Ronald Reagan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Reagan” leder hit. För andra personer med samma efternamn, se Reagan (efternamn).
För fartyget, se USS Ronald Reagan (CVN-76).
Ronald Reagan


Ämbetsperiod
20 januari 198120 januari 1989
Vicepresident George H.W. Bush
Företrädare Jimmy Carter
Efterträdare George H.W. Bush

Ämbetsperiod
2 januari 19676 januari 1975
Viceguvernör Robert Hutchinson Finch
Ed Reinecke
John L. Harmer
Företrädare Pat Brown
Efterträdare Jerry Brown

Född Ronald Wilson Reagan
6 februari 1911
USATampico, Illinois, USA
Död 5 juni 2004 (93 år)
USABel Air, Los Angeles, Kalifornien, USA
Politiskt parti Republikanerna
Demokraterna (före 1950)
Maka Jane Wyman 194048,
Nancy Davis 19522004
Namnteckning Ronald Reagans namnteckning

Ronald Wilson Reagan, född 6 februari 1911 i Tampico i Illinois, död 5 juni 2004 i Bel Air i Los Angeles, var USA:s president 1981–1989 och guvernör i Kalifornien 1967–1975. Före sin politiska karriär arbetade Reagan som fackförbundsordförande, skådespelare, sportkommentator och badvakt.

Reagan var medlem av det Republikanska partiet. Han vann stort över den sittande presidenten Jimmy Carter i valet 1980. I och med segern fick USA en av sina mest konservativa presidenter under efterkrigstiden. År 1984 blev han återvald i en jordskredsseger (49 av 50 delstater) över demokraten Walter Mondale. Ronald Reagans presidentskap är på många sätt en grundstomme för republikanernas och de konservativas starka ställning i USA idag.

Reagan var en populär president, även om hans popularitet tidvis sviktade under det tidiga 1980-talets lågkonjunktur och i samband med Iran-Contras-affären. Idag brukar han placera sig väl i opinionsundersökningar hos det amerikanska folket över de mest populära presidenterna. Han kallas ibland The Great Communicator för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt. Den politik han förde mot Sovjetunionen anses vara ett bidragande skäl till kalla krigets slut. Reagan anses ha bidragit till kommunismens fall genom att öka tempot i den militära kapprustningen till en nivå som den sovjetiska ekonomin inte klarade i längden. I synnerhet det av Reagan personligen 1983 föreslagna stjärnornas krig-projektet – början till dagens missilförsvarssystem i nuvarande Tjeckien och Polen – kan ha bidragit till att den redan ansträngda sovjetiska ekonomin drevs mot kollaps.[1]

Ronald Reagan avled 93 år gammal i sitt hem i Bel Air i Kalifornien 2004. Omkring tio år före sin död fick han diagnosen Alzheimers sjukdom som man tror har börjat ett flertal år innan han fick diagnosen fastställd.

Uppväxt och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Ronald Reagan föddes den 6 februari 1911 i den lilla staden Tampico i Illinois. Han var den andra sonen till John "Jack" Reagan och Nelle Wilson. Släkten Reagan härstammar från Irland och hette ursprungligen O'Reagan. Reagans ungdomsår var oroliga; fadern Jack hade alkoholproblem och familjen tvingades ofta flytta. 1920 bosatte sig familjen permanent i Dixon i delstaten Illinois, en stad som anses vara Reagans hemstad.[2]

Åren 1927-1934 arbetade Reagan under sommaren som badvakt för att betala studierna vid Eureka College, där han läste nationalekonomi och sociologi som huvudämnen. Han tillbringade mycket tid åt kringaktiviteter, framför allt sport, vilket kan ha bidragit till att betygen inte var lysande. När Reagan senare blev världens mäktigaste man, USA:s president, skämtade han: "Än i dag undrar jag vad jag kunnat bli om jag pluggat lite hårdare." Under skolåren fick Reagan många goda vänner, även om få personer någonsin kommit honom riktigt nära. Han utvecklade också en historieberättar- och skådespelartalang, något han fick nytta av i sitt jobb som sportkommentator i radio (en gång improviserade Reagan matchspel under ett strömavbrott).[källa behövs]

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Ronald Reagan under tjänstgöring i US Army Air Force under andra världskriget.

