Maria Karolina av Österrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Maria Karolina av Österrike
Maria Karolina av Österrike
Företrädare Maria Amalia av Sachsen
Efterträdare Maria Isabella av Spanien och Julie Clary
Föräldrar Maria Teresia av Österrike
Frans I
Född 13 augusti 1752
Wien, Österrike
Död 8 september 1814 (62 år)
Maria Karolina av Österrike, målad av Angelika Kauffmann

Maria Karolina av Österrike (italienska: Maria Carolina), född 13 augusti 1752, död 8 september 1814, var drottning och de facto regent av Neapel och Sicilien. Hon var dotter till det tysk-romerska kejsarparet Frans I och Maria Teresia och syster till Marie Antoinette. Hon var gift med kung Ferdinand IV av Neapel och Sicilien.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Maria Karolina kallades under sin barndom för Charlotte. Hon och hennes tre år yngre syster Marie Antoinette uppfostrades på grund av sin närhet i ålder ungefär som tvillingar, och stod närmast varandra av syskonen. På grund av sin ställning som yngst ansågs de mindre viktiga och lämnades mycket frihet i uppfostran, och de beskrivs som vilda och umgicks med bland andra Charlotte och Louise av Hessen-Darmstadt, brorsdöttrar till Ludvig IX av Hessen-Darmstadt, som också växte upp vid hovet. Maria Karolina ska ha varit mer vild än Marie Antoinette och dominerat sin syster: hon beskrivs som trotsig och viljestark och övertygad om att hon var förutbestämd att regera, och hon ska ha hunsat sina guvernanter och trotsat sin mor. Ursprungligen ansågs hon inte vacker, men under tonåren ansågs hon ha utvecklats till en skönhet, och var förutbestämd att lanseras på den politiska äktenskapsmarknaden.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

År 1767 inledde Maria Theresia på allvar förhandlingar om politiska arrangemangspartier för sina fem döttrar Maria Elisabet, Maria Amalia, Maria Josefa, Maria Karolina och Maria Antonia. Maria Theresia ville sluta äktenskapsallianser med både Ferdinand av Neapel och Ferdinand av Parma, och eftersom dessa var son respektive brorson till Karl III av Spanien fördes förhandlingarna med Spanien. Hon önskade också att någon av hennes döttrar skulle gifta in sig i det franska kungahuset, och Maria Karolina var hennes favoritkandidat för det äktenskapet eftersom Ludvig XV var hennes gudfar. Smittkoppsepidemin 1767 uteslut Maria Elisabet ur förhandlingarna genom att förstöra hennes utseende, och orsakade Maria Josefas död just när hon skulle bli gift med Ferdinand av Neapel. Maria Theresia lät då Ferdinand av Neapel välja mellan Maria Amalia och Maria Karolina, och sedan han hade valt Maria Karolina, återstod Maria Amalia att gifta bort till Parma och Maria Antonia till Frankrike.

Maria Karolina och Ferdinand IV vigdes först per ombud i Wien 7 april 1768 med hennes bror Ferdinand som ombud för brudgummen. I Bologna mötte hon sin bror storhertig Leopold av Toscana och sin svägerska Maria Luisa av Spanien, som enligt avtal skulle följa henne till Neapel och bo med henne ett slag för att integrationen skulle gå lättare. Den 12 maj skildes hon från sitt österrikiska hov i gränsstaden Terracina, och några dagar senare mötte hon sitt napolitanska hov i Portello, där hon sedan presenterades för Ferdinand IV. Paret färdades sedan till palatset Caserta, där de vigdes samma natt. Efter att ha tillbringat smekmånaden på Caserta, gjorde kungaparet därefter sitt officiella intåg i huvudstaden Neapel 19 maj.

Drottning av Neapel och Sicilien[redigera | redigera wikitext]

Maria Karolina upplevde bröllopsnatten som en mardröm och var initialt olycklig nog att ställa till uppträden och scener. Hon tog dock snart kontrollen över sitt nya liv. Omständigheterna för henne att spela en politisk roll var gynnsamma. Ferdinand IV hade blivit kung som barn och var van vid att låta sig domineras. Hans ministrar hade gett order om att han inte skulle få någon större bildning utan i stället uppfostras till att ägna sig åt sitt nöjesliv och lämna politiken åt andra. Ferdinand beskrivs som en person formad till att låta sig styras av andra, och var van vid att inte behöva ha något med politik att göra. Sedan hans far hade lämnat landet för att bli kung i Spanien, sköttes i stället landets affärer av minister Tannucci, som höll en spanskvänlig linje.

