Kokako

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kokako
Status i världen: Starkt hotad
Närbild av Kokako med de typiska blåa skinnflikarna under näbben.
Närbild av Kokako med de typiska blåa skinnflikarna under näbben.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Vårtkråkor
Callaeidae
Släkte Callaeas
Art Kokako
C. cinerea
Vetenskapligt namn
§ Callaeas cinerea
Auktor Gmelin, 1788
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kokako (Callaeas cinerea) är fågelart endemisk för Nya Zeelands Nordö. Den delas vanligen upp i två underarter, kokako (C. cinerea cinerea) samt sydökokako (C. cinerea wilsoni) som numer anses utdöd.

Bild på båda underarterna ur Birds of New Zealand

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Kokako tillhör familjen vårtkråkor en familj tättingar som bara finns i Nya Zeeland och som trots namnet inte är särskilt nära släkt med kråkfåglarna. Den enda andra nu levande arten i familjen är spetsnäbbad vårtkråka (Philesturnus carunculatus). En tredje art, Huia (Heteralocha acutirostris), dog ut under tidigt 1900-tal.[1]

Kokakons motsvarighet på Sydön och Stewart Island, sydökokako (Callaeas cinerea wilsoni), anses idag vara helt försvunnen. Den liknande mycket kokakon men hade röda skinnflikar under näbben istället för blåa. Trots att Department of Conservation officiellt har förklarat den som utdöd rapporteras dock fortlöpande möjliga fynd från Sydöns mer avlägsna skogstrakter och på Stewart Island.[2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

En medelstor tätting, ungefär lika stor som en tamduva, med ett särpräglat utseende. Benen är påfallande långa och kraftiga och används när fågeln vigt hoppar runt i trädkronorna. Den har ibland liknats vid fågelvärldens ekorre. Kokakon använder precis som papegojor också fötterna som redskap när den äter.[1]

De rundade vingarna är ganska korta och klena och fågeln flyger sällan längre än 100 meter. Fjäderdräkten hos den vuxna fågeln är vackert blågrå och under den korta men ganska kraftiga svarta näbben sitter två klarblåa skinnflikar. Könen är identiska till utseendet och både honan och hanen sjunger.[1]

Sången är ett mycket speciellt orgellikt flöjtande som kan höras långväga. Den amerikanske ornitologen och författaren Kenn Kaufman beskriver i sin bok ”Bevingat liv” kokakons sång som den enligt honom vackraste fågelsången i världen.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kokakon är en stannfågel med numera mycket begränsad utbredning på Nya Zeelands Nordö. Från att ha varit en ganska vanlig art över stora delar av ön fram till i början av 1900-talet finns den nu bara i några bergsområden med kvarvarande ursprunglig skog samt på en del rovdjursfria öar längs kusten.

Den har även blivit inplanterad på en ö i Fiordland nationalpark utanför Sydön, Secretary Island, där denna underart tidigare inte funnits.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop och föda[redigera | redigera wikitext]

Kokakon är beroende av gamla skogar dominerade av träd ur familjen Podocarpaceae, ett slags barrträd med utbredning på södra halvklotet. Denna typ av skog finns fortfarande spridd över större delen av Nya Zeeland även om det mesta av den ursprungliga skogen idag förvandlats till betesmarker och odlingar.

Arten födosöker bland trädens grenverk och lever mest av olika sorters växtföda som löv, bär och ormbunksblad men de äter också en hel del insekter och andra smådjur som de stöter på.[1]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Det täckta boet som placeras minst 5 meter ovan marken i ett träd eller stort buskage byggs av kvistar och grenar och inreds med mossa. Honan lägger 1-3 ägg under den nyzeeländska sommaren mellan november och mars. Runt boet upprätthålls ett flera hektar stort revir som noggrant skyddas från inkräktande artfränder. Honan stannar i boet för att ruva och ta hand om ungarna mycket länge, upp till 50 dagar.[1]

Kokakon och människan[redigera | redigera wikitext]

Kokakon har precis som många andra nyzeeländska fåglar en viktig roll i maorisk mytologi. Enligt myten ska fågeln ha hjälpt människans urfader Maui bekämpa solen genom att bära vatten åt honom i sina kindflikar. Som tack ska sedan Kokakon ha begåvats med sina användbara långa ben.[2]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Kokako är en mycket hotad art även om den till skillnad från många andra arter fortfarande har populationer kvar på fastlandet. Tidigare var skövlandet av Nya Zeelands inhemska skogar ett problem och bidragande orsak till att kraftigt reducera dess utbredning på Nordön. Idag har dock i stort sett allt skogsbruk upphört i landets kvarvarande ursprungliga skogar och istället är det införda rovdjur som brunråtta och opossum som är det stora hotet. Honans vana att stanna länge i boet gör henne ofta till ett lätt byte. De stabilaste populationerna finns idag på rovdjursfria öar dit kokakon inplanterats av DOC (Department of Conservation).[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] http://www.teara.govt.nz/en/1966/kokako/1 An encyklopedia of New Zealand
  2. ^ [a b c] http://www.doc.govt.nz/conservation/native-animals/birds/land-birds/kokako/facts/ Department of Conservation: Kokako facts
  3. ^ Kenn Kaufman (2010) Bevingat liv, ISBN 9172472448
  4. ^ http://www.doc.govt.nz/about-doc/news/media-releases/first-kokako-breeding-in-fiordland-since-extinction/ Department of Conservation

Källor[redigera | redigera wikitext]