Värnplikt
Värnplikt eller militärtjänst är en skyldighet att tjänstgöra i ett lands försvar. Den är oftast begränsad till män av en viss ålder som är medborgare i landet, men kan även omfatta personer med exempelvis uppehållstillstånd, och i ett fåtal länder kvinnor. Kännetecknande för värnplikt är att soldater rekryteras obligatoriskt, istället för på frivillig väg.
Värnplikt brukar i fredstid bestå av mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning. Den kan leda till inkallelse vid mobilisering. Värnplikt har traditionellt omfattat män, men värnplikt för båda kön finns i bland annat Israel.
Historia[redigera]
I forntidens äldsta samhällen såväl som hos medeltidens vandrande folkslag var hären och folket liktydiga begrepp. Varje vapenför man var krigare. Då gällde således allmän värnplikt. I den mån statsorganismerna stadgades, ordnades krigstjänstskyldigheten. I Greklands stadsstater och i Romerska riket grundade den sig på alla fria mäns rättighet att försvara sitt land, d. v. s. på allmän värnplikt, dock i vanliga fall utsträckt endast till den fria befolkningen. Under medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar och sedermera kungarnas värvade trupper de på den allmänna värnpliktens grund bildade folkbeväpningen eller bondehärarna; men i nödens stund måste man dock tillgripa dem, och under 1500 till 1700-talen, då alla stater underhöll värvade härar, fylldes luckaorna i dessa med uppbådat eller tvångsvärvat folk, när det inte fann någon annan utväg. Därvid slapp dock de högre samhällsklasserna undan liksom vissa landsdelar och städer.[1]
Det var franska revolutionen, som åter väckte den allmänna värnplikten till liv. Först vädjade man till frivilligheten (1791). Men då denna utväg inte räckte till tillgreps även tvångsrekrytering (1792), och slutligen skedde 1793 uppbåd i massa, varefter genom 1798 års konskriptionslag alla män mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst. Medelst denna allmänna värnplikt (tillsammans med värvning) fyllde Napoleon I sina härar, och då de inkallade soldaterna tämligen godtyckligt hölls kvar i tjänst, betydde bestämmelsen om tjänstetidens begränsning inte mycket. För att kunna motstå de franska härarna nödgades övriga stater så småningom byta ut värvningen mot allmän värnplikt, vilket fullständigt skedde vid Preussens resning 1813 (se Lantvärn). Den nya anordningen sattes fullständigt i system genom de preussiska rekryterings- och lantvärnslagarna 1814 och 1815, som införde allmän värnplikt utan rätt att "sätta man i sitt ställe". Därvid kunde dock ej på långt när alla värnpliktiga inkallas till verklig tjänstgöring, oaktat tjänstgöringstiden nedsattes ända till två år. I alla övriga stater på Europas fastland byggdes härordningen efter 1815 också på allmän värnplikt (med rätt till friköpning eller att sätta man i stället), varvid dock i allmänhet endast ett mindre antal manskap inkallades i tjänstgöring och där kvarhölls längre tid eller ock en del manskap ersattes med sådana, som gjorde tjänst in i andras ställe eller mot betalning kvarstannade. Genom dylika åtgärder kom man småningom ifrån värnpliktens grundsats om allas lika skyldighet mot staten och från fördelen att äga en talrik, ungdomsfrisk och kraftfull armé.[1]
Sedan Preussen genom utvecklingen av sitt härväsen (1859–66) fullständigare än förut kunde tillgodogöra sig den allmänna värnpliktens stora tillgång på manskap, förmådde dess framgångar i krigen 1866 och 1870–71 alla andra större stater (utom Storbritannien) att övvergå till det preussiska systemet. Genom att inskränka undantag och befrielser från krigstjänst till det minsta möjliga, genom att inskränka tjänstgöringstiden till 2–3 år och öka fredsstyrkan så mycket, att allt eller nästan allt tjänstdugligt manskap kan övas, och genom att ytterligare utsträcka hela tjänstetiden lyckades man driva upp härarna till väldig styrka. Till början av 1900-talet hade man i ordets verkliga bemärkelse skapat "folk i vapen". De värnpliktigas hela tjänstetid utgjorde 1913 i Tyskland 25 år, i Frankrike 28 år, i Italien 19–22, i Österrike-Ungern 22, i Ryssland 23, i Belgien 13, i Rumänien 25, i Danmark 16 och i Schweiz med sitt milissystem 29 år, oberäknat i några stater någon tids landstormsskyldighet före den vanliga tjänstskyldighetens inträde, i Norge 20 år förutom landstormsskyldighet från 18 till 55 års ålder.[1]
Värnplikt i Europa[redigera]
I Europa är tendensen att värnplikten avskaffas i allt fler länder. Sedan det kalla krigets slut har de värnpliktiga massarméerna avskaffats i allt fler länder och ersatts av betydligt mindre men mer kostnadseffektiva och högteknologiska yrkesearméer.
