Ostracism
Ostracism (grekiska ostrakismo's) kallas det i några av det forna Greklands demokratiskt styrda stater rådande bruket att genom omröstning med små tavlor eller skärvor av bränd lera, ostrakon (plural ostraka) på viss tid, vanligen 10 år, landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten.
I Aten, där ostracismen infördes av Kleisthenes (efter 510 f.Kr.), var stadgat, att folket varje år skulle tillfrågas, om det ville göra bruk av ostracismen. Blev svaret jakande, utsattes en ny folkförsamling för omröstningens företagande. Så vida därvid minst 6 000 medborgare kom tillstädes och deltog i omröstningen, var den, vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna, förbunden att lämna landet inom 10 dagar. Ostracismen betraktades inte som något straff och åtföljdes inte av vanära eller egendomsförlust. Den var endast ett skyddsmedel från samhällets sida mot alltför mäktiga medborgare och var från början huvudsakligen riktad mot Peisistratidernas planer att återvinna det förlorade enväldet.
Men under de följande tidernas partistrider missbrukades den till att hetsa folkets avund och misstänksamhet mot envar, som på något sätt höjde sig över den stora massan,[trovärdig källa?] varför just även Atens mest utmärkta män (Themistokles, Aristides, Kimon m.fl.) drabbades därav. Dess sista offer var demagogen Hyperbolos (417 f.Kr.). I Syrakusa på Sicilien förekom ett med ostracismen nära överensstämmande bruk, vilket kallades petalismos, emedan blad (petala) istället för lerskärvor nyttjades vid omröstningen.
Källor
- Ostracism i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)