Maria Karolina lärde sig mycket snabbt att ta kontrollen över Ferdinand och anpassa sig till sin nya tillvaro i Neapel, och hon lärde sig snabbt hur hon skulle utnyttja sin ställning både som drottning i sällskapslivet och hos maken. Hon beskrivs som vacker, kvick och ambitiös, och ansågs spela sin roll som drottning på ett värdigt sätt. Hon ska ha dominerat Ferdinand genom att först göra sig omtyckt genom smicker och sin sexualitet, för att sedan manipulera honom genom melodramatiska gräl då hon var missnöjd, och vid dessa tillfällen i samråd med hovmästaren avgöra hur lång tid konflikten skulle vara innan hon återigen gjorde sig sexuelt tillgänglig. Maria Karolina använde också sin sociala ställning till att snabbt göra sig till sällskapslivets centralfigur och skapa popularitet hos både hov och allmänhet. Hennes mottagningar blev berömda i Italien, och hon gjorde sig till en förebild inom mode, kultur och underhållning. Vid hovet i Neapel rådde en spansk hovetikett som försvårade umgänget genom den distans den skapade mellan kungaparet och andra: det var bland annat förbjudet för någon att äta vid samma bord som kungaparet, eller dansa samtidigt som dem. Maria Karolina löste problemet med att ingen fick sitta i kungaparets närvaro genom att införa buffé, gjorde det möjligt för andra att dansa tillsammans med dem genom att arrangera maskeradbaler, där kungaparet tog på sig maks för ansiktet så fort de gick ut på golvet och alltså formelt uppträdde anonymt. När hennes bror kejsar Josef II gjorde ett statsbsök i Neapel 1769 raporterade han hem att hon redan var centralfiguren vid hovet och populär både hos kungen och allmänheten.

Maria Karolina var ambitiös och intresserad av politik. Hon använde sitt inflytande över maken till att ta kontrollen över statsangelägenheterna, och hennes inflytande ökade fram till att hon beskrevs som statens de facto regent. Enligt en klausul i äktenskapskontraktet hade hon rätt till en plats i riksrådet så snart hon hade fött en tronarvinge, och när detta skedde 1775, utnyttjade hon också den rätten. Hennes politik gick ut på att ge landet en stormaktsställning, frita det från spanskt inflytande och i stället ingå allians med Österrike och Storbritannien. Detta placerade henne direkt i konflikt med hennes svärfar, Karl III av Spanien, som genom Neapels premiärminister Tannucci styrde Neapel som en spansk lydstat. Sedan hon blivit medlem av rådet försökte Tannucci blockera hennes inflytande, vilket drev saken till sin spets. I oktober 1776 bad Tannucci Ferdinand att utesluta henne ur rådet. Ferdinand talade om Tannuccis önskan för Maria Karolina. Under nästa sammanträde ställde Maria Karolina till en öppen scen mot Tannucci, som därpå blev avskedad och ersatt med Henry Swinbourne. 1779 lät hon utnämna John Acton till premiärminister och denne blev sedan hennes långvariga medarbetare.

Maria Karolinas maktställning som statens verkliga regent var öppet erkänd och Ferdinand IV överlät statsaffärerna på henne även om han på papperet behöll namnet kung, något han också öppet erkände. Ferdinand intresserade sig inte för politik och betraktade det inte som en uppoffring att överlåta den på henne. Det nämns hur han vid sammanträden kunde distraheras av ljudet av jaktförberedelsr utanför salen och då bara lämna rummet med instruktionen åt Maria Karolina att fatta vilka beslut hon ansåg bäst. Ferdinand fortsatte sin vana att ägna dagarna åt jakt medan Maria Karolina skötte statsaffärerna, liksom han hade gjort när Tannucci hade skött dem åt honom, och då han kom hem signerade han de statsdokument hon gav honom att underteckna. Samtida vittnesmål beskriver hur kungen satt tyst under audienser, medan i stället drottningen talade, och att han, då han tillfrågades om politiska ämnen, brukade skjuta dem ifrån sig med orden: "Fråga min fru, hon vet allt!"

