Lafferkurvan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Figuren visar olika skattenivåer där den optimala nivån återfinns i punkt A.

OBS! Kurvan är mest troligt inte symmetrisk som i exemplet.

Exempel: Antag att skattenivån i utgångsläget är t' därefter höjer staten skatten till t*, vilket innebär ett förflyttning till höger längs kurvan från punkt B till punkt A. Vi har fått en högre skattenivå och staten ökade skatteintäkter. Antag vidare att staten höjer skatten igen till t''. Skattehöjningen innebär fortsatt förflyttning till höger längs kurvan från punkt A till punkt C. Vi har fått en högre skattenivå men staten får lägre skatteintäkter.

Lafferkurvan eller Laffer-Khaldunkurvan (efter den arabiske matematikern Ibn Khaldun[1]) är ett begrepp inom nationalekonomi som syftar till att beskriva elasticiteten av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå. Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Tankegången är inte ny och har formulerats tidigare. Laffer hänvisar själv till Ibn Khaldun, en muslimsk filosof från 1300-talet, och John Maynard Keynes.[2]

Om den optimala skattenivån[redigera | redigera wikitext]

Var den "optimala" skattenivån ligger är inte klarlagt. Inte ens vid mycket höga marginalskattenivåer har man entydigt kunnat visa en minskad benägenhet att arbeta.

Om det är lätt att undvika skatt kommer den ”optimala” skattenivån att ligga rätt lågt. Däremot är sambandet mellan skattenivån och incitamenten att arbeta komplicerat: vid högre marginalskatt kommer en extra timmes arbete att ge mindre utbyte, men ett högre skatteuttag betyder också att inkomsterna efter skatt minskar, vilket höjer värdet av de extra inkomsterna.

Laffer-kurvans form beror på arbetsutbudets elasticitet, som är ett mått på hur lättpåverkat utbudet är. I högre inkomstgrupper tar inkomsteffekten (högre inkomster gör ett visst belopp mindre värdefullt jämfört med fritid) och substitutionseffekten (högre nettolön gör arbete lönsammare) i stort sett – men inte helt – ut varandra. Den största effekten kan därför antas finnas bland dem som har att välja mellan att arbeta eller inte alls arbeta. Förespråkare för skattesänkningar antar att arbetsutbudet är mycket elastiskt och att inkomstskatten i hög grad stör marknaden. Lafferkurvan är en illustration av denna syn.[3]

Lafferkurvan är i sig inte kontroversiell. Däremot är det omstritt om de länder där skattesänkningar föreslås med hänvisning till Lafferkurvan de facto har en för hög skattesats. Skattesänkningar måste i allmänhet antas minska skatteuttaget.[3]

Det är uppenbart att skattenivåns effekter på arbetsutbudet inte beror direkt på det genomsnittliga skatteuttaget, utan på inkomstnivå, marginalskatt och olika inkomstberoende stöd för enskilda grupper. Laffer själv introducerade Lafferkurvan som ett pedagogiskt hjälpmedel, för att förklara själva principen. Eventuella politiska beslut måste grunda sig på en detaljerad analys av de faktiska förhållandena.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.heritage.org/research/reports/2004/06/the-laffer-curve-past-present-and-future
  2. ^ Arthur B. Laffer, "The Laffer Curve: Past, Present, and Future"
  3. ^ [a b] David Begg & al: Economics, 6 upplagan, 2000. ISBN 0-07-709615-0. s 288.

Se även[redigera | redigera wikitext]