Gerald Ford

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gerald Ford


Ämbetsperiod
9 augusti 197420 januari 1977
Vicepresident Nelson Rockefeller
Företrädare Richard Nixon
Efterträdare Jimmy Carter

Ämbetsperiod
6 december 19739 augusti 1974
President Richard Nixon
Företrädare Spiro Agnew
Efterträdare Nelson Rockefeller

Född 14 juli 1913
Omaha, Nebraska
Död 26 december 2006 (93 år)
Rancho Mirage, Kalifornien
Nationalitet Amerikansk
Politiskt parti Republikanerna
Maka Betty Ford

Gerald Rudolph Ford, född Leslie Lynch King, Jr 14 juli 1913 i Omaha, Nebraska, död 26 december 2006 i Rancho Mirage, Kalifornien, var USA:s vicepresident 1973–1974 och president 1974–1977.

Ford var medlem av det republikanska partiet. Han var ledamot av representanthuset 1949–1973 och republikansk gruppledare där 1963–1973. Han var den enda amerikanska president som aldrig blivit vald vare sig till president eller vicepresident direkt av folket, och den första vicepresidenten vald av båda kamrarna i kongressen efter att Spiro Agnew avgått efter mutbrott som guvernör.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Gerald Ford föddes i Omaha, Nebraska som Leslie Lynch King Jr efter sin biologiske fader. Fadern och modern separerade två veckor efter födseln och skildes i december samma år. Den 3 februari 1916, efter att ha flyttat tillbaka för att bo med sina föräldrar i Grand Rapids, Kent County, Michigan, gifte sig modern med Gerald Rudolff Ford, vilket också blev sonens namn (som junior). Dock gjorde Ford inget formellt namnbyte förrän 1935; han använde då också den mer konventionella stavningen. Ford har sagt att han tackar sin styvfader för all den kärlek som han visat familjen och att han inte kunde tänka sig att ha haft bättre målsmän (jmf William Jefferson Clinton, vilken var född som Blythe efter sin biologiske fader). Ford växte upp i Grand Rapids, Michigan, den stat som han senare kom att representera som politiker, och den stad han efter sin död ligger begravd.

Under andra världskriget tjänstgjorde Ford som officer i flottan och blev efter juristexamen politiker med hemort i Michigan.

Ford var sedan 15 oktober 1948 gift med Elizabeth "Betty" Bloomer (1918-2011). De hade fyra barn: Michael (född 1950), John "Jack" (född 1952), Steven (född 1956) och Susan (född 1957).

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter mordet på president John F. Kennedy den 22 november 1963 valdes den dåvarande kongressmannen Ford av den demokratiska presidenten Lyndon B. Johnson till att ingå i den så kallade Warrenkommissionen, som granskade och drog slutsatser kring presidentmordet. Kommissionens slutrapport lades fram 1964. Under 1990-talet fick Ford frågan om han kände Kennedy som person, och svarade då att han gjorde det och att Kennedy var "a very good friend of mine". De tjänstgjorde samtidigt i representanthuset och var både framstående medlemmar och senare ledare för sina partier och samarbetade ofta då i sina roller.

Vicepresident Spiro Agnew avgick 1973 på grund av anklagelser om skattebrott och mutor när han tidigare var guvernör i Maryland. Detta ledde till att det 25:e tillägget i konstitutionen för första gången användes för att tillsätta en ny vicepresident. Det 25:e tillägget ger presidenten makten att utse en ny vicepresident, som därefter ska godkännas av båda husen i kongressen. Det gav det demokratiska partiet, som hade majoriteten i både senaten och representanthuset, makt över utnämningen. Talmannen Carl Albert sa att de inte skulle gå med på att någon annan än Gerald Ford som vicepresident. Gerald Ford var då gruppledare för republikanerna i representanthuset. När president Richard Nixon, året därpå, lämnade in sin avskedsansökan på grund av Watergateaffären blev Ford president. Det faktum att han inte valts till vare sig president eller vicepresident i föregående presidentval gör honom unik bland USA:s presidenter; han gled in på posten på grund av en serie av händelser.

