Landstorm
Landstormen är de äldre åldersklasserna i en värnpliktsarmé, vilka var tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering.
Historia
I Preussen inrättades 1813 en landstorm som omfattade alla vapenföra män i åldern 15-60 år, vilka inte tillhörde hären eller lantvärnet. Vid första världskrigets utbrott omfattade den tyska landstormen de tre yngsta och de sju äldsta värnpliktiga årsklasserna. I Österrike-Ungern organiserades den sedan 1500-talet befintliga landstormen 1886 och omfattade 1914 de 2 yngsta och de 10 äldsta årsklasserna, fördelade på två uppbåd.[1]
Motsvarande organisationer var i Frankrike territorialarméns reserv (sju årsklasser), i Ryssland riksvärnet (fem årsklasser), i Italien territorialmilisen (sju årsklasser).[1]
Under andra världskriget kom Volkssturm att utgöra en motsvarighet till den äldre landstormen.
Landstormen i Sverige
Det första officiella förslaget om en landstorm i Sverige lades fram som en proposition vid 1865 års riksdag, enligt vilken den skulle omfatta alla vapenföra män mellan 20 och 50 år, som inte tillhörde armén eller beväringen.[2] Det dröjde dock till 1885 års härordning innan en landstorm inträttades och den bestod då av ålderklasserna 33-40 år.
Landstormens uppgifter var många och även betydelsefulla samt hänförde sig oftast till lokalförsvarets område. Bland landstormens åligganden märkets främst:
- tryggande av fälthärens mobilisering
- bevakning av gränser och kuster
- tjänstgöring som säkerhetsbesättningar i fästningar samt
- skyddande av förbindelseleder
Landstormen fick inte föras utanför eget eller angränsande inskrivningsområden. Landstormen löd under inskrivningsbefälhavarna. För landstormens organisation var riket indelat i 161 landstormsområden, som hade samma nummer som rullföringsområdet och åtskiljdes dels genom ett särskilt namn, dels genom en till numret fogad bokstav. Varje landstormsområde lyder under en befälhavare (officer i reserven eller om det brist på sådan - annan lämplig person).
Det praktiska arbetet med organisationen, ledning, beväpning och övning sköts dock på framtiden. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering.[3]
Landstormen mobiliserades vid första och andra världskrigets utbrott 1914 respektive 1939. Under första världskriget hemförlovades landstormtrupperna, sedan dess uppgifter hade övertagits av arméns linjeförband.[4] Landstormen avskaffades i Sverige med försvarsbeslutet 1942.
Landstormen genomgick ursprungligen inga mönstringar eller övningar alls, endast efter antagandet av 1914 års härordning var landstormen underkastade en 5 dagars utbildning. Vid sidan av den statliga organisationen växte en frivillig landstormsorganisation fram. 1903-04 hölls de första frivilliga landstormsövningarna, och 1912 bildades Sveriges landstormsföreningars centralförbund för att organisera frivilligutbildningarna. Dessa var främst till för att skola fram befäl bland landstormsmanskapet. En Landstormsofficersutbildning utvecklades senare, vilken leddes av officerare från armén.
1915 började ungdomsavdelningar organiseras inom landstormen - landstormspojkarna (Lstp). Ungdomsavdelningarna hade namn och nummer: Stockholms landstormspojkar, U1 o.s.v.. Landstormspojkarna hade ett gradsystem: Vice fältväbel, Fältväbel och Kornett som medlemmarna kunde kvalificera sig för. Se mössmärke för Kornett vid U57. För senare historik se Försvarsutbildarna.[2]
Den svenska lottarörelsen bildades 1924 som en gren inom landstormen.[2]
Landstormstrupperna bar ursprungligen inte uniform, utan privata kläder. Många bar en trekantig hatt, som erindrade om karolinernas hattar. De utrustades därför enligt krigets lagar med fälttecken, i 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av landstormsmärke som skulle bäras väl fästat och på avstånd synligt samt landstormsarmbindel. Landstormsmännen var vid första världskrigets utbrott beväpnade med remingtongevär.[4]
Se även
Referenser
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 842
- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 842-43
- ^ Braunstein, Christian (2005). Petersson, Ulf. red. ”Fråga Braunstein”. Insats & Försvar (Försvarsmakten) (1): sid. 67. 1652-3571. Läst 22 december 2009.
- ^ [a b] Stråth, Bo (2012). Sveriges historia: 1830-1920. Stockholm: Norstedt. sid. 199. Libris 12348258. ISBN 978-91-1-302442-4