Ronald Reagan deltog från 1935 i distans- och deltidsutbildning inom armén och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Senare samma år blev han reservofficer med fänriks grad. Den 18 april 1942, några månader efter anfallet mot Pearl Harbor, kallades Reagan in för aktiv tjänstgöring under andra världskriget. På grund av sin närsynthet undantogs han från utlandstjänstgöring och kom inledningsvis att tjänstgöra som sambandsofficer vid hamnen i San Francisco, men flyttades kort därefter över till PR- och filminspelningsuppgifter i US Army Air Forces (föregångaren till USA:s flygvapen). Reagan, som redan hade några år i Hollywood bakom sig när han kallades in, ägnade sig huvudsakligen åt inspelning av instruktionsfilmer för armén. Under resten av andra världskriget och fram till 9 december 1945 tjänstgjorde han i Kalifornien och New York och nådde kaptens grad.[3]

Hollywood[redigera | redigera wikitext]

År 1937 var Reagan i Hollywood för att kommentera en basebollmatch. Han bestämde sig då för att gå på en provspelning för en film vilket ledde till ett sjuårigt kontrakt hos Warner Brothers, vilket dock avbröts av hans inkallelse 1942. Efter sin tjänstgöring under andra världskriget återvände han till Hollywood. Hans klara röst, goda fysik och lättsamma sätt gjorde honom populär hos biopubliken. Trots detta fick Reagan endast huvudroller i B-filmer, men hade biroller i några storfilmer. Filmen Bedtime for Bonzo från 1951, där han spelade tillsammans med en apa, har senare använts av hans motståndare för att förlöjliga honom. Han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Ett felaktigt rykte menar att Reagan var påtänkt som huvudrollsinnehavare i Casablanca. I själva verket var Reagan då uttagen till armén och filmade inte.[4]

På 1950-talet var kriget slut och Reagan började arbeta med TV. Programmet hette General Electric Theater och riktade sig till arbetarklassen och medlemmar i fackförbund. När programmet lades ner 1962 hade Reagan lärt sig mycket om arbetarklassen, vilket ledde till fenomenet "Reagandemokrater" 1984. Reagan var även under denna tidsperiod ordförande i skådespelarfackförbundet, SAG. Det anses allmänt att det var under tiden i fackförbundet som hans starka antikommunism utvecklades.[källa behövs]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Reagan gifte sig med skådespelerskan Jane Wyman den 26 januari 1940. Tillsammans fick de ett biologiskt barn, Maureen och ett adopterat, Michael. Den 26 juni 1947 fick Jane en för tidigt född dotter som avled vid födseln; de kallade henne Christine. Ronald och Jane skilde sig året därpå, 1948. Den 4 mars 1952 gifte han om sig med en annan skådespelerska, Nancy Davis. De fick två barn tillsammans, Patti (eg. Patricia) och Ron (eg. Ronald jr). Ronald och Nancy förblev gifta till Ronald Reagans bortgång år 2004.

Tidig politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Reagan var från början demokrat och stödde president Franklin D. Roosevelt. Han var en stark antikommunist och arbetade aktivt under SAG-ordförandeskapet för att kommunister inte skulle få inflytande över Hollywood. Han informerade FBI om skådespelare som han ansåg var illojala. Han ansåg att republikanernas politik var bättre för att bekämpa kommunismen och stödde republikanerna Dwight D. Eisenhower 1952 och Richard Nixon 1960. Reagan var trots detta fortfarande medlem i det demokratiska partiet.[källa behövs]

Reagan hade många politiskt kunniga, konservativa vänner, något som ledde till långa debatter mellan dem. Reagan blev mer och mer konservativ och lämnade slutligen demokraterna. 1964 sändes det berömda Reagan-talet A Time for Choosing, som var ett kampanjtal för den konservativa republikanen Barry Goldwater som ställde upp i presidentvalet. Talet flyttade fram Reagans positioner inom republikanerna och konservativa kretsar, och gjorde honom till en konservativ symbol. Som ett resultat därav bildades en opinion bland konservativa republikaner i Kalifornien för Ronald Reagan skulle ställa upp i guvernörsvalet 1966. Reagan var själv skeptisk till detta, eftersom han inte trodde sig ha någon chans att vinna.[källa behövs]

Guvernörstiden[redigera | redigera wikitext]

Genom att samla en koalition av konservativa republikaner och högerdemokrater, lyckades Ronald Reagan vinna guvernörsvalet i Kalifornien 1966. Han återvaldes 1970.

