Keltiska språk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

De keltiska språken hör till de indoeuropeiska språken och talades tidigare över stora delar av Europa men är numera utdöda utom i några regioner på Atlantkusten. De levande keltiska språk består av iriska, kymriska, skotsk gäliska, manx, bretonska, och korniska. Av de utdöda keltiska språken är galliska både det mest välkända och det bäst dokumenterade.

Det finns en rik litteratur på de keltiska språken. Det gäller både äldre och nyare litteratur. Inte minst den engelska litteraturen har hämtat mycket inspiration härifrån.

Keltiska språk kallas den grupp av de indoeuropeiska språken, som talats av de till den keltiska folkfamiljen hörande folken och stammarna. De tillhör den västra halvstammen av de indoeuropeiska språken, de s. k. kentumspråken.

Det finns två olika sätt att dela in de keltiska språken:

Om man antar Ö-/fastland-hypotesen, skulle den keltiska språkfamiljen delas in på följande sätt:

Om man antar den P-keltiska/Q-keltiska-hypotesen, skulle den keltiska språkfamiljen delas in på följande sätt:

I regel delar man dock in de keltiska språken i två mer övergripande stammar. Det finns två indelningar, som ger mindre skillnader i vilka språk som räknas in i respektive stam.

Den ena indelningsformen tar fasta på en ljudomvandling och skiljer mellan P-keltiska och Q-keltiska. De brittoniska och galliska språkgrupperna räknas då till P-keltiska medan de goideliska och keltoiberiska språken räknas till Q-keltiska. Skillnaden syns till exempel i ordet för "son", som blir mac (med hårt k-ljud) i Q-språken och map i P-språken.

Den andra indelningen tar fasta på de keltiska öspråken, goideliska och brittoniska, respektive fastlandsspråken, galliska och keltoiberiska. Enligt denna uppfattning har ljudomvandlingen skett parallellt men oberoende av varandra.

De ökeltiska språken (med bretonskan) har fortlevt till närvarande tid, under det de fastlandskeltiska dialekterna gick under i och med romaniseringen, respektive germaniseringen (till exempel av belgarna). De romanska språken har emellertid under form av lånord bevarat rätt mycket keltiskt språkmaterial och särskilt de romanska språken i Frankrike torde till sin allmänna ljudhabitus rönt stark inverkan av keltiskans ljudbestånd.

Den fastlandskeltiska gruppen torde bestått av flera dialekter, liksom det fanns en hel mängd folkstammar, vilka vi känner från Caesar och andra klassiska författare. Språkresterna är emellertid för sparsamma för att tillåta ett någorlunda säkert omdöme. De äldsta minnesmärkena utgöras av inskrifter från norra Italien (Schweiz) i nordetruskiskt alfabet från slutet av 2:a årh. f. Kr.; därnäst (smärre) inskrifter i grekisk och latinsk skrift från kejsartiden; övrigt material, namn och glosor, hos främmande skriftställare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]