeringens skattepolitik mötte hårt motstånd från skottarna. Detta ledde åter igen till krav på skotskt självstyre.

Regeringsmakten över Skottland blev delegerad från det Brittiska parlamentet till Skottlands parlament genom Skottlandslagen från 1998. Det skottska parlamentet, som etablerades 1999, har den lagstiftande och verkställande makten. Den verkställande makten utövas av en exekutivkommité (Scottish Executive) som leds av en premiärminister.

I folkomröstningen om skotsk självständighet 2014, framdriven av Skotska nationalistpartiet, avslogs förslaget om skotsk självständighet, med 55,3 procent nejröster. Större delen av Skottlands valdistrikt röstade för att stanna i Storbritannien, med undantag för Glasgows storstadsområde och Dundee där en svag ja-majoritet uppnåddes.[10]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Skottland ligger norr om England och dess fastland upptar en tredjedel av ön Storbritanniens yta. Skottlands längsta sträckning från norr till söder är 443 kilometer. Landets längsta sträckning från öst till väst är 248 kilometer. 790 omgivande öar och ögrupper hör också till Skottland. Ön Irland finns bara 30 kilometer från Skottland, separerade av Nordkanalen. Landets enda landgräns löper mot England. Åt öst omges landet av Atlanten och mot östkusten finns Nordsjön. Skottlands högsta punkt är Ben Nevis och landets längsta flod är Tayfloden.

Landets topografi är påverkat av Höglandsförkastningen. Den delar landet i två stycken olika landskapsformer - höglandet i norr och väst och låglandet i söder och öst. I Höglandet finns landets mer bergiga yta, där ibland Ben Nevis - landets högsta topp. Det plattare låglandet är hem till den största delen av landets befolkning, särskilt området mellan Firth of Clyde och Firth of Forth.

Skottland har gott om naturtillgångar, som kol, järn och zink, som bidrog mycket till den industriella framväxten i landet under 1800- och 1900-talet.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla talar engelska, 30% talar lågskotska och omkring två procent har skotsk gäliska som sitt vardagsspråk. Alla tre har officiell status.

Politik[redigera | redigera wikitext]

I och med unionen 1707 avskaffades det skotska parlamentet och Skottland lydde direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det Skotska parlamentet 1999.

Även om landet styrdes helt från London under 292 år, så hade Skottland eget rättsligt system (vilket bygger på andra principer än det engelska - Scots law); eget utbildningssystem (till exempel var Skottland det första landet i världen att ha obligatoriska skolor) samt statskyrka (Church of Scotland).

Det skotska parlamentsvalet 2007 var en seger för Scottish National Party, SNP som blev största parti med 47 mandat, tätt följt av Labour med 46 mandat. Skotska konservativa partiet fick 17 och liberaldemokraterna fick 16 mandat. Labours dominans bröts efter över 50 år som Skottlands största parti.

SNP som förespråkar en folkomröstning om självständighet för Skottland fick ytterligare framgångar i valet 2010, då man för första gången erövrade egen majoritet i det skotska parlamentet. Labour gjorde sitt sämsta val i Skottland sedan 1922.

Folkomröstning om självständighet 2014[redigera | redigera wikitext]

Den 18 september 2014 hölls en allmän folkomröstning i Skottland, om huruvida Skottland fortfarande ska utgöra del av Storbritannien eller bli en självständig nation.[11] Resultatet blev 55,3 % för att stanna i Storbritannien, men omröstningen väntas ändå leda till politiska reformer i Skottland och i övriga Storbritannien för ökat regionalt självstyre sedan bland andra premiärministern David Cameron före och efter folkomröstningen meddelat att reformer i denna riktning ska utredas.[12]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Tabell över alla tätorter med mer än 50 000 invånare.

Rang Tätort Kommun Invånare
tätorten
( 2005)
Storstadsregion Invånare
storstadsregionen
(2005)
1. Glasgow Glasgow 610 268 Storglasgow 1 644 296
2. Edinburgh (huvudstad) Edinburgh 435 791 Storedinburgh 696 625
3. Aberdeen Aberdeen 183 790 - -
4. Dundee Dundee 151 592 - -
5. East Kilbride South Lanarkshire 74 231 - -
6. Paisley Renfrewshire 73 074 - -
7. Inverness Highland ca 55 000 - -
8. Livingston West Lothian 53 798 - -

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Landet är en av Europas största turistdestinationer. Servicesektorn i sin helhet står för en majoritet av sysselsättningen.

