Ludvig Filip I av Frankrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Ludvig Filip av Bourbon-Orléans” leder hit. För andra betydelser, se Ludvig Filip av Bourbon-Orléans (olika betydelser).
Ludvig Filip I
Kung Päron, karikatyrserie av Honoré Daumier från 1831.

Ludvig Filip I (franska Louis Philippe Ier), född 6 oktober 1773 och död 26 augusti 1850, var kung av Frankrike 18301848. Han var son till Louis Philippe d'Orléans och Louise Marie Adelaide av Bourbon.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ludvig Filips far var känd som Philippe Égalité och en radikal liberal och Ludvig Filip uppfostrades i denna anda och visade tidigt sympatier för franska revolutionen, särskilt dess radikala tendenser. Han var medlem i jakobinklubben och invaldes i nationalkonventet, där han dock på grund av sin ungdom inte spelade någon större roll. Vid utbrottet av Franska revolutionskrigen fick han befälet över ett dragonregemente och det med personligt mod i Slaget vid Jemappes på revolutionstruppernas sida. Efter faderns avrättning försvagades Ludvig Filips ställning, och när hans chef general Charles François Dumouriez efter nederlaget i slaget vid Neerwinden flydde till österrikiska sidan, följde Ludvig Filip honom. Han förenade sig dock inte med övriga emigranter runt Ludvig XVI:s bröder och vägrade bära vapen mot Frankrike.[1]

Hösten 1795 tillbringade han en tid i norska Finnmarken, framför allt som gäst hos en rik affärsman i Havøysund.[2]

Ludvig Filip, som var den populäraste av de franska prinsarna, beredde genom sin närvaro de olika revlutionsregeringarna bekymmer. När han därför syntes ha för avsikt att avresa till USA, frigavs hans under skräckväldet tillfångatagna släktingar, mot att Ludvig Filip förband sig att avresa till Amerika. Han begav sig också dit och vistades där till 1814, varefter han försonades med bourbonerna och tilläts återvända till Frankrike.[1]

Vid restaurationen återfick Ludvig Filip hela den orléanska familjeförmögenheten inklusive Palais-Royal i Paris. Mot den reaktion, som utmärkte de aristokratiska kretsarna i Frankrike efter Napoleons fall, visade sig Ludvig Filip avvisande. Han ägnade sig främst åt förvaltningen av sin väldiga förmögenhet, kom därigenom i förbindelse med den franska borgerliga storfinansen och uppfostrade sina barn med den högra franska bourgeoisiens. När därför hertigen av Polignac genom juliordonnanserna försökte krossa den franska bourgeoisiens politiska makt och industriidkarna i Paris beväpnade sina arbetare för att genomföra revolutionen, framstod Ludvig Filip som den som var bäst skickad att ersätta Karl X.[1]

Karl utsåg Ludvig Filip som förmyndare för sin sonson. Den revolutionära regeringen utnyttjade Ludvig Filips popularitet, och han valdes vid Karl X:s abdikation till Fransmännens konung, "av Guds nåde och folkets vilja". Han inriktade sig från början på att bibehålla sin popularitet hos borgerskapet. Gentemot utlandet framhöll han den samhällsbevarande karaktären i julirevolutionen. Hans inflytande på politiken var under de första regeringsåren ringa, och Casimir Périer var allsmäktig ledare av statsärendena, men efter hans död ökades Ludvig Filips makt, dock i ständig strid med vänsterpartierna. I politikern och historikern François Guizot fann Ludvig Filip en premiärminister med besläktade idéer om kungamaktens framträdande ställning i staten. Från 1840 till 1848 regerade Ludvig Filip och Guizot i samförstånd.[1]

1831 grundade han Främlingslegionen. Ludvig Filip försökte bli betraktad som reformvänlig och liberal, men istället kom hans regim att utmärkas av korruption. Han kallades i folkmun "Kung Päron". En korsikansk fanatiker, Giuseppe Fieschi, gjorde 28 juli 1835 ett misslyckat attentatsförsök mot Ludvig Filip. Detta ledde till en rad tvångsåtgärder, de så kallade septemberlagarna, som gav regeringen fullständig kontroll över rättsväsendet och tryckfriheten avskaffades.

Frankrikes allt starkare industrialisering åstadkom dock ett all större grupp arbetare. I ett försök att understryka sin samhörighet med revolutionens Frankrike lät Ludvig Filip 1841 återföra Napoleons stoft till Paris. Han lyckades dock inte vinna arbetarna och de lägre borgerskapets stöd. I Paris anordnades reformbanketter, där man dryftade sitt politiska missnöje. Regeringens förbud av en sådan blev startskottet för februarirevolutionen 1848.[3]

Ludvig Filip tvingades att abdikera 24 februari 1848 i samband med revolutionen. Han begav sig därefter till England, där han var bosatt fram till sin död.[3]

Familj och ättlingar[redigera | redigera wikitext]

Han gifte sig 1809 med Marie-Amélie, dotter till kung Ferdinand I av Bägge Sicilierna.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Ferdinand Filip av Orléans (1810-1842)
  2. Marie Louise av Orléans, gift med Leopold I av Belgien
  3. Marie av Orléans, gift med Alexander av Württemberg
  4. Ludvig Karl av Nemours
  5. Francisca av Orléans, 1816-1818
  6. Clémentine av Orléans, gift med August Ludwig av Sachsen-Coburg-Gotha
  7. Francois av Orléans, prins av Joinville
  8. Karl, 1820-1828
  9. Henri av Orléans, hertig av Aumale
  10. Antoine av Orléans, hertig av Montpensier

Senare ättlingar[redigera | redigera wikitext]

Från Ludvig Filip härstammar huset Capet, grenen Bourbon-Orléans. Dess nuvarande huvudman är Henri, född 14 juni 1933, kallad "greven av Paris" och fransk tronpretendent.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 717-18 
  2. ^ Aaserud, Anne (2009). ”François Auguste Biard: Le voyage d’un peintre de cour français dans le grand Nord”. i Andersson Kajsa (på fre). L'image du Sápmi: études comparées. Humanistica Oerebroensia. Artes et linguae, 1403-6525 ; 15. Örebro: Örebro University. sid. 232–248. Libris 11776691. ISBN 978-91-7668-618-8 
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 718 


Föregångare:
Henrik V
Kung av Frankrike
1830–1848
Efterträdare:
Jacques-Charles Dupont de l'Eure
President i republikens provisoriska regering