Kökkenmödding

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kökkenmödding

En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning. Storleken varierar från små, tunna skalansamlingar till 350 meter långa, 30-40 meter breda och upp till två meter tjocka avfallssamlingar. Kökkenmöddingar finns i södra och västra Sverige, vid Danmarks kuster, i Bretagne och längs Portugals kust, men även i Japan, Brasilien och längs Nordamerikas kust.[1]

De äldsta kökkenmöddingarna i Skandinavien förknippas med Kongemosekulturen (omkring 5 400 f Kr) och största kökkenmöddingarna härrör från Erteböllekulturen.

På norra Sumatra vid Malackasundet finns rester av enorma kökkenmöddingar (skalhögar) med fynd av redskap som tillhört Hoabinhiankulturen,[källa behövs] en över Sydostasien vida spridd mesolitisk kultur av jägare-samlare som levt vid kusterna och längs floderna.

Ordet kökkenmödding kommer från danska køkkenmødding som betyder ’köksavfallshög’. Ordet tillkom på 1850-talet då man vid utgrävningar i Danmark förstod att ansamlingarna av skaldjursskal inte var naturliga utan härstammade från stenåldersbosättningar eftersom det även fanns rester av eldstäder, djurben, flintavfall och keramik i fynden. Ordet används direktöversatt i andra språk som "kokkenmodding" men även som i engelskan "kitchen midden". Annars används det portugisiska ordet "sambaqui".

1837 mottog Nationalmuseet i Köpenhamn några flint- och hjorthornsredskap påträffats i en skalbank vid Krabbesholm. Zoologiprofessor Japetus Steenstrup kom att intressera sig för fynden, och gjorde en undersökning på platsen. Under sin tid där fick han höra talas om andra liknande skalhögar, och under de närmaste tio åren hann han få fram uppgifter om närmare ett tjugotal skalbanker efter Danmarks norra kuster.[2]

1848 höll Steenstrup en föreläsning om skalhögarna inför danska vetenskapsakademin, där han förklarade att ostronbankarna var av naturligt ursprung, men hade nyttjats av stenålderns människor då fynd från tiden ofta påträffades i kökkenmöddingarna. Jens Jacob Worsaae, som var medlem av akademin, och som bäst försökte bestämma när stenåldern hade infallit, och dessutom behövde bättre fynd för att kunna närmare dra upp gränserna mellan yngre stenålder och den nyligen föreslagna perioden Paleolitikum, i vilken de danska stenåldersfynden inte passade in.[2]

Tillsammans med Steenstrup kom Worsaae att tillsätta en kommitté för vetenskaplig granskning av kökkenmöddingarna. Utöver dessa båda ingick geologen Johan Georg Forchhammer.[2]

1849 skulle godsägaren på Meilgaard anlägga en ny väg på sina ägor. I behov av vägläggningsmaterial gav han sina arbetare i order att gräva sig igenom en lång bank, övervuxen av bokar. Till sin förvåning upptäckte han då att banken bestod av ett en och en halv meter tjockt lager av ostronskal. Ostronskalen, som var ett utmärkt vägläggningmaterial började snabbt grävas ut. Man påfräffade ett stort antal djurben och flintstycken, som kastades åt sidan. En benbit, fint arbetad kam kom dock att dra till sig arbetarnas uppmärksamhet. Den överlämnades till godsägaren, som inte kände igen något liknande från sina böcker om fornsaker och skickade in den till Köpenhamn, där den hamnade i händerna på Worsaae.[2]

Worsaae gjorde en inspektionsresa till Meilgaard. Där han ganska snart började ana att kökkenmöddingarna egentligen var människoskapade. Alla mussel- och ostronskal var öppnade, och bankarna innehåll mängdre med aska, ben, både redskap och tillverkningrester i flinta samt lerskärvor efter krukor. Vid jultid samma år undersökte Worsaae en nyfynnen skalhög nära Havelse kvarn på Norra Själland, vilken övertygade honom om att hans teori var rätt.[2]

1851 presenterade Worsaae och Steenstrupå sitt material, den förre för Anitkvariska sällksapet och den andre för vetenskapsakademin: Skalhögarna var "kökkenmöddingar", sophögar efter stenåldersmänniskornas kustnära boplatser. Samtidigt kunde Forchhammer visa att landhöjningen gjorde att kökkenmöddingarna idag låg långt från havet och även förutsäga att liknande skalhögar troligen funnits även i södra Danmark, men att de nu låg under havsytan. Han skulle senare visa sig få rätt.[2]

Några år senare uppkom en konflikt mellan Worsaae och Steenstrup. Worsaae hävdade att kökkenmöddingarna hörde till en tid före de slipade stenredskapens tid och var äldre än man förut trott. Han föreslog därmed att kökkenmöddingarna skulle hänföras till den äldre stenåldern, den indelning som franska och brittiska arkeologer tidigare föreslagit. Steenstrup å sin sida ansåg materialet otillräckligt för sådana slutsatser, och ansåg att det väl kunde tänkas att dessa strandboplatser var tillfällig läger, och att man inte tagit med sig sina dyrbarare slipade stenredskap då man gett sig iväg för att plundra ostronbankarna.[2]

Meningsutbytet mellan de båda blev allt häftigare under den följande tiden. För att få ett slut på dispyten inbjöd Fredrik VII, som själv grävt ut kökkenmöddingar på sin egen egendom Jægerspris till en ny utgrävning i Meilgaard under sin övervakning, där han skulle agera domare. Kungen, som ursprungligen varit böjd att ge Steenstrup rätt lät sig efter undersökningen, där inga slipade stenredskap påträffades (frånsett två som kungen själv placerat ut), utnämnde Worsaae till segrare i dispyten, och Steenstrup kom motvilligt att ge efter.[2]

1893-1895 utfördes ytterligare en undersökning som var grundligare och även tvärvetenskaplig. Det blev fastslaget att lämningarna var resultatet av mänskliga aktiviteter. Vid utgrävningar ger sophögarna kanske alltid mest information oavsett tidsålder.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 569 
  2. ^ [a b c d e f g h] Spadens vittnesbörd - Arkeologiska upptäckter norr om Alperna, Geoffrey Bibby. s. 115 ff.