Kungshatt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°17′57″N 17°53′21″Ö / 59.29917°N 17.88917°Ö / 59.29917; 17.88917

Kungshatt från sydost med fyren "Sätra".

Kungshatt är en ö belägen i östra Mälaren och ligger i Lovö socken i Ekerö kommun. Kungshatt ligger med sin södra sida mot Fiskarfjärden, med sin västra sida mot Lovön i Ekerö kommun och med sin sydöstra sida mot Sätra i Stockholms kommun. Namnet härrör från sagokungen Erik Väderhatt som här under en flykt tappade sin hatt. Enligt sagan kunde Erik Väderhatt styra vindarna genom att vrida på sin hatt.

Kungshatts tegelbruk[redigera | redigera wikitext]

Kungshatts tegelbruk, foto 1895-1900
Kungshatt och Sätra 1861.
Villa Paulsro, oktober 2012.

På Kungshatt fanns tre tegelbruk: Kungshatt, Kungsvik och Kungshättan. Kungshatt var ett av Stockholmstraktens största tegelbruk. Bruket anlades före 1815 intill den gamla gården Kungshatt och hade sin glansperiod i samband med Stockholms kraftig tillväxt och byggexpansion under 1800-talets andra hälft.

Det moderna bruket uppfördes troligen år 1903, då "Kungshatts Tegel & Transport AB" grundades. Vid 1900-talets början tillverkades cirka fyra miljoner murtegel med en arbetsstyrka av omkring 100 man. Leran till bränning av murtegel togs på sommaren och sanden kom från Ekeröns sandås. Själva bränningen skedde fram till jul och på våren transporterades teglen på pråmar till Stockholm. Pråmarna byggdes och reparerades på det närbelägna Sätra varv och transporterna utfördes bland annat av Stockholms Transport- och Bogseringsaktiebolag (T&B) pråmflotta.

Anläggningen moderniserades 1929 med nya maskiner. Kring slutet av 1940-talet tog leran slut och man planerade att lägga ner verksamheten 1948. Bruket eldhärjades dock den 17 september 1947 och eftersom man inte larmade närmaste brandkår brann bruket ner till grunden.[1]

Sagan om Konungens hatt[redigera | redigera wikitext]

Sedan början av 1600-talet har det suttit en hatt i på en stång på Kungshattklippans högsta punkt, det var ett välkänt sjömärke. Under Karl XI's tid ersattes trähatten med en av plåt. Därefter förnyades hatten flera gånger, åren 1737, 1782, 1911.

Hatten kom att ge upphov till ett flertal legender om att någon sagokung, bland annat om Erik Väderhatt, skulle ha tappat sin hatt här. Enligt sägnen lyckades han undkomma fiender när han tvingades till häst kasta sig utför Kungshatts branta klippor. Han klarade sig för hästen kunde simma, men han tappade sin hatt uppe på klippan. Sägen kom att behandlas av Karl August Nicander i en dikt i Runor 1824, vilket kom att sprida traditionen. Leonard Bygdén försökte föra fram teorin att händelsen skulle vara baserad på händelser under 1497, då Sten Sture undkom danskarna genom att rida ut i Norrström.[2]

Den sjätte hatten var av koppar och invigdes den 2 juli 1925 av revykungen Emil Norlander, som hade sitt sommarnöje på ön. Nuvarande hatt kom upp i september 1996, den mäter 1,6 meter över brättena. Kungshatt var tidigare en del av en bevakningskedja med vårdkasar längs farleden från Stockholms skärgård in mot Birka.

Kungshatt idag[redigera | redigera wikitext]

Kungshatt har en area på 1,9 km² och färre än 20 bofasta men många fritidshus (140 bebyggda tomter). Ön har fem grupper med bebyggelse. Dessa är i storleksordning: Kungshättan, Nya Kungshatt, Kungsborg, Herrhamn och Eriksberg. På grund av att ön saknar bro eller bilfärja är vägarna bilfria. Under sommarhalvåret går reguljär båttrafik till Kungshatts bryggor Kungshättan (beläget på nordöstra sidan), Nya Kungshatt (beläget på sydvästra sidan) samt Kungsborg (beläget på västra sidan).

En av de mera kända villorna är tornvillan Paulsro, belägen vid öns västra strand. Namnet härrör från villans första ägare källarmästaren Nicolaus Paulsson, som 1878 lät bygga huset med punschveranda och snickarglädje. Efter Paulsson ägdes villan av grosshandlare Theodor Fürth. Han nyttjade huset som sommarnöje fram till 1939, då tegelmästaren vid det närbelägna tegelbruket, Charly Andersson, tog över tornvillan. Paulsro har även varit centrum för många musikkulturella evenemang.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Martin Stugart (2003). Längs Stockholms stränder. Bokförlaget DN. ISBN 91-7588-451-8 

Idestrand, Ulla (2007). Mitt Skärholmen. Kristianstad: Ulla Idestrand. ISBN 978-91-633-0440-8 , s. 79-80

  • På upptäcktsfärd kring Skärholmen, Stockholms stadsmuseum, s. 40

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tegelbruk, Sveriges Tegelindustriförening (1987), s. 40. ISBN 91-7192-703-4
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 312-13 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]