Italiska språk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De viktigaste folkslagen i Italien 800 f.Kr.:
ligurer, veneter, etrusker, picener, umbrer, latiner, osker, messaper och greker
De italiska språkens utbredning 500 f.Kr.

Italiska språk var en grupp indoeuropeiska språk som talades i Italien under antiken. Det största italiska språket, latinet, trängde så småningom ut de övriga redan under antiken. Latinet gav senare upphov till de romanska språken, som idag dominerar i Sydeuropa och Latinamerika.

De språk som avsatt skriftliga lämningar i större utsträckning är endast latin, oskiska och umbriska. De övriga italiska språken finns bara dokumenterade genom ett fåtal korta inskrifter.

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

De italiska språken indelas i två grupper:

De två grupperna skiljer sig så mycket från varandra att det är omtvistat huruvida de går tillbaka på ett gemensamt protoitaliskt språk, eller utgör två skilda utvecklingar från protoindoeuropeiskan. De likheter i struktur och ordförråd som också finns får i så fall delvis förklaras som lån.

Tidigare förmodades en närmare släktskap mellan de italiska och de keltiska språken, men denna har inte kunnat bevisas.

Elymiskan, sikaniskan och sikuliskan, som talades på Sicilien, kan inte med säkerhet föras till de italiska språken.

Messapiskan i Apulien var inte italisk, och räknas ofta som illyrisk. Venetiskan är ett språk som ibland räknas till de italiska, men som möjligen utgjorde en egen gren av de indoeuropeiska språken. Lepontiskan var ett keltiskt språk.

Förutom dessa språk fanns i antikens Italien även vissa icke-indoeuropeiska språk, som etruskiskan och rätiskan.

Noter[redigera | redigera wikitext]

1. Kan även räknas som en dialekt av oskiskan.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Se även[redigera | redigera wikitext]