Under sin ämbetstid stoppade Reagan all nyanställning av statstjänstemän, höjde skatten i syfte att balansera budgeten och började arbeta med en ny välfärdsreform. Han motsatte sig också bygget av en damm, som skulle ha tvingat indianer att flytta från sina hem. Han kampanjade för dödsstraff men benådade ändå två dödsdömda och gav ett tillfälligt uppskov till en annan. En person (Aaron Mitchell) avrättades under Reagans tid som guvernör.

Vid ett tillfälle skickade Reagan 2 200 soldater till en urartad demonstration vid University of California i Berkeley för att visa att han inte lät sin politik påverkas. Han förklarade: "Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat. Inga fler eftergifter." Detta var efter att Kaliforniens universitet under flera års tid skakats av upplopp, våldsamma demonstrationer och vandalisering.

Reagan valde att inte ställa upp till omval år 1974.

Presidentvalskampanjer[redigera | redigera wikitext]

Se även: Presidentvalet i USA 1980, Presidentvalet i USA 1984.
Presidentparet vid installationsparaden 20 januari 1981.

Reagan sökte nomineringen som republikanernas presidentkandidat 1968 i en hastigt ihopkastad kampanj mot Richard Nixon, men drog sig tidigt ur och ställde sig bakom Nixon. Han ställde upp igen 1976 mot sittande republikanska presidenten Gerald Ford, vann primärvalen i ett antal stater, men besegrades med liten marginal av Ford (1.070 mot 1.187 röster). Ford förlorade sedan presidentvalet mot den demokratiske kandidaten Jimmy Carter.

Den kampanjorganisation Reagan på så sätt byggt upp kom dock att vara avgörande vid republikanernas primärval 1980, då han blev sitt partis kandidat. Som vicepresidentkandidat valde han George H.W. Bush, trots att Bush i primärvalskampanjen hade kritiserat Reagans ekonomiska idéer och kallat dem voodoo economics.

Presidentvalskampanjen kom i skuggan av Irankrisen (Irans regering höll 66 amerikaner som gisslan). Den sittande demokratiske presidenten Jimmy Carter lyckades inte lösa krisen och det kan ha varit en avgörande faktor för Reagans seger. Det har, utan närmare bevis, påståtts att Reagans kampanjchef William Casey ordnade ett avtal med de iranska myndigheterna om att inte frige gisslan förrän efter valet i november 1980, och på så sätt missgynna Carter.[5]

Till Carters nackdel låg också att den amerikanska ekonomin genomgick en besvärlig lågkonjunktur, där framförallt inflationen var mycket hög. Därtill fanns det en allmän känsla av desillusion gentemot den politiska sfären efter Watergateskandalen, och en känsla av otillräcklighet efter kriget i Vietnam. Ronald Reagan med sin konservativa ekonomiska politik, sin uttalade framtidsoptimism och sina traditionella värderingar verkade för väljarna vara en motpol till allt detta.

Reagans siffror ökade markant efter TV-debatterna. Den tidigare skådespelaren Reagan var mycket van att stå framför kameran, och bemötte Carter med repliker som "There you go again...". Hans kanske mest betydelsefulla kommentar var "Are you better off today than you were four years ago?".

Reagan vann presidentvalet med betryggande marginal, i röstandel 50,7% mot Carters 41%, och i elektorsröster 489 mot 49. Den 20 januari 1981 kunde han därför installeras som USA:s 40:e president.

I presidentvalet 1984, när Reagan ställde upp för omval, var hans demokratiske motkandidat Walter Mondale, som varit vicepresident under Carter. Vid detta tillfälle var Reagan 73 år gammal, och skulle vara 77 år innan den kommande mandatperioden tog slut. När Reagans ålder då kom på tal i en TV-debatt svarade den TV-vane Reagan med den minnesvärda repliken Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att vinna politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet, vilket drog ner skratt och applåder från publiken.[6]

Reagan vann presidentvalet 1984 med en jordskredsseger (den största någonsin i ett amerikanskt presidentval), och tog hem valet i 49 av 50 delstater, vilket innebar 525 av 538 elektorsröster. Endast i District of Columbia samt i Mondales hemstat Minnesota vann demokraternas kandidat. Att segern blev så stor är förmodligen ett resultat av fenomenet Reagandemokrater, vilket var väljare som oftast röstat på demokraterna men som röstade på republikanen Reagan.

