Heraldiskt vapen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges riksvapen är ett välkänt exempel på ett heraldiskt vapen. Detta är försett med vapensköld samt sköldhållare och är omgivet av ett vapentält.

Heraldiska vapen, är ett igenkänningstecken i form av en vapensköld, ofta tillsammans med en hjälm och hjälmprydnad och utformade enligt heraldikens regler. Denna typ av vapen skall ej sammanblandas med vapen i betydelsen redskap för jakt eller krig. Heraldiska vapen får föras av alla: adliga eller icke-adliga släkter, statliga myndigheter, företag, föreningar och andra sammanslutningar, samt privatpersoner.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Heraldiska vapen började internationellt användas på 1100-talet, då man började måla skölden på ett visst sätt för att skilja fiende från vän i krig och identifiera varandra när man hade rustning och hjälm. Efter hand spred sig användandet till olika fredliga sammanhang, till exempel antog städer och stift heraldiska vapen. Sverige följde detta mode och landets första adelsvapen användes 1219, och det äldsta stadsvapnet avser Kalmar och är från 1247.

Blasonering[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Blasonering

När ett vapen beskrivs kallas det blasonering. När vapnet blasoneras tar man upp alla de delar av bilden som gör vapnet specifikt och särskiljande samt följer en given beskrivningsordning. Ett heraldiskt vapens utseende är, till skillnad från en logotyp, inte reglerat till sin form utan endast till sitt innehåll. Vissa blasoneringar är enkla, exempelvis det svenska Lilla riksvapnet: "en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en". Hur kronorna ska se ut inte är i detalj beskrivet, även om svenska myndigheter föredrar bilder med kronor som har klöverformade spetsar. På Statens arkivs hemsida kan man se hur kronornas utformning kan skilja sig åt utan att det har någon betydelse för bildens innebörd.

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Heraldiskt vapen
Beståndsdelar i ett heraldiskt vapen

Till ett fullständigt vapen räknas ofta sköld, hjälm, hjälmprydnad och hjälmtäcke med bindel.[1] Vissa element kan läggas till eller bytas ut för att visa rang eller funktion, vilket kallas timbrering.

Sköld[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vapensköld

Vapnets viktigaste del är skölden – utan vapensköld är det inget vapen.[1] På vapenskölden avbildas fält och vapenbilder. Bilderna delas in i häroldsbilder och allmänna bilder. Sammansättning ska vara unik, och som tumregel gäller att sköldar ska skilja sig på minst två punkter.[2] Inom en sköld kan små förändringar eller bitecken skilja medlemmarnas vapen åt. Inom vissa länder har även en tornerkrage använts för att utmärka en yngre gren av ätten.[3] Ett annat tillägg är den så kallade bastardsträngen, en från övre vänstra till nedre högra hörnet över skölden gående sträng, som använts för att utmärka en gren av oäkta börd.[4]

Högadliga ätter har i Sverige förlänats kvadrerade vapen med en hjärtsköld.

Hjälm[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Hjälm (heraldik)

Hjälmen är utformad som en medeltida riddarhjälm och placeras ovanpå skölden. Från en hjälmbindel faller hjälmtäcket ner runt skölden, antingen som ett lövverk eller som ett täcke.

I Sverige är öppen hjälm (bygelhjälm) ett adelsattribut. Borgerliga vapen använder sluten hjälm (stickhjälm). Medeltida tunnhjälmar kan i Sverige föras av alla, men är i vissa länder ett attribut för uradel. Friherrliga ätter kan ha två hjälmar och grevliga kan ha tre. Vissa adliga eller kungliga vapen har vapentält istället för hjälmtäcke.

Tillbehör[redigera | redigera wikitext]

Timbrering, det vill säga ämbetsstavar och liknande attribut, vanligtvis korslagda bakom skölden, förekommer bland annat för statliga myndigheter. Timbreringar är också vanliga inom den heraldik som finns inom sällskapsordnar. Ordenstecken kan omge vapenskölden i de fall där innehavaren har rätt att bära dessa. Valspråk kan åtfölja vapnet upptill eller nertill. Det skrivs oftast på det inhemska språket, franska eller latin. Sköldhållare förekommer endast i furstliga och högadliga vapen och ska alltid stå på ett postament.

Krona[redigera | redigera wikitext]

Rangkronor placeras på hjälmen eller direkt på skölden. Kunglig krona används i Sverige för län och statliga myndigheter, medan de historiska landskapen kröns med en hertigkrona. F.d. stadskommuner kan placera en murkrona över sin sköld. Den svenska adeln använder tre rangkronor; en för grevar, en för friherrar och en för den obetitlade adeln. Kronornas utseende har varierat över tid, och de kronor som idag förs av den obetitlade adeln var förr avsedd för de ridderliga ätterna i dåtidens andra klass på Riddarhuset.

Svenska heraldiska vapen[redigera | redigera wikitext]

I Riddarhusets riddarsal finns nästan alla introducerade adelssläkters vapen uppsatta. Riddarhuset håller sig med en egen vapenexpert. I många kyrkor finns många adliga och några icke-adliga vapensköldar. Det finns i Sverige landskapsvapen, länsvapen, kommunvapen och vapen som symbol för myndigheter.

Tillsyn[redigera | redigera wikitext]

Tillsynsmyndighet för kommuners och myndigheters bruk av vapen i Sverige var fram till 1953 Riksheraldikerämbetet, därefter Statsheraldikern vid Riksarkivet. Kommunala vapen registreras hos Patent- och registreringsverket (PRV). Privata vapen kan sedan 2007 registreras i Svenskt Vapenregister genom Svenska Vapenkollegiet,[5] samt publiceras hos stiftelsen Skandinavisk Vapenrulla. Ingen av dessa organisationer ger vapnet någon form av juridiskt skydd utan en registrering bör snarare ses som en kvalitetsstämpel. Vapen som förs privat har aldrig reglerats i Sverige.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Berghman, s. 119
  2. ^ Magdalena Ribbing (2009). ”Vardagens vapen”. Arte et Marte (2/2009): sid. 8. http://www.riddarhuset.se/jsp/admin/archive/sbdocarchive/AeM%202009-2%20tidning.pdf. Läst 29 juli 2011. 
  3. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1109.
  4. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1109-10.
  5. ^ ”Svenskt Vapenregister”. http://www.heraldik.se/svk. Läst 1 augusti 2009. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]