Energisektorn är även den omfattande, med en stor andel av BNP%, större än för något annat industriland. Skottland är Västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent.

Jordbruket och fisket står för en viktig del av BNP och sysselsättningen inom vissa regioner (till exempel nord-östra Skottland, runt omkring Aberdeen). Whisky är viktigt i vissa områden.

Skottlands viktigaste privata företag, rankad via en kombination av omsättning och vinst (2002). Källa: Scottish Business Insider.

Ranking Företag Omsättning (2002)
(GBP miljarder)
Antalet anställda (2002)
1. Royal Bank of Scotland
(finans)
16,815 113 500
2. Standard Life
(finans)
15,010 14 222
3. Halifax Bank of Scotland
(finans)
7,546 63 982
4. Scottish Power
(energi, vatten, telekoms mm)
5,273 13 825
5. Scottish Widows
(finans)
4,456 4 500
6. Scottish and Southern Energy
(energi, vatten, telekoms mm)
4,065 9 474
7. Scottish and Newcastle
(bryggerier)
4,535 49 645
8. Abbey Scotland
(finans)
2,380 3 330
9. Aegon UK
(finans)
4,158 5 044
10. Talisman Energy UK
(olje och naturgas)
1,156 179
11. FirstGroup
(transport)
2,291 57 119
12. Kerr-McGee GB
(olje och naturgas)
0,614 184

Kommunikation[redigera | redigera wikitext]

Skottland har ett välutbyggt järnvägsnät. Det går flera snabbtåg från Glasgow och Edinburgh till bland annat London och denna trafik är mycket viktig.

I Skottland finns också ett nät med motorvägar som når ut till olika delar av landet. Men den viktigaste motorvägen är M74 som går till England.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Skottlands grevskap 1890–1975.
Skottlands grevskap till 1890
  1. Caithness
  2. Sutherland
  3. Ross-shire
  4. Cromartyshire
  5. Inverness-shire
  6. Nairnshire
  7. Morayshire
  8. Banffshire
  9. Aberdeenshire
  10. Kincardineshire
  11. Angus
  12. Perthshire
  13. Argyll
  14. Bute
  15. Ayrshire
  16. Renfrewshire
  17. Dumbartonshire
  18. Stirlingshire
  1. Clackmannanshire
  2. Kinross-shire
  3. Fife
  4. West Lothian (Linlithgowshire)
  5. Midlothian (Edinburghshire)
  6. East Lothian (Haddingtonshire)
  7. Berwickshire
  8. Roxburghshire
  9. Dumfriesshire
  10. Kirkcudbrightshire
  11. Wigtownshire
  12. Lanarkshire
  13. Selkirkshire
  14. Peeblesshire
Utanför kartan:
Zetland (Shetland)
Orkney

ScotlandTradNumbered.png

Den lokala förvaltningsstrukturen i Skottland var i princip oförändrad från 800-talet fram till 1975 då de tidigare begreppen stad/köping (skotska: burgh) och grevskap avskaffades och ersattes med en ny indelning i nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i distrikt, samt tre öregioner utan distriktsindelning. Detta system varade dock endast till 1996 och idag har Skottland en förvaltningsnivå med 32 kommuner (engelska council areas).

Trossachs, Stirlings kommun.

Skotska världsarv[redigera | redigera wikitext]

Skottland har fem världsarv: Edinburgh, St Kilda, Skara Brae, Maeshowe och New Lanark.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Sport är en viktig del av skotsk kultur. I de flesta sporter tävlar man gemensamt under Storbritanniens flagga. Men i Rugby, Fotboll, Curling och Cricket har man egna landslag.

Fotboll[redigera | redigera wikitext]

Fotboll är nationalsporten. Scottish Football Association (Skottlands fotbollsförbund) är det näst äldsta förbundet i världen. Scottish Cup är den äldsta nationella cupturneringen i världen. Skotsk klubbfotboll har haft internationella framgångar. 1967 vann Celtic mästarcupen (föregångaren till Champions league). Rangers FC vann UEFA-cupen 1972 och Aberdeen FC Cupvinnarcupen 1983. Aberdeen FC vann också super-cupen 1983.

