Sill

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sill
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Herringadultkils.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Sillartade fiskar
Clupeiformes
Familj Sillfiskar
Clupeidae
Släkte Clupea
Art Sill
C. harengus
Vetenskapligt namn
§ Clupea harengus
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Strömming
Hitta fler artiklar om djur med
Sill i saltlake (saltsill).

Sill eller strömming (Clupea harengus) är en art i familjen sillfiskar. Artnamnet "harengus" kommer från det latinska ordet "arengus" som betyder sandig. Trivialnamnet Strömming användes förr för sådan sill som fångats öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten, men används numera för de sillar som anpassats till salthalten i Östersjön, det vill säga underarten Clupea harengus membras.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

I höjd med Kalmar, och norr därom, är benämningen strömming och räknades tidigare som en självständig art. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Sillen från Västerhavet uppnår en längd på 23–30 cm. Strömming från norra Östersjön är något kortare och har en längd på 15–24 cm och har successivt lägre antal ryggkotor ju längre in i Bottniska viken den kommer från.

Det har länge antagits att skillnaden mellan sill och strömming är miljöbetingad, men nyare forskning har påvisat tydliga genetiska skillnader.[2]

Sillens vikt varierar mellan 20 och 250 gram. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år.

Sill är en av de vanligaste fiskarterna. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Den största kända strömming som fångats i Östersjön var 51 cm och vägde över ett kilo. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.

Fiske och användning[redigera | redigera wikitext]

Sillfisket har sedan länge haft stor betydelse för ekonomin i många länder. Detta beror förutom på stor förekomst av sill också på att den då och då samlas i mycket stora stim nära kusten och då är förhållandevis lätt att fånga i stora mängder. För den medeltida Hansan var sillen en av de viktigaste ekonomiska inkomstkällorna. Sillfiske har bedrivits med flera olika fångstmetoder, bland annat med drivgarn eller fasta garn som läggs ut över natten, snörpvad och trålfiske samt notdragning. Sillen har haft betydelse som betesfisk vid krokfiske efter torsk. Ett betydande industrifiske har förekommit efter sill för tillverkning av fiskmjöl. Det har visat sig vara ett mindre bra sätt att ta till vara havets resurser. På flera håll har sillbestånden tidigare fiskats hårt och fiskestopp har fått införas då vissa bestånd riskerat att försvinna, till exempel islandssill och nordsjösill. Bestånden har dock återhämtat sig.

Distribution och tillagning[redigera | redigera wikitext]

I kundledet sorteras sillen i grupper efter styckevikten eller antalet sillar per kilo.

  • 1 - 1–4 st/kg
  • 2 - 5–8 st/kg
  • 3 - 9–11 st/kg
  • 4 - 12–20 st/kg

Norr om bredgrad 59° 30'

  • 4 - 12–27 st/kg
  • 5 - 12–32 st/kg

Sill säljs traditionellt i en tunna, men även konserver är vanliga.

Hälsa[redigera | redigera wikitext]

Sill är en fet fisk och rik på bland annat nyttiga fleromättade fettsyror (omega 3).

Strömming[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön. På en kunglig begäran från 1500-talet[källa behövs] drog man en gräns där sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten skulle kallas strömming. Det svenska namnet strömming har ett okänt ursprung, men tros komma från fornsvenskans strömling eller från en förminskningsform av ordet strömil, som beskriver en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. Skärströmming eller skärsill kallas sådan strömming fångad i svenska skärgården eller inomskärs.[3] Namnet strömling finns även i andra språk som talas längs Östersjön och Nordsjön. Ordet strömming härstammar också från sveamålet, medan man i götamålet sade sill.[källa behövs] Ändå fick Kalmar, som ligger i södra Götaland, bilda gräns för var fisken skall kallas "strömming" respektive "sill".

Strömmingen skiljer sig från sillen genom ett mindre antal ryggkotor, ett längre huvud och lägre fetthalt. Forskarna har länge menat att dessa skillnader är rent miljöbetingade och beror på att Östersjöns låga salthalt utsätter enskilda sillar för stress.[4] När sillens och strömmingens genetik studerades närmare visade det sig dock finnas tydliga genetiska skillnader mellan sill och strömming.[2]

Förökning[redigera | redigera wikitext]

Ett stim av sillar.

Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Höst och vår leker sillen på ett vattendjup mellan 0 och upp till mer än 140 meter. Sillen blir i Västerhavet könsmogen vid 3–4 års ålder och i Östersjön vid 2–3 års ålder. Höstlekande strömming, som anses ha dominerat fångsterna fram till mitten på 1900-talet minskade starkt under 1900-talets andra hälft och har visat tecken till att öka först nu på 2000-talet.

Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. För vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början till mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare och i södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten.

Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98–100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5–10 %. Fingrenade alger har visats påverka rommens överlevnad negativt på flera håll i Östersjön, framför allt i juni månad. Under 1900-talets senare decennier krympte lekområdena i utbredning på grund av ökad grumlighet i vattnet och att algbältena därmed tvingades närmare ytan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Herdson, D. & Priede, I. 2009 Clupea harengus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ [a b] ”Genetiska skillnader mellan sill och strömming”. Uppsala universitet. http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/genetiskaskillnadermellansillochstromming.5.7952d75d13ab5f785b53a0.html. Läst 7 november 2012. 
  3. ^ SAOB, band 27, S5893
  4. ^ Naturhistoriska riksmuseet, läst 10 oktober 2009

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]