Reagan som president[redigera | redigera wikitext]

Den 20 januari 1981, vid rekordhöga 69 års ålder, steg Ronald Reagan in i Vita huset. Reaganadministrationen beskrivs av många som:

  • Konservativ.
  • Antikommunistisk.
  • För skattesänkningar - bl a sänktes marginalskatten från 70 % till 28 % mellan åren 1982 och 1987 - inledningsvis kom skatten att öka. Möjligheterna till skatteplanering och avdrag minskades kraftigt, och antalet skattebetalare ökade.
  • För en avreglering av kredit- och valutamarknaden.
  • För mindre offentlig sektor, med undantag för försvarsutgifterna, som avsiktligt höjdes - de stora välfärdsprogrammen Social Security, Medicare och Medicaid bestod emellertid.
  • För större individuell frihet (med undantag för tillfälligt höjda skatter och hårdare straff).
  • Minskad byråkrati.
  • Beredd att använda unilateralt våld för att skydda USA:s intressen.
  • Hårdare tag mot brottslighet.
  • Statsmaktens tryck på evangikala kristna grupper lättat.
  • Budgetbalans var ett av Reagans uttalade mål, vilket emellertid inte nåddes förrän 1998, under Bill Clinton. Reagan förklarade detta med att han misslyckats med att krympa regeringens storlek och att kapprustningen med Sovjetunionen omöjliggjort detta mål. De flesta skattesänkningarna bekostades tvärtom med stora lån och ett växande underskott, medan de flesta utgifter behölls.

Endast månader efter installationen, den 30 mars 1981, utsattes Reagan för ett mordförsök av attentatsmannen John Hinckley. Kulan missade hjärtat med en knapp tum och träffade i ena lungan. Strax innan operationen skulle påbörjas skämtade han med läkarna: "Hoppas att ni alla är republikaner." Den efterföljande rättegången ledde till att John Hinckley 21 juni 1982 frikändes på grund av mental ohälsa, men är sedan dess tvångsintagen på rättspsykiatrisk vård. Domen väckte allmän bestörtning i USA, och ledde till ändrad lagstiftning i flera delstater.

Reagan ger sitt berömda tal vid Berlinmuren där han ger uppmaningen "Tear down this wall!" till Gorbatjov (1987) (se även: Riv denna mur).

Den största frågan under Reagans första mandatperiod var den ekonomiska situationen efter Carteradministrationen och den pågående lågkonjunkturen. För att förbättra ekonomin sänktes de federala skatterna. Avsikten var att medborgarna och företagen skulle få mer pengar att spendera på att köpa saker och investera i nya projekt. Inflationen var också ett problem. För att lösa det hade centralbanken, Federal Reserve System, och dess ordförande Volker höjt räntan redan under Carters regeringstid. Denna så kallade Volkerdesinflation fick avsedd effekt, men till priset av en tillfälligt förvärrad lågkonjunktur med stigande arbetslöshet. Detta ledde till minskad popularitet under den aktuella perioden 1981-1982.