Som första europeiska land avskaffade Storbritannien 1963 värnplikten. Inom det sista dryga decenniet har Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Italien, Ungern, Slovakien, Portugal, Tjeckien, Lettland, Rumänien, Malta och Slovenien övergått från värnpliktsarméer till yrkesarméer. Bulgarien och Polen skall avskaffa värnplikten 2008 respektive 2012.
I de länder som har kvar värnplikten har andelen värnpliktiga som verkligen inkallas till militär tjänstgöring blivit allt färre efter det kalla krigets slut och i de flesta europeiska länder är värnplikten inte längre allmän, utan kan definieras som utskrivning på den allmänna värnpliktens grund. Undantag finns emellertid. I exempelvis Finland, Grekland och Österrike tas fortfarande en stor majoritet av alla män ut till värnplikt.
Ett allvarligt problem med både de nya yrkesarméerna och de nygamla utskrivna arméerna är att manskapsstyrkan i allt högre utsträckning rekryteras från de lägsta socialgrupperna, medan framförallt den bildade medelklassen ställer sig alltmer främmande till att delta i landets försvar. Det blir därmed paradoxalt nog allt svårare att rekrytera de utbildade ungdomar som behövs för ett modernt högteknologiskt försvar.
Albanien[redigera]
Albanien allmän värnplikt för män. Men i slutet av år 2010 kommer värnplikten i Albanien att avskaffas och styrkorna kommer allt mer att satsa på att skapa ett helprofessionellt försvar. Grundutbildningens längd är 6 månader för dem med akademisk examen, 12 månader för övriga.
Andorra[redigera]
Andorra har ingen armé. Frankrike och Spanien svarar gemensamt för Andorras försvar.
Belgien[redigera]
Belgien har sedan 1995 en yrkesarmé.
Bosnien och Hercegovina[redigera]
Bosnien och Hercegovina har sedan 2006 en yrkesarmé.
Bulgarien[redigera]
Bulgarien har sedan 2008 en yrkesarmé.
Cypern[redigera]
Cypern har allmän värnplikt för grekisk-ortodoxa män med en cypriotisk fader. Män tillhörande andra av staten erkända kristna samfund, som katoliker, armenier och maroniter, kan frivilligt göra militärtjänst. Turk-cyprioter inkallas inte.
Tjänstgöringstiden är 26 månader.
Danmark[redigera]
Danmark har värnplikt för män. Den är dock inte allmän, utan den danska värnpliktslagen föreskriver ett lottningssystem. I praktiken inkallas ungefär 30 % av de värnpliktiga till grundutbildning. 2/3 av dessa är frivilliga. Grundutbildningens längd är 4-14 månader. De flesta värnpliktiga tjänstgör 9 månader. Den danska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 28 000 personer, varav 6 000 värnpliktiga (år 2005). Värnpliktiga tjänstgör också i den statliga räddningstjänsten. Se Brandförsvar. Grönländska och färöiska män är inte värnpliktiga.
Estland[redigera]
Estland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 30 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 8 eller 11 månader. Den som genomfört grundutbildningen kan inkallas till repetitionsutbildning vart femte år. Den estniska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 4 000 personer, varav 1 500 värnpliktiga (år 2005).
Finland[redigera]
Finland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 80 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 165, 255 eller 347 dagar (fr.o.m 1.3.2013). Repetitionsutbildningens längd är enligt lagen 40, 75 eller 100 dagar, i praktiken betydligt kortare. Den finländska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 25 000 personer, varav 14 600 värnpliktiga och 130 frivilliga kvinnor (år 2007).
