Ottar Vendelkråka

Ottarshögen, där det sägs att Ottar Vendelkråka ska ligga begraven.

Ottar Vendelkråka var en möjligen historisk sveakung med säte i Uppsala under 500-talets första hälft. Han nämns i det genealogiska diktverket Ynglingatal som dateras till 900-talet. Forskare har antagit att Ottar är identisk med den i Beowulfkvädet (från ca år 900) nämnde Ohthere av "skilfingarnas ätt". Skilfingaätten betraktas som en senare gren av Ynglingaätten och omnämns i bl a Ynglingatal.

Ynglingasagan

Enligt Ynglingasagan skall Ottar ha varit ovän med danernas kung Frode, som därför försökte kräva in den skatt han lovats av Ottars far Egil. Ottar vägrade betala. Sommaren därpå härjade Frode i Svitjod, gjorde stor skada och fick med sig krigsbyte. Sommaren efter det drog han i österled, och Ottar härjade därför i sin tur i Danmark, i början utan att möta motstånd. När Ottar härjade i nordligaste Jylland, som Snorre kallar Vendel (efter Vendsyssel), överfölls han av Frodes jarlr Vötter och Faste. Ottar och många av hans män stupade. Danerna skall ha låtit djur slita sönder Ottars lik, och sedan gjort en träkråka som de skickade till svearna, med förklaringen att Ottar inte var mer värd, varvid de också gav honom hans tillnamn. Ottar efterträddes av sin son Adils.

Beowulfkvädet

Enligt Beowulfkvädet hade Ohthere två söner med namnen Eanmund och Eadgils, och den senare har identifierats med sveakungen Adils. Ohthere hade även en bror Onela som identifierats med den i bl a Ynglingasagan förekommande Ale den Uppländske. I slaget på Vänerns is bekrigade Eadgils Onela med hjälp av geaterna, vilket är fornengelskans namn för götarna (men som av vissa forskare istället ändå identifierats som jutar eller gutar).

Moderna tolkningar

Tillnamnet Vendelkråka är diskutabelt eftersom detta oftast applicerats på Egil Vendelkråka och började användas på Ottar först av Snorre.

Enligt sen svensk tradition (tidigast 1600-tal) skulle Ottar vara gravlagd i det uppländska Vendel i Ottarshögen.

Ottars existens som historisk person är osäker, då de källor där han beskrivs har markanta sagoinslag i övrigt. Texterna är dessutom tillkomna hundratals år efter de skildrade händelserna och innehåller många personer som inte kan styrkas genom andra källor. Liksom för övriga svearegenter före år 1000 är faktaunderlaget angående Ottar tämligen skralt. Han måste följaktligen betraktas som "sagokung".

Källor

• Hans Gillingstam (1994). Svenskt biografiskt lexikon, band 28 
• Claus Krag, Ynglingatal og ynglingesaga. En studie i historiske kilder (Universitetsforlaget, Oslo 1991).
• Snorre Sturlasson (1991). Nordiska kungasagor. 1, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Stockholm: Fabel. sid. 51-52. Libris 1266026. ISBN 91-7842-122-5