Skattesänkningarna finansierades delvis av nedskärningar i välfärdsprogrammen, vilket ledde till vissa protester från demokraterna. Den stora reformen av skattekoden, 1986, som sänkte den federala marginalskatten från 50 % till 28 % (1981 hade den sänkts från 70 %) var emellertid sponsrad av företrädare för båda partierna. Samtidigt minskades möjligheterna till skatteavdrag och skatteplanering och en rad kryphål täpptes till, samtidigt som den lägsta skattebasen (som emellertid inte uppnåddes av alla) höjdes från 11 % till 15 %. Företrädare för Reagans politik poängterade att reformerna i själva verket ökade statens intäkter, samtidigt som budgetunderskottet eskalerade, bl a på grund av bibehållna eller ökande utgifter. De stora sjukvårds- och pensionsprogrammen Medicare, Medicaid och Social Security bibehölls i relativt oförändrad form samtidigt som utgifterna för försvaret om än tillfälligt ökade kraftigt. Med undantag av en recession 1981-1982 sammanföll Reaganomics med högkonjunktur. Arbetslösheten och inflationen sjönk stadigt samtidigt som bruttonationalprodukten växte. Under slutet av 1980-talet började dock inflationen stiga igen. Den ekonomiska bilden var i många avseenden positiv, med några undantag: Reallönerna utvecklades mindre väl för låginkomstgrupper, underskotten i handeln med omvärlden steg och budgetunderskottet tredubblats fram till 1989, en nivå som inte setts ens under den stora depressionen. Under hans efterträdare stabiliserades emellertid budgeten inom tio år, med relativt små höjningar av inkomstskatter och sänkningar av andra skatter. 1998 var underskottet utplånat samtidigt som den högsta (federala) skattesatsen låg under 40 %, mot 70 % som den gjort när Reagan blev president.

Reagan var en konservativ kristen och har ofta kritiserats för att inte engagerat sig i homosexuellas rättigheter, och framför allt inte agerat snabbt nog på HIV-AIDS epidemin. Som konservativ var han även emot aborter, med argument som "vem har rätten att ta ett liv" och "jag noterar att alla som är för aborter redan har fötts". Han såg en mindre uppmärksammad rivalitet mellan Reagans och Barry Goldwaters mer renodlat libertarianska anhängare, som motsatte sig statlig inblandning i till exempelvis abortfrågan och strikt åtskillnad mellan stat och religion. När Reagan 1981 utsåg Sandra Day O'Connor till den första kvinnliga ledamoten i USA:s högsta domstol hyllades valet av såväl demokrater som libertarianska republikaner, medan evangeliska kristna upprördes över hennes abortvänliga inställning. Hans regering såg även en kraftig utvidgning av antalet avrättade; från tre under Jimmy Carter (under Richard Nixon och Gerald Ford var dödsstraffet i praktiken avskaffat) till ett hundratal under Reagan. Dödsstraff återinfördes på federal nivå 1988.

Reagans andra mandatperiod dominerades av utrikespolitiken. När hans tid i Vita huset var över den 20 januari 1989 var både inflationen och arbetslösheten lägre än vid hans tillträde. Samtidigt hade klyftorna mellan rika och fattiga ökat. Han efterlämnade sig det största budgetunderskottet i USA:s historia.[7]

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Reagan var en stark antikommunist och kallade i början av sin presidentskap Sovjetunionen för bland annat "ondskans imperium". Efter att Michail Gorbatjov tillträtt blev Reagan mer förhandlingsvillig. Reagan och Gorbatjov utvecklade en personlig vänskap.

Reagans mål var att få slut på kalla kriget genom att vinna det. Reaganadministrationen använde en strategi som kallades "fred genom styrka"[8] vilket innebar att militär styrka är nödvändigt för att få fred. En trestegsplan kallad NSDD-32 gick ut på att konfrontera Sovjetunionen inom tre områden:

  • Ekonomiskt - minimera Sovjetunionens tillgång till högteknologi och resurser samt försämra sovjetiska varors värde på världsmarknaden.
  • Militärt - expandera USA:s militär, vilket innebar en starkare förhandlingsposition och tvingade samtidigt Sovjet att också öka sina försvarsutgifter. (Reagans företrädare hade skurit ner i försvaret under 1970-talets avspänningspolitik, även om en omsvängning skedde redan under Carters sista år och särskilt efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan).
  • Stöd - USA stödde flera antisovjetiska motståndsrörelser, bland annat Mujahedin i Afghanistan (som enligt kritiker inkluderade Usama bin Ladin) och fackföreningen Solidaritet i Polen. Strategin att stödja antikommunistiska grupper i olika världsdelar kallades för Reagandoktrinen.

Sovjetunionens kommunistiska system klarade inte dessa påtryckningar, vilket, hävdar många, var en bidragande orsak till att det kollapsade. Enligt andra så berodde Sovjetunionens sammanbrott på interna problem.[9]

Ronald Reagans främsta allierade under kalla kriget var Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Ronald Reagan i karaktäristisk cowboyhatt 1976.

