Ynglingasagan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ynglingasagan är den inledande sagan i Snorre Sturlassons "Heimskringla" från ca 1230. Den handlar om fylkes- och sveakungarna av Ynglingaätten och baseras på Ynglingatal. Berättelsen är ingalunda en ren ättelängd, utan består av korta notiser om hur kungarna regerat, dyrkats och vad de åstadkommit. Den är författad på fornnordiska.

Förhållningssättet till historiciteten i Ynglingasagan har varierat kraftigt. Numera betraktas den som en protohistorisk källa. Kännedom om innehållet som en del av Sveriges "andliga och materiella utveckling" var under början av 1900-talet obligatorisk för Folkskolans högre klasser.[1] Innehållet, att asarna utvandrat från Asien och slagit sig ner i Skandinavien där Frej blivit stamfader till en påstådd kungaätt i Norge och Sverige med namnet Ynglingaätten, togs som historiska fakta som uppblandats med mytologiskt stoff. Detta snappades upp av den göticistiska historieskolan hos vilka Ynglingasagans påståenden fördes samman med andra notiser om förhållanden i Sverige, bland annat Adam av Bremens uppgifter om Uppsalatemplet.[2]

Ynglingasagan, som tillkom på 1200-talet, bygger vad beträffar de äldre kungarna, enligt Snorre själv, på ett äldre kväde, Ynglingatal, som han tillskriver en Tjodolf av Hvin som skall ha levat på 800- eller 900-talet. Under senare tid har forskare i stället velat förlägga Ynglingatals tillkomst till 1100-talet,[3] men om detta råder ingen enighet. Eftersom även Historia Norwegiae behandlar samma ämne och utgår från samma källa, brukar Ynglingasagan jämföras med denna. Annat stoff kommer från muntliga berättelser och hyllningsdikter. Stilen visar stundtals förtrogenhet med den kristna hagiografin och medeltida latinsk historieskrivning.[4] Genren, att härleda en kungaätt till en fjärran forntid med fantasifulla konstruktioner av släktled och gudomligt ursprung, är känd sedan långt tidigare. För norra Europas vidkommande hade Geoffrey av Monmouth i Historia regum Britanniæ från 1100-talet härlett brittiska kungligheters ursprung till Troja, via kung Artur och Aeneas,[5] ett tema som går igen i den någorlunda samtida keltiska Lebor Gabála Érenn, men företeelsen är känd sedan antiken (se till exempel gens Julia) och det finns otaliga exempel.

Berättelserna om Ynglingaätten, så som den beskrivs i Ynglingasagan, används inte i den moderna historieforskningen som källa,[2] och dess historicitet är mycket omtvistad. En stor del av ynglingasagans kungar är enligt en vedertagen uppfattning fantasifoster,[6] men några av de yngre kungarna, möjligen från Ottar Vendelkråka och Adils, må vara historiska; Olov Trätälja och Ingjald Illråde brukar betraktas som historiska, och Harald Hårfager påstod att dessa var hans förfäder.[7] Verket äger dock stor betydelse som källa till medeltidens föreställningsvärld,[8] och språkhistoriskt som källa till fornnordiskan.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se till exempel Läsebok för Folkskolans högre klasser, Första delen, 1903, red. Henrik Schück och Nils Lundahl, Gleerups förlag, Lund. Citatet är från första upplagans företal; Ynglingasagan ingår i utdrag utan reservationer eller kommentarer.
  2. ^ [a b] Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Stockholm Bonnier Alba 1987, s. 47
  3. ^ Maja Hagerman, Spåren av kungens män, Rabén Prisma Stockholm 1996, s. 75
  4. ^ Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Stockholm Bonnier Alba 1987, s. 45
  5. ^ Epoker och diktare I, red. Lennart Breitholtz, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1971, s. 269, 149 f
  6. ^ Maja Hagerman, Spåren av kungens män, Rabén Prisma Stockholm 1996, s. 75 f
  7. ^ "Ynglingaätten", Bonniers lexikon, band 21, Stockholm 1997, s. 246
  8. ^ Maja Hagerman, Spåren av kungens män, Rabén Prisma Stockholm 1996, s. 76