Laddningsbärare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En laddningsbärare är inom fysiken en rörlig, obunden partikel som bär en elektrisk laddning, särskilt de partiklar som leder elektrisk ström i en elektrisk ledare. Exempel på laddningsbärare är elektroner, hål, det vill säga underskott på elektroner, och joner. I ett elektriskt ledande medium kan ett elektriskt fält utöva kraft på dessa partiklar och orsaka ett nettoflöde av laddningsbärare genom mediet, vilket resulterar i en elektrisk ström.

Olika laddningsbärare har olika mobilitet i mediet.

Laddningsbärare i halvledare[redigera | redigera wikitext]

Majoritetsbärare är den mest vanliga typen av laddningsbärare i en halvledare, som ansvarar för huvuddelen strömmen. I en halvledare av n-typ är de elektroner, medan de i en p-typ är hål.

I ett halvledarmaterial som kisel kan ledningsförmågan ändras drastiskt genom att halvledaren dopas med olika störatomer. Dopning med 5-värda atomer (som fosfor) ökar antalet ledningselektroner genom att den femte elektronen är mycket löst bunden. En sådan halvledare blir av n-typ eftersom den har ett överskott av negativa elektroner. Eftersom elektronerna är många fler än hålen kallas elektronerna i detta fall för majoritetsbärare och hålen för minoritetsbärare.[1]

Källar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Halvledarteknik, Kjell O Jeppson, Studentlitteratur, 1984, Lund