En annan kontroversiell grupp som fick stöd av Reaganadministrationen var gerillarörelsen Contras, som bekämpade den socialistiska regeringen i Nicaragua. 1986 fälldes USA i Internationella domstolen i Haag för brott mot internationell lag då man stödde Contras i kriget mot Nicaraguas regering och hade minerat hamnar i landet.[10] Man stödde även grupper som stred mot den Vietnam-installerade Kambodja-regeringen (Folkrepubliken Kampuchea). I Angola finansierade Reaganadministrationen UNITA-gerillan och gav hemlig hjälp till Sydafrikas intervention i landet medan den socialistiska regeringen stöddes av Sovjetunionen och Kuba.[11]

I El Salvador ingrep USA för att stödja regeringen som stred mot vänstergerillan FMLN.[12]

Den 23 oktober 1983 utsattes amerikanska och franska fredsbevarande styrkor i Libanon för bombattentat. En militärbas för marinkårssoldater i Beirut sprängdes av en självmordsbombare och 241 amerikaner dog. Samtidigt dödades 56 fransmän i ett annat bombdåd. Organisationen Hizbollah misstänks för dåden men har förnekat inblandning.[13] Fram till 11 september 2001 ansågs det vara den största förlusten i amerikanska liv i ett terrorangrepp. Reagan sa först att trupperna skulle stanna, men i februari 1984 gav han order om ett tillbakadragande.[14][15]

Två dagar senare, den 25 oktober, invaderade USA, tillsammans med flera karibiska länder, det lilla ölandet Grenada efter att en kupp hade ägt rum inom det styrande marxist-leninistiska och Sovjetvänliga partiet. Invasionen var framgångsrik och i de följande valen kunde en USA-vänlig regering röstas fram. Invasionen fick till en början skarp kritik, men kritiken avtog sedan snabbt.[16]

När den polska regeringen i slutet av 1981 förtryckte fackföreningen Solidaritet som styrdes av Lech Wałęsa, införde Reagan ekonomiska sanktioner mot Polen och CIA stödde fackföreningen med pengar.

USA var också inblandade i Iran–Irak-kriget, där man stödde "den minst sämsta", det vill säga Irak och Saddam Hussein, med vapen, information och civila nödvändigheter (Iraks vapen kom dock i huvudsak från andra länder). USA ansåg att den iranska regimen utgjorde ett större hot än Irak.

Reagan-administrationen involverade sig också i olaglig handel med fienden Iran. 30 västerlänningar, varav sex amerikaner, hade tagits som gisslan av Iran-stödda Hizbollah i Libanon och USA hoppades på att Iran skulle kunna övertala gisslantagarna att släppa dem. Därför började USA i hemlighet leverera vapen till Iran. Reagan nekade först till detta, vilket ledde till en skandal känd som Iran-contras-affären.

Reagan förespråkade Strategic Defense Initiative-programmet (Star Wars), vilket gick ut på att bygga en rymdbas kapabel att skydda USA mot kärnvapenbärande ballistiska robotar. Om det hade lyckats skulle SDI ha rubbat terrorbalansen, vilket oroade Sovjet. Vid flera toppmöten föreslog Gorbatjov att USA skulle lägga ner satsningen men Reagan vägrade. Programmet blev dock aldrig verklighet.

Popularitet och kritik[redigera | redigera wikitext]

Ronald Reagan låg ganska högt i mätningar om hur bra han skötte sitt jobb, men populariteten sviktade i samband med en period av hög arbetslöshet i början av 1980-talet och vid Iran-Contras-affären.[17][18] Bland historiker rankas han ibland ganska högt.[19] Han kallas för "The Great Communicator" för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt, även under mer formella sammanhang. Skådespelar-, radio- och tv-tiden har naturligtvis bidragit till detta. Andra smeknamn inkluderar: "Teflonpresidenten" (för sin förmåga att undkomma flera skandaler), "The Gipper", "Ronnie", "Dutch" och hans kodnamn "Rawhide".