Personer med åländsk hembygdsrätt är befriade från värnplikt, då Åland enligt internationella avtal är en demilitariserad zon. Jehovas Vittnen är sedan 1985 befriade från värnpliktstjänstgöring i fredstid.
Frankrike[redigera]
Frankrike har sedan 2001 en yrkesarmé.
Grekland[redigera]
Grekland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 75 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 eller 17 månader. Vissa kategorier värnpliktiga, som söner från stora familjer och män med två eller flera barn, har kortare grundutbildning. Den grekiska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 160 000 personer, varav 120 000 värnpliktiga (år 2005).
Irland[redigera]
Irland har en yrkesarmé. Irland har aldrig haft värnplikt.
Island[redigera]
Island har ingen armé. NATO svarar för Islands försvar. Island har dock deltagit med fredsbevarande militär personal i Bosnien och Afghanistan.
Italien[redigera]
Italien har sedan 2005 en yrkesarmé.
Kroatien[redigera]
Kroatien har idag en yrkesarmé. Den kroatiska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 60 000 personer, varav 20 000 utgjordes av värnpliktiga (år 2005).
Lettland[redigera]
Lettland har sedan 2007 en yrkesarmé.
Liechtenstein[redigera]
Liechtenstein har sedan 1867 ingen armé.
Litauen[redigera]
Litauen har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 10 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 6 månader för dem med akademisk examen, 12 månader för övriga. Den litauiska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 12 000 personer, varav 3 500 värnpliktiga (år 2005).
Luxemburg[redigera]
Luxemburg har sedan 1967 en yrkesarmé.
Makedonien[redigera]
Makedonien har en yrkesarmé sedan år 2008.
Malta[redigera]
Malta har en yrkesarmé. Malta har aldrig haft värnplikt.
Moldavien[redigera]
Moldavien har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 15 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 3 månader för den som avlagt akademisk examen, 12 månader för övriga. Den moldaviska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 7 000 personer, varav minst 5 000 värnpliktiga (år 2005).
Montenegro[redigera]
Montenegro har efter sin självständighetsförklaring avskaffat värnplikten 2006 och infört en yrkesarmé.
Monaco[redigera]
Monaco har ingen armé. Frankrike svarar för Monacos försvar.
Nederländerna[redigera]
Nederländerna har sedan 1996 en yrkesarmé. Värnplikten är visserligen inte avskaffad, utan har skjutits upp, vilket i praktiken betyder att ingen behöver mönstra, men att alla män från 17 år till 45 år är värnpliktiga och därför ska göra militärtjänst om läget kräver det.
Norge[redigera]
Norge har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 30 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 månader, men förkortas ofta till 8 eller 9 månader. De som uttagits för tjänstgöring i hemvärnet gör 6 månader. Repetitionsutbildningen inställs oftast i praktiken, utom för värnpliktiga hemvärnsmän, som skall göra två veckor per år till 44 års ålder. Den norska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 19 000 personer, varav 11 000 värnpliktiga (år 2005). Årligen inkallas också omkring 1 000 civilpliktiga män och kvinnor för tjänstgöring i civilförsvaret.
Polen[redigera]
Polen har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 20 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 3 månader för dem med akademisk examen, 9 månader för övriga. Den polska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 85 000 personer, varav 38 000 värnpliktiga (år 2005).
Polen skall övergå till en yrkesarmé år 2012.
Portugal[redigera]
Portugal har sedan 2004 en yrkesarmé.
Rumänien[redigera]
Rumänien har sedan 23 november 2006 en yrkesarmé.
Ryssland[redigera]
Ryssland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 11 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 månader för studenter och 24 månader för övriga. Deserteringar är mycket vanligt förekommande på grund av misshandel, utpressning och undernäring. Den ryska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 1 200 000 personer, varav hälften värnpliktiga (år 2005). En övergång till en yrkesarmé är under utredning, men försvarsbudgetens struktur och försvarsmaktens nuvarande organisation försvårar denna övergång.
San Marino[redigera]
San Marino har ingen värnplikt.
Serbien[redigera]
Serbiens värnplikt upphörde år 2010. Systemet fungerar numera på samma sätt som det svenska, där rekryterna anmäler sig frivilligt. Grundutbildningens längd är 9 månader. Den serbiska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 75 000 personer, varav 40 000 värnpliktiga (år 2005).