Vicepresident

Ford hade aldrig ambitionen att bli president utan representanthusets talman, vilket han som republikanernas ledare skulle bli om de vann majoritet, vilket de inte skulle göra förrän tjugo år senare. När Ford förstod att detta inte skulle ske under hans tid som minoritetsledare så tog han istället erbjudandet om vicepresidentposten, och blev därmed senatens ordförande. Han berättade en gång om hur han brukade våndas under kongressens sammanträden, när han fick sitta i senatens ordförandestol istället för i talmannens stol, som var precis bredvid. Vid tillträdandet var han inte insatt i hur djupt Nixon var inblandad i Watergate-skandalen, har han påstått, och förväntade sig inte att bli president. Det var inte förrän dagen innan(!) Nixon avgick som han insåg att han skulle behöva bli president, har han sagt.

President

Gerald Ford som vicepresident under Richard Nixon.

Den 8 september 1974 utfärdade Ford en fullständig amnesti gällande sin företrädare Nixons roll i Watergateaffären och andra eventuella brott som Nixon kunde ha begått mot USA som president. [1] [2] Amnestin var mycket kontroversiell: dess kritiker menade att Nixon undkom utan att ställas till svars för sina handlingar, medan de som försvarade amnestin menade att beslutet var nödvändigt för att landet skulle kunna lägga Watergate bakom sig. Rykten började spridas om att Nixon hade lovat Ford att avgå för att han skulle få bli president om han i utbyte som president utfärdade amnestin, något som de båda förnekade tills de dog, Ford ville aldrig bli president. En av hans största kritiker för det då, den inflytelserika senatorn Edward Kennedy sa, tillsammans med många andra som kritiserat Ford, att de hade fel och inte ville inte tänka på hur illa det kunde gått om han inte hade givit Nixon amnestin. Då hade landet under en lång rättegång blivit delat, men nu fick det avslutas innan detta. Kort därefter gav Ford även amnesti åt personer som hade deserterat eller undvikit att ta värvning i Vietnamkriget, men det var en begränsad amnesti. Fullständig amnesti infördes först av Jimmy Carter.

I motsats till många andra amerikanska politiker betraktades Ford som genomärlig, vilket också var huvudskälet till att han erbjöds bli vicepresident och godkändes av demokraterna. Han anses också vara en av de mest effektiva presidenterna efter Franklin D. Roosevelt, mycket på grund av att han aldrig sökt ämbetet och att han inte heller, förrän senare, tänkte försöka bli vald till en egen mandatperiod. De år Ford var president präglades av efterdyningarna från Vietnamkriget med hög inflation och energikris som utlöstes av krig i Mellanöstern. Men under Fords tid sänkte sig ändå ett visst lugn över den amerikanska inrikespolitiken och han är kanske mest känd för att ha lett den första regeringen i efterdyningarna av Vietnam och Watergate, två tydliga trauman i amerikansk efterkrigspolitik. Dock blev han utsatt för två mordförsök under sin tid som president, två pistolskyttar som misslyckades att träffa honom med sina kulor.[3] Den 5 september 1975 utfördes det första mordförsöket av Lynette "Squeaky" Fromme, en medlem av Mansonfamiljen. Sjutton dagar senare genomfördes det andra misslyckade attentatet av Sara Jane Moore.

Gerald Ford svär eden som USA:s 38:e president.