Reagan är också känd för sin humor, speciellt de kvicka, korta replikerna som till exempel: Journalist: "Du har skyllt problemen på demokraterna, men har inte du en del av skulden också?" Reagan: "Jo, eftersom jag var demokrat i många år". Han var också en skicklig historieberättare.[20] Reagan beskrivs av många som en mycket optimistisk man. 2005 blev Reagan framröstad till den mest framstående amerikanen genom tiderna.[21]

Den största kritiken mot Reagan kom efter Iran-contras-affären, där han först förnekat den helt, med sedan övergått till att han inte kände till den. Många menar också att Reaganadministrationens rädsla för kommunism och stöd av antikommunister gick för långt, speciellt i Latinamerika. På senare år har även stödet av Saddam Hussein och Usama bin Ladins kommunistmotstånd blivit kontroversiellt.

Reagan gav också genomgående stöd till apartheiddiktaturen i Sydafrika, vars regering också präglades av en konservativ och militaristiskt antikommunistisk politik, och skiftade därmed helt från Jimmy Carters kraftfulla motstånd mot apartheid.[22] Under Reagans mandatperiod fördes gentemot Sydafrika en politik kallad Constructive Engagement, där det påstådda hotet från kommunismen överordnades allt annat, inte minst då han ansåg att Sydafrika var ett vänligt sinnat land "av fundamental strategisk betydelse för den fria världen med sin mineralproduktion".[23][11] Stödet till den sydafrikanska staten fick skarp kritik av bland andra ärkebiskopen Desmond Tutu.[24] Reagan fördömde ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe, stämplade hela ANC liksom andra antiapartheidgrupper som kommunistiska terrorister och la in sitt presidentveto mot sanktionslagen Comprehensive Anti-Apartheid Act 1986 med hänvisningen att det skulle "skapa ekonomiska svårigheter för just de människor i Sydafrika som sanktionerna var avsedda att hjälpa". Han mötte stort motstånd inte minst från sitt eget parti på Sydafrikafrågan.[25]

Till kategorin bevingade ord får räknas att Reagan vid ett tillfälle kallade dåvarande Sovjetunionen "ondskans imperium".

Utnämningar[redigera | redigera wikitext]

Kabinett[redigera | redigera wikitext]

President: Ronald Reagan 1981-1989. Vicepresident: George H.W. Bush 1981-1989.

President Reagan utnämnde följande ministrar:

Utnämningar till högsta domstolen[redigera | redigera wikitext]

Reagan utnämnde följande domare till högsta domstolen:

Tillbakadragande och död[redigera | redigera wikitext]

Efter nyvalde president George H.W. Bushs installation den 20 januari 1989 flyttade Reagan med sin fru Nancy till deras nyinköpta hus på Saint Cloud Road i Bel Air i Los Angeles, Kalifornien. Villan, värd flera miljoner dollar 1989, anskaffades med hjälp av Reagans gamla vänner och finansiärer i södra Kalifornien.

Den 5 november 1994 publicerades ett handskrivet brev till nationen där Reagan meddelade att han led av Alzheimers sjukdom. Han drog sig därefter undan från offentliga framträdanden (ett av hans sista var att närvara vid Richard Nixons begravning i april samma år). Under hans sista levnadsår fick Secret Service-agenter ofta påminna honom om att han en gång var president.[källa behövs]

Ronald Reagan dog av lunginflammation den 5 juni 2004 i sitt hem i Bel Air. Han blev 93 år och 120 dagar, då ett åldersrekord bland amerikanska presidenter. Den 12 november 2006 slogs detta rekord av Gerald Ford.

Vid statsbegravningen hyllades han av många, till exempel:

Vi har en ledstjärna som Ronald Reagan aldrig hade; vi har hans exempel.Margaret Thatcher.

Jag lärde mig mer av Ronald Reagan än av någon annan jag träffade i mitt offentliga liv.George H.W. Bush.