Maria Karolinas inrikespolitik beskrivs som i linje med den upplysta despotin fram till den franska revolutionens utbrott. Hon fortsatte att tala tyska privat, anställda många tyskar vid sitt hov och lät också utnämna många tyskar till olika statliga tjänster. Hon blev snart en kontroversiell gestalt bland både liberaler och konservativa och utmålades som en utlänning som orättfärdigt hade tagit kontrollen över statens affärer.

Efter franska revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Initialt hälsade Maria Karolina den Franska revolutionen 1789 med gillande, i likhet med många andra anhängare av upplysningen, men hennes gillande förbyttes snart i ogillande på grund av hur den påverkade hennes syster, drottning Marie Antoinette, och efter dennas avrättning 1793 var Maria Karolina en av revolutionens starkaste och mest hätska motståndare. Detta påverkade också hennes politik, som i fortsättningen riktade sig först mot allt som kunde ses som företrädare för franska revolutionen, och därefter mot Napoleon I. Maria Karolina slöt ännu starkare allians med Storbritannien som skydd mot det revolutionära Frankrike och Napoleon.

1786 blev hon bekant med den brittiska ambassadörens maka Emma Hamilton, som blev en av hennes närmaste vänner och gunstlingar, en förbindelse som blivit välkänd i historien. Hamilton fick genom sin vänskap med Maria Karolina också ett visst politiskt inflytande. Emma Hamilton var älskarinna till den brittiska amiralen Lord Nelson, som var befälhavare över britternas flotta i medelhavet. Maria Karolina samarbetade intimt med Nelson, vars flotta hon använde som skydd mot fransmännen.

År 1798 lät Maria Karolina förklara krig mot Frankrike genom Ferdinand. 1799 evakuerades hovet av den brittiska flottan under Lord Nelson till PalermoSicilien undan den franska arméns erövring av Neapel. Den opositionella eliten lät 22 januari utropa den Parthenopeiska republiken i Neapel under franskt beskydd. När fred slutits med Frankrike och republiken krossats lät Maria Karolina hårt bestraffa oppositionen.

Maria Karolina återvände inte till Neapel utan reste år 1800 från Sicilien till Wien i sällskap med paret Hamilton, lord Nelson och medlemar av sin familj. Hon stannade i Österrike i två år. År 1802 återvände hon slutligen till Neapel. Hon återupptog då sin Napoleon-fientliga policy. I februari 1806 erövrades Neapel av Napoleon, som gjorde det till en fransk marionettstat med först sin bror Josef och därefter sin svåger Joachim Murat som kung. Maria Karolina och hennes hov evakuerade en andra gång till Sicilien med den brittiska flottan.

Sicilien var en del av kungadömet Neapel, men det besattes av britterna för att kunnas hållas mot Napoleon, och kungahuset levde där under brittiskt beskydd. Maria Karolinas politiska maktställning blev därmed försvagad. Samarbetssvårigheter uppstod mellan henne och britterna, som ville få henne avlägsnad som medarbetare. År 1812 övertalade britterna Ferdinand att utnämna deras son kronprinsen till ställföreträdande regent, något Ferdinand gick med på. Syftet var att avlägsna Maria Karolina från allt politiskt inflytande, något som också blev följden. På britternas önskan tvingades hon också lämna Sicilien. Maria Karolina återvände då till Wien i Österrike. Efter Napoleons nederlag inledde hon förhandlingar med sin brorson kejsar Frans och prins Metternich om en återinstallering av kungadömet Neapel och Sicilien. Hon avled samma år.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Angelika Kauffmann: Maria Carolina med familj

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Maria Amalia av Sachsen
Drottning av Neapel (gemål)
17681806
Efterträdare:
Julie Clary
Företrädare:
Maria Amalia av Sachsen
Drottning av Sicilien (gemål)
17681814
Efterträdare:
Maria Isabella av Spanien