Schweiz[redigera]
Schweiz har allmän värnplikt för män. Närmare 95 % av de värnpliktiga inkallas till grundutbildning, men på grund av frikallelser är det under senare år endast ungefär en tredjedel av alla inkallade som fullgör sin grundutbildning. Den som frikallas från värnplikten betalar 3 %[2] av den skattepliktiga inkomsten i värnpliktsskatt per år. Grundutbildningens längd är 21 veckor. Den årliga repetitionsutbildningens längd är sammanlagt 102 eller 119 dagar, som skall göras före 34 års ålder. Den schweiziska försvarsmakten är en milisarmé där nästan all personal, chefer, stabspersonal, instruktörer och tekniska specialister är värnpliktiga.
Slovakien[redigera]
Slovakien har sedan 2006 en yrkesarmé.
Slovenien[redigera]
Slovenien har sedan 2004 en yrkesarmé.
Spanien[redigera]
Spanien har sedan 2002 en yrkesarmé.
Storbritannien[redigera]
Storbritannien har en yrkesarmé. Storbritannien har haft värnplikt 1916-1919 och 1939-1960. Se: Storbritanniens försvarsmakt
Sverige[redigera]
Sverige hade mellan 1901 och 2010 allmän värnplikt för män. Den 16 juni 2009 beslutade Sveriges riksdag med röstsifforna 153–150 att Sverige avskaffar den allmänna värnplikten[3] i fredstid och från den 1 juli 2010 ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning[4]. Riksdagen beslutade vidare den 19 maj 2010 att ersätta värnpliktsutbildningen med en frivillig militär grundutbildning också kallad GMU.[5]
I praktiken inkallades de sista åren ungefär 15 % av de värnpliktiga till grundutbildning, som i regel var 11 månader lång uppdelad på två terminer. Den svenska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka på omkring 27 000 personer, varav 8 500 värnpliktiga (år 2007). Kvinnor hade rätt att, efter antagningsprövning, frivilligt genomföra värnplikt. Omkring 40 män per år dömdes i Sverige till fängelse för att de vägrade göra värnplikt. [källa behövs]
Från mitten av 1990-talet kunde den svenska värnplikten i princip anses vara frivillig, eftersom nästan alla inryckande personer då hade ansökt på frivilliga grunder. Alla svenska män blev dock fortfarande tillfrågade om de var intresserade av att göra värnplikt. Svaret var dock inte avgörande. Det år en svensk man fyller 18 fick han ett brev med en inloggningskod och en personlig underskriftskod. Den första koden var till för att logga in på Pliktverkets hemsida och där besvara ett frågeformulär. Frågorna handlade bland annat om viljan att genomföra värnplikten, om familj, vänner, skola, träning och medicinska frågor. Efter det att alla frågor besvarats, undertecknades formuläret med den personliga underskriftskoden.
Om mannen bedömdes som lämplig för tjänstgöring, kallades han via brev till mönstring på ett av Pliktverkets regionkontor. Kvinnor som hade ansökt om det, kallades till antagningsprövning, vilken gick till på samma sätt som mönstring.
Under mönstringen/antagningsprövningen genomfördes vidare tester i form av konditionstest, styrketest, inskrivningsprov och en allmän medicinsk undersökning där bland annat rörelsemekaniken, lungor och hjärta (EKG) kontrollerades, följt av samtal med psykolog och läkare. Slutligen fick aspiranten träffa en inskrivningsförrättare, som hjälpte honom att hitta tre passande tjänster och som fanns inom ramen för hans mönstrings-/antagningsprövningsresultat. Aspirantens ansökan skickades sedan till förbanden som med hjälp av resultaten från mönstringen/antagningsprövningen avgjorde om han blev antagen.
Tjeckien[redigera]
Tjeckien har sedan 2005 en yrkesarmé.
Tyskland[redigera]
Tyskland har sedan 1 juli 2011 avskaffat den allmänna värnplikten. Man kan istället göra en frivillig militärtjänstgöring som varar mellan 12 och 23 månader, varav 6 månader är provtjänstgöring. Den 1 juli 2011 ryckte 3 375 män och 44 kvinnor in för att göra frivillig militärtjänstgöring. Maximalt kan 15 000 män och kvinnor per år antas för att göra frivillig militärtjänst i den tyska försvarsmakten Bundeswehr.