1992 inrättade Ronald Reagan utmärkelsen Ronald Reagan Freedom Award. Denna utmärkelse ges regelbundet till en person i världen som har bidragit till frihet och som håller med Reagans motto om att en "ensam man eller kvinna verkligen kan göra skillnad."[26] Den första mottagaren av utmärkelsen var den före detta sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov och den senaste mottagaren (år 2007) var den före detta amerikanska presidenten George H. W. Bush.[27] Efter att Ronald Reagan blivit diagnostiserad med Alzheimers sjukdom tog Nancy Reagan på sig rollen att dela ut utnämningen i hennes mans ställe.[26]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald Reagan: Where’s the rest of me?, (med Richard G. Hubler), 1965.
  • Ronald Reagan: An American Life, 1990. Svensk översättning: Ett amerikanskt liv: Memoarer, 1991.
  • Douglas Brinkley (red.): The Reagan diaries, 2007.
  • Edmund Morris: Dutch - A Memoir of Ronald Reagan, 1999.
  • Lee Edwards: Reagan - a Political Biography, 1967. Svensk översättning: Ronald Reagan - en politisk biografi, 1981.
  • Lee Edwards: The Essential Ronald Reagan - a Profile in Courage, Justice, and Wisdom, 2004.
  • Paul Kengor & Peter Schweizer (red.): The Reagan presidency - Assessing the Man and His Legacy, 2005.
  • Paul Kengor: The crusader - Ronald Reagan and the fall of communism, 2006.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fokus nr: 27 31 augusti - 7 september 2007, s. 45-46
  2. ^ ”Residences of Ronald Reagan” (på Engelska). The University of Texas at Austin. http://www.reagan.utexas.edu/archives/reference/residences.html. Läst 7 maj 2014. 
  3. ^ ”Ronald Reagan factsheet” (på Engelska). National Museum of the U.S. Air Force. http://www.nationalmuseum.af.mil/factsheets/factsheet.asp?id=1660. Läst 7 maj 2014. 
  4. ^ http://www.snopes.com/movies/films/reagan.asp
  5. ^ http://www.aiipowmia.com/other/iranhstgcrss80.html
  6. ^ Debattreferat från 1984 års presidentvalsdebatt
  7. ^ "Ronald Reagan", Nationalencyklopedin.
  8. ^ Peace through strength, engelska Wikipedia.
  9. ^ Bell (2003), ss. 426-427
  10. ^ Nicaragua v. United States, engelska Wikipedia.
  11. ^ [a b] Bell (2003), ss. 381-382
  12. ^ Bell (2003), s. 384, 541
  13. ^ "Target America: Terrorist attacks on Americans, 1979-1988", PBS.
  14. ^ John H. Kelly, U.S. and Russian Policymaking With Respect to the Use of Force, Chapter 6: Lebanon: 1982-1984 (1996).
  15. ^ "1983-1991: Target America", PBS.
  16. ^ "Grenadainvasionen", Nationalencyklopedin.
  17. ^ Gary Langer, "Poll: Clinton Legacy Mixed", ABCNEWS.com, 17 januari 2001.
  18. ^ Dalia Sussman, "Improving With Age: Reagan Approval Grows Better in Retrospect", ABCNEWS.com, 6 augusti 2001.
  19. ^ Se engelska Wikipedias artikel Historical rankings of United States Presidents
  20. ^ Dan Rather, "Ronald Reagan, Master Storyteller", CBS News, 7 juni 2004.
  21. ^ "Reagan voted 'greatest American'", biografi av BBC, 28 juni 2005.
  22. ^ Ungar, Sanford J.; Vale, Peter (1985). ”South Africa: Why Constructive Engagement Failed”. Foreign Affairs 64 (2): sid. 234–258. 
  23. ^ http://www.presidency.ucsb.edu/ws/?pid=43497
  24. ^ Derrick Z. Jackson, "Reagan's heart of darkness", Boston Globe, 9 juni 2004.
  25. ^ Roberts, Steven V. (October 3, 1986). ”Senate, 78 to 21, Overrides Reagan’s Veto and Imposes Sanctions on South Africa”. The New York Times. http://www.nytimes.com/1986/10/03/politics/03REAG.html. Läst 2 February 2009. 
  26. ^ [a b] ”The Ronald Reagan Freedom Award”. The Ronald Reagan Presidential Foundation. http://www.reaganfoundation.org/programs/cpa/awards.asp. Läst 23 mars 2007. 
  27. ^ Nguyen, Daisy (7 februari 2007). ”Ex-President Bush Receives Reagan Award”. Associated Press (Washington Post). http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/02/07/AR2007020700141.html. Läst 2007-03-23. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ronald Reagan, 7 augusti 2005.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ronald Reagan, 28 februari 2007.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]