Miller-Urey-experimentet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Experimentet.

Miller-Urey-experimentet[1] (eller Urey–Miller-experimentet)[2] var ett experiment som utfördes av Stanley Miller och Harold Urey år 1953 och som simulerade förhållanden som man då trodde hade förelegat under jordens tidiga historia, för att försöka simulera abiogenes.

En andra analys av material från experimentet som publicerades i oktober 2008[3] visade att 22 aminosyror i stället för 5 skapades i en apparat.[4] I synnerhet de experiment som var tänkta att simulera ett vulkanutbrott undersöktes. Dessa nya resultat förstärker bevisen att biologiska molekyler kan bildas från enkla reaktanter.

Experiment och tolkning[redigera | redigera wikitext]

Vid experimentet användes vatten, metan, ammoniak, koldioxid och väte för att skapa en konstgjord atmosfär. Kemikalierna ineslöts i en steril kolv och flaskor anslutna i en slinga. Där en flaska var till hälften fyllde med vatten och en flaska innehöll ett par elektroder. Vattnet upphettades så att det skulle förångas och urladdningar mellan elektroderna gjordes för att simulera åskurladdningar. Man lät sedan systemet svalna och upprepade förfarandet.

Efter en veckas kontinuerlig drift såg Miller och Urey att så mycket som 10-15% av det kol som fanns i systemet nu var bundet i organiska föreningar. Två procent av kolet hade bildat aminosyror där glycin var den mest vanligt förekommande. Socker, lipider och en del andra byggstenar nukleinsyror hade också bildats.

I en intervju med Stanley Miller sa han: "Just turning on the spark in a basic pre-biotic experiment will yield 11 out of 20 amino acids"[5] ungefär "Bara att slå på urladdningarna i ett prebiotiskt experiment kommer att skapa 11 av de 20 aminosyrorna".

Vilket har obserververats i efterföljande försök så bildas både L- och D- isomerer.

Kemin bakom experimentet[redigera | redigera wikitext]

Det är känt att det första steget av reaktioner i blandningen är att vätecyanid, formaldehyd[6] [7] och andra föreningar som acetylen, cyanoacetylen bildas:

2CO2 → 2CO + O2
CH4 + O2 → CH2O + H2O
CO + NH3 → HCN + H2O
CH4 + NH3 → HCN + 3H2

Dessa föreningar reagerar sedan och bildar aminosyror och andra biomolekyler:

CH2O + HCN + NH3 → NH2-CH2-CN + H2O
NH2-CH2-CN + 2H2O → NH3 + NH2-CH2-COOH (glycin)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hill HG, Nuth JA (2003). ”The catalytic potential of cosmic dust: implications for prebiotic chemistry in the solar nebula and other protoplanetary systems”. Astrobiology 3 (2): ss. 291–304. doi:10.1089/153110703769016389. PMID 14577878. 
  2. ^ Balm SP, Hare JP, Kroto HW (1991). ”The analysis of comet mass spectrometric data”. Space Science Reviews 56: ss. 185–9. doi:10.1007/BF00178408. 
  3. ^ Johnson AP, Cleaves HJ, Dworkin JP, Glavin DP, Lazcano A, Bada JL (2008). ”The Miller volcanic spark discharge experiment”. Science 322 (5900): ss. 404. doi:10.1126/science.1161527. PMID 18927386. 
  4. ^ Catherine Brahic. ”Volcanic lightning may have sparked life on Earth — earth — 16 October 2008 — New Scientist Environment”. NewScientist. http://environment.newscientist.com/channel/earth/dn14966-volcanic-lightning-may-have-sparked-life-on-earth.html?feedId=online-news_rss20. Läst 27 oktober 2008. 
  5. ^ http://www.accessexcellence.org/WN/NM/miller.php
  6. ^ http://web.archive.org/web/20040529010437/http://www.geocities.com/capecanaveral/lab/2948/orgel.html Origin of Life on Earth by Leslie E. Orgel
  7. ^ http://books.nap.edu/openbook.php?record_id=11860&page=85 Exploring Organic Environments in the Solar System (2007)

Se även[redigera | redigera wikitext]