Ukraina[redigera]
Ukraina har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 20 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 månader. Den ukrainska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 300 000 personer, varav 250 000 värnpliktiga (år 2005). Ukraina planerar att övergå till en yrkesarmé år 2015.
Ungern[redigera]
Ungern har sedan 2005 en yrkesarmé.
Vatikanstaten[redigera]
Vatikanstaten har en yrkesarmé. Se: Vatikanstatens militär.
Vitryssland[redigera]
Vitryssland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 35 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 månader för den som avlagt akademisk examen, 18 månader för övriga. Den vitryska försvarsmakten har i fredstid en personalstyrka om ca 80 000 personer, varav 30 000 värnpliktiga (år 2005).
Österrike[redigera]
Österrike har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 75 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 6 eller 8 månader. Repetitionsutbildningens längd är 2 månader för dem som gjort 6 månaders grundutbildning. Den österrikiska försvarsmakten, Bundesheer, har i fredstid en personalstyrka om ca 40 000 personer, varav 17 000 värnpliktiga (år 2005). Den 19 januari 2013 hölls det en rådgivande folkomröstning om fortsatt värnplikt vs. yrkesarmé. Utslaget blev ca 60 % för bibehållen värnplikt, vilket de största partierna lovat respektera.[6]
Värnplikt i övriga världsdelar[redigera]
Australien[redigera]
Australien har ingen värnplikt utan yrkesmilitär.
Iran[redigera]
Iran har allmän värnplikt för män.
Israel[redigera]
Israel har värnplikt för både män och kvinnor, kvinnor gör 22 månaders värnplikt, men inga repetitionstjänst, män gör 36 månaders värnplikt och repetitionstjänst tills 55 års ålder. Värnplikten gäller judar och druser, men inte kristna och muslimer.
Sydafrika[redigera]
Sydafrika har ingen värnplikt utan yrkesmilitär.
Thailand[redigera]
Thailand har en blandad version av obligatorisk och frivillig värnplikt för män. Vid mönstringen, som kan ske när som helst mellan 21 (frivilligt från 18 år) och 30 års ålder, har varje region ett fast antal platser som ska tillsättas. Urvalet sker genom att alla som genomfört och godkänts på proven får plocka en boll ur en dold behållare. Svart boll innebär ingen värnplikt, röd boll innebär värnplikt. Först tas de frivilliga ut och lika många röda bollar plockas ur behållaren, därefter får de som inte inte frivilligt överlämnat sig till värnplikt ta en boll var. I teorin kan alla tas ut frivilligt. De som blir uttagna gör en värnplikt på 24 månader, de som frivilligt antagits bara sex till åtta månader.
USA[redigera]
USA har aldrig haft allmän värnplikt i den meningen att alla vapenföra män verkligen inkallats till tjänstgöring, men 1862-1865 (inbördeskriget), 1917-1919 (första världskriget), och 1940-1973 (andra världskriget och därefter), uttogs en stor del av årsklassernas män för militär utbildning och tjänstgöring.
Under Vietnamkriget blev de stora förlusterna för de värnpliktiga en politisk belastning, som undergrävde det amerikanska folkets vilja att slutföra kriget. Därför infördes 1973 en yrkesarmé med frivillig rekrytering och tidsbegränsad anställning. Armén fungerar även som ett medel för låginkomsttagare att få utbildning, arméns utbildningar rankas högt. Armén kan även efter avtjänad tid betala en plats på college.
Däremot finns ett system där männen måste registrera sig, så att de kan kallas in i yttersta nödfall om USA angrips militärt.
Källor[redigera]
- ^ [a b c] Nordisk familjebok. 1922. http://runeberg.org/nfcm/0191.html
- ^ Bundesgesetz über die Wehrpflichtersatzabgabe (lagtext på tyska).
- ^ Sveriges Television 16 juni 2009 - Värnplikten avskaffas
- ^ Sveriges Television 16 juni 2009 - Allmänna värnplikten skrotas
- ^ [1] Försvarsmakten om GMU, läst 14 december 2011.
- ^ [2] Svenska Dagbladet, läst den 20 januari 2013 - Österrike behåller värnplikten
Externa länkar[redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Värnplikt
