Nya Zeelands historia
Den här artikeln behandlar Nya Zeelands historia. Nya Zeeland var bland de sista större landområdena att bli befolkat. De polynesiska urinvånarna, maorierna, ankom troligen någon gång mellan år 500 och 1300 e.Kr. De förste européerna som nådde Nya Zeeland leddes av den holländske upptäcktsresanden Abel Tasman 1642. Området fick först namnet Staaten Landt, men namnet ändrades senare till Nieuw Zeeland efter den holländska provinsen Zeeland. Öarna kartlades mer noggrant av James Cook 1769 till 1770. Detta förde med sig valfångstexpeditioner och med tiden betydande europeisk kolonisering.
Nya Zeeland blev en brittisk koloni i och med undertecknandet av Waitangitraktatet år 1840. Māori-styrkor ledda av hövdingarna Kawiti och Hone Heke förstörde den 11 mars 1845 den brittiska bosättningen i Kororareka vilket inledde "Flaggstångskriget" som utkämpades 11 mars 1845 till 11 januari 1846.
Nya Zeeland blev en oavhängig dominion den 26 september 1907. Full oavhängighet gavs av det brittiska parlamentet med The Statute of Westminster år 1931. 1935 blev Michael Joseph Savage landets första premiärminister. Oavhängigheten blev fullbordad av det nyzeeländska parlamentet år 1947. Sedan dess har Nya Zeeland varit en självständig konstitutionell monarki under det brittiska Samväldet.
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Nya Zeelands historia.
|
||||||||