I Skottland finns historiska dokument som berättar om ett spel som liknar fotboll redan på 1400-talet.

Golf[redigera | redigera wikitext]

Golfen är stor i landet och en av världens mest berömda banor ligger här, St Andrews. Andra kända banor är Carnoustie, Gleneagles, Muirfield och Royal Troon. Golf har spelats i Skottland ända sedan 1754 när de första golfreglerna skrevs ner i samband med att världens första golfklubb grundades.

Curling[redigera | redigera wikitext]

Curling är den största vintersporten i Skottland och återfinns i världseliten både med herr- och damlaget.

Rugby[redigera | redigera wikitext]

Rugby är en stor sport i Skottland men landslaget har haft svårt internationellt; bästa resultatet nåddes 1991 då man blev fyra i VM. Under de årliga träningsmatchen är det England som är ärkerivalerna. Det ligger mycket prestige i matcherna. Sedan 1990, då traditionen började, har Skottland bara vunnit fem gånger. Senaste vinsten var 2008 då man vann hemma med 15-9. Senaste bortavinsten var 1983. Nationalarenan kallas Murrayfield och ligger i Edinburgh.

Cricket[redigera | redigera wikitext]

Cricketlandslaget spelade VM 1999 och 2007, men åkte ur efter första omgången. I European Cricket Championship nådde man final 2002, 2006 och 2008, men förlorade varje gång.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Scottish Executive Resources” (på engelska) (PDF). Scotland in Short. Scottish Executive. 17 februari 2007. http://www.scotland.gov.uk/Resource/Doc/923/0010669.pdf. Läst 14 september 2006. 
  2. ^ ”Global Financial Centres Index” (på engelska). City of London. september 2008. http://issuu.com/pillarofhercules/docs/gfci/11?mode=a_p. Läst 30 juni 2010. 
  3. ^ (på engelska) The Scottish Adjacent Waters Boundaries Order. London: The Stationery Office Limited. 1999. ISBN 011059052X. http://www.opsi.gov.uk/si/si1999/19991126.htm. Läst 20 september 2007 
  4. ^ Keay, J. (1994) (på engelska). Collins Encyclopaedia of Scotland. London: HarperCollins 
  5. ^ Mackie, J.D. (1969) (på engelska). A History of Scotland. London: Penguin 
  6. ^ Devine, T.M (1999) (på engelska). The Scottish Nation 1700–2000. Penguin Books. sid. 9. ISBN 0140230041. ”From that point on anti-union demonstrations were common in the capital. In November rioting spread to the south west, that stronghold of strict Calvinism and covenanting tradition. The Glasgow mob rose against union sympathisers in disturbances which lasted intermittently for over a month” 
  7. ^ ”Act of Union 1707 Mob unrest and disorder” (på engelska). London: House of Lords. 2007. Arkiverad från originalet den 1 januari 2008. http://web.archive.org/web/20080101193416/http://www.parliament.uk/actofunion/06_03_mob.html. Läst 23 december 2007. 
  8. ^ Collier, J.G. (2001) (på engelska) (PDF). Conflict of Laws (3:e upplagan). Cambridge University Press. http://assets.cambridge.org/052178/2600/sample/0521782600ws.pdf. ”Vid tillämpning av de engelska privaträttslagarna är varje land i världen som inte en del av England och Wales ett främmande land med dess främmande lagar. Detta innebär inte bara att helt främmande självständiga länder som till exempel Frankrike eller Ryssland... är utländska länder men också brittiska kolonier såsom Falklandsöarna. Dessutom är övriga delar av Storbritannien—Skottland och Nordirland—främmande länder i förevarande mål, liksom de övriga de brittiska öarna, Isle of Man, Jersey och Guernsey.” 
  9. ^ Devine, T.M (1999) (på engelska). The Scottish Nation 1700–2000. sid. 288–289. ISBN 0-14-023004-1. ”created a new and powerful local state run by the Scottish bourgeoisie and reflecting their political and religious values. It was this local state, rather than a distant and usually indifferent Westminster authority, that in effect routinely governed Scotland” 
  10. ^ The Guardian: Scottish independence referendum: final results in full Läst 19 september 2014.
  11. ^ http://www.scotreferendum.com/
  12. ^ The Guardian: David Cameron raises West Lothian question after Scotland vote: 'English votes for English laws'

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]