Murtegel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Massivt murtegel från Kiholms tegelbruk.

Murtegel (tegelsten) är en konstgjord byggnadssten som används för konstruktion av byggnader.

Tegeltyper[redigera | redigera wikitext]

Tegel indelas i

  • Obränt tegel (lersten) (består av torkad lera och eventuellt en inblandning av något armerande som tagel eller halm).
  • Bränt tegel (består av lera och sand samt eventuella tillsatser).

Teglet indelas efter utformningen i fulltegel och håltegel.

Vanliga tegeltyper i Sverige är 19-hålstegel, 78-hålstegel och gittertegel (rombiska hål). I andra länder förekommer ofta tunnväggiga tegelstenar.

Beroende på användningen är benämningen murtegel eller fasadtegel. En variant av fasadtegel är reveteringstegel som när det är försett med hål kallas för spiktegel, och är en tunn tegelsten som spikas på fasaden.

Spåntegel har sämre hållfasthet (smular lätt sönder) lägre densitet men bättre isoleringsegenskaper än vanligt tegel. Spåntegel används där de inte utsätts för väder och vind. Exempel på användningsområden är ventilationskanaler för luft (ej heta rökgaser)

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tegeltillverkning

Murtegel kan tillverkas maskinellt eller manuellt.

Murförband[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Murförband

Murtegel görs med bestämda förhållanden mellan längd, bredd och tjocklek, vanligt murtegel har förhållandet ungefär 4:2:1. Stenarna kan då muras ihop på olika sätt, i olika typer av murförband.

Vid sättning av stenarna används murbruk, fogarna fylls sedan med särskilt fogbruk som kan ha olika färg, beroende på vilket arkitektoniskt intryck som eftersträvas. Intrycket kan också varieras genom de olika murförband som kommer till användning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Teglets historia
Tegelfasad för Stockholms Stadshus, murning är munkförband, måtten är 270 x 130 x 95 mm.
Torkning av handgjorda tegelstenar

Tegelsten har sedan urminnes tider använts som byggnadsmaterial för murar, pelare och valv inom husbyggnader för olika ändamål. Åt murteglet har alltid getts parallellepipedisk form, med i forntiden under romartiden ganska stora mått å längd och bredd upp till 40–50 centimeter, men en tjocklek av endast 4–5 cm. För att få bättre förband mellan de olika stenarna (se Mur) och för att lättare kunna variera planmåtten på en mur, har man i nutiden övergått till mindre mått på stenen samt gett den en bredd av ungefär halva längden. Tjockleken har sedan anpassats därefter på olika sätt.

Måtten på tegelstenarna har varierat genom åren mellan olika länder och inom olika områden i Sverige. Under 1930-talet började måtten standardiseras. Ett vanligt mått på en svensk tegelsten är 250 x 120 x 62 mm.

Av murtegel förekommer för olika användning flera olika slag, såsom klinker, eldfast tegel (chamottesten), fasadtegel (verblender), vanligt murtegel, håltegel (däri inbegripet fasontegel), poröst tegel med mera.

Om tegel bränns till fullständig sintring, uppstår s.k. klinker, som har den största möjliga styrka och täthet samt ringa vattenabsorptionsförmåga. Dylikt tegel används till vattenbyggnadsarbeten eller till mycket starkt belastade murar, men mest i form av plattor till golv, trottoarer och dylikt, på grund av dess stora motståndsförmåga mot stötar och nötning. Eldfast tegel som bereds av eldfast lera kan fås att motstå mycket höga temperaturer och används därför till ugnsbeklädnader och dylikt.

Vanligt murtegel blir alltefter bränningsgraden lösbränt, medelbränt eller hårdbränt och motsvarar i samma mån allt större fordringar på styrka och väderbeständighet, det vill säga motståndsförmåga mot atmosfärens inverkan genom vattendränkning och frysning, liksom mot inverkan av eld och vatten.

Håltegel benämnes dels vanligt tegel, vari man vid formningen spårat ut kanaler på ena eller andra sättet och dels särskilt formad fasonsten med relativt större hålrum och tunnare väggar (till exempel boktegel). Den förra sorten används i vissa fall till lättare mellanväggar o.d. samt till ett särskilt slags fasadsten, så kallad förbländertegel, där förfaringssättet begagnats för att underlätta bränningen samt få stenen så jämn som möjligt i färg och korrekt i form och mått. Den senare sorten används i stor omfattning till moderna bjälklag och mellanväggar samt till värmeisolerande yttermurar.

Poröst tegel, det vill säga tegel, som särskilt gjorts mera poröst används till lättare mellanväggar eller utbyggnader på fasader o.d. Utom ovannämnda variationer av tegel förekommer andra produkter, som ofta gå under benämningen tegel, såsom slaggtegel och kalksandtegel med flera.

De fordringar som bör uppställas på ett fullgott murtegel är att det är väl genombränt och vid slag med hårt föremål ger en ren klang, att det har plana ytor och raka kanter, att det visar en likformig och finkornig struktur om man bryter det, att massan ska vara fritt från kalk- och stenstycken, lerbollar och dylikt, att icke uppta mer än 16 procent av sin vikt vatten samt att hastigt uttorka, att av atmosfärens påverkan varken förvittra eller ge utfällningar av salter, samt att icke förstöras genom påverkan av eld och vatten.

Fasadtegel[redigera | redigera wikitext]

Fasadtegel kan vara dels sådant, som är särskilt tillverkat som sådant, dels sådant, som är utsorterat ur murtegel. Efter nutida smak och fordringar på en byggnads fasadbehandling tillverkas fasadtegel ofta så, att det närmast efterliknar det gamla handgjorda teglet och sålunda erbjuder relativt stor omväxling i färg och struktur.

Minst 95 procent av allt tegel klassas idag som fasadtegel.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Olsson, Lars-Erik: Tegelbruk i Sverige, Riksantikvarieämbetet, 1987, ISBN 91-7192-702-6

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]