Det var från början inte självklart att han skulle försöka vinna en egen mandatperiod, men 1976 kandiderade Ford i presidentvalet, men förlorade knappt mot demokraten Jimmy Carter. Han hade fått kämpa för att bli vald till republikanernas kandidat, vilket inte brukar vara några större problem för de som redan är presidenter. Framtida presidenten Ronald Reagan gick emot Ford i primärvalen och fick större stöd än väntat eftersom Reagan var mer konservativ än Ford, vilket den genomsnittliga amerikanen var. Historiker tror att beslutet att ge Nixon amnesti var en av de viktigaste orsakerna till Fords förlust. En annan bidragande orsak var att han år 1975 hade skrivit under Helsingforsöverenskommelsen, vilket sågs som ett erkännande av Sovjetunionens kontroll över Östeuropa. Detta ledde till kritik från både konservativa republikaner, inklusive utmanaren Ronald Reagan, och från Jimmy Carter. Ford gjorde ett avgörande misstag i debatten mot Carter den 6 oktober. Ford hävdade att "det finns ingen sovjetisk dominans i Östeuropa och det kommer det heller aldrig vara under en Ford-regering", och han sa också "Jag tror inte på att polackerna anser sig själva vara dominerade av Sovjetunionen" och samma sak om rumäner och jugoslaver. [4]

I president Carters installationstal 20 januari 1977 tackade Carter president Ford på egna, såväl som på landets, vägnar för att han hade bidragit till stabilitet och nödvändig läkningsprocess åren efter Watergate. Nästan på dagen 30 år senare, vid Fords begravning i Grand Rapids i Michigan den 3 januari 2007, sade Carter att just denna del av hans installationstal är den som han fått mest beröm för.

Senare karriär och död[redigera | redigera wikitext]

År 1980 tänkte Ford ställa upp som presidentkandidat, men drog tillbaka sin kandidatur. Han trodde att det skulle skapa splittring inom partiet, liknande den som hade skapats valet innan. Den som hade gått emot honom 1976, Ronald Reagan blev vald till den republikanska kandidaten och senare till president. Reagan planerade ett tag att välja Ford till sin vicepresidentkandidat och då skulle de ha en delad makt i ett så kallat duo-presidentskap, men de kunde inte komma överens om hur detta skulle gå till och hur makten skulle fördelas, så Reagan valde istället George H.W. Bush. Ford hade också tänk utnämna Bush till sin vicepresident både när han blev president 1974 och i valet 1976, men bestämde sig slutligen för Nelson Rockefeller resp Bob Dole.

Som expresident medverkade Ford tillsammans med Carter i en kommission, tillsatt i slutet av 2000, för att framföra synpunkter och förslag till förändringar och förbättringar av landets valsystem i kölvattnet av den oreda som bland annat uppstått i Florida vid presidentvalet 2000.

Ford var intresserad av vardagsmotion och tillsåg att han höll sig i hygglig fysisk form trots hög ålder. Han både simmade och spelade golf trots en levnadsålder på drygt 90 år. Ford var en aktiv idrottsman i ungdomen och gjorde valet när han kom hem från kriget om han skulle gå efter en stundande footballsproffskarriär eller läsa juridik och bli politiker.

Den 12 november 2006 blev Ford den äldste före detta presidenten genom tiderna i USA, då han passerade Ronald Reagans levnadsålder (drygt 93 år). Han var en av fyra expresidenter som uppnått 90 års ålder eller mer (övriga är Reagan, Herbert Hoover och John Adams).

Gerald Ford avled den 26 december 2006 i sitt hem i Rancho Mirage i Kalifornien. Den 30 december hölls statsbegravning i Washington D.C. och Ford låg på lit de parade i Kapitoliums rotunda; han blev den elfte amerikanske presidenten genom tiderna att göra det. Den 2 januari hölls Fords begravningsceremoni i National Cathedral i Washington D.C. där bland annat George W. Bush och de tidigare presidenterna deltog. Den 3 januari gravsattes USA:s 38:e president i sin uppväxtstad Grand Rapids, Michigan, på en sluttning med utsikt över Gerald Ford-museet. [5]

Han har fått hangarfartygstypen Gerald R. Fordklassen uppkallad efter sig.

Utnämning till Högsta domstolen[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]