Snorre Sturlasson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Snorre Sturlasson
Illustration av Christian Krogh till Heimskringla.
Illustration av Christian Krogh till Heimskringla.
Född ca 1179
Hvammur
Död 23 september 1241, dödad av sin svärson Gissur Thorvaldsson
Reykholt
Yrke hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald
Nationalitet Islänning
Språk Isländska
Verksam Medeltiden
Framstående verk Den yngre Eddan (1222-1223), Heimskringla, och tillskrivs ibland Egil Skallagrimssons saga
Make/maka Gift 1199 med hövdingadottern Herdis Bersedotter från herrgården Borg. Gift 1224 med Hallveig Ormsdotter
Partner Gudrun, Oddny, Thuridur.
Barn Jon murtur Snorresson, Orökja Snorresson, Halbera g.m. Arne Magnusson, Tordis g.m. Torvald Vatnsfjording, Ingeborg g.m. Gissur Thorvaldsson
Släktingar Föräldrar var den isländske hövdingen Sturla Tordsson och Gudny Bödvarsdotter
Influenser Skule Torsteinsson, Snorres fosterfar hövdingen Jón Loftsson på Odde
Influerade JRR Tolkien
Officiell webbplats
Utomhusbadet Snorralaug på gården Reykholt. Tunneln mellan boningshus och badet underlättade att ta sig till det varma badet vintertid, och kunde också tjäna som nödutgång, vid överfall. I denna tunnel påstås Snorre ha dödats
1900-tals målning som framställer Alltinget
Den yngre Eddan, också kallad Snorre-Eddan, från en isländsk handskrift från 1666. Titelsidan viser Oden, Hugin och Munin, Heimdall, Sleipner och andra från norrön mytologi.
Gård med grästak, Island
En man svär som vassal trohedsed till norske kungen. Från Skarðsbók
Snorri Sturluson av Christian Krogh
Sturlungasagan
Vilhelm av Sabinas sigill 1248.
Uppslagsorden Snorri och Snorre omdirigerar hit. För namnet, se Snorre (namn).

Snorre Sturlasson (fornnordiska Snorri Sturluson), född omkring 1179, död 23 september 1241, var en isländsk adelsman, hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald. Han betraktas som författare till Den yngre Eddan, vilken är en handbok i skaldekonst och lärobok i nordisk mytologi, författad omkring 1220, samt Heimskringla en bok som skildrar främst Norges kungar fram till och med år 1177. Han tillskrivs också stundom Egil Skallagrimssons saga. Snorre Sturlasson var två gånger lagsagoman på det isländska Alltinget, en mycket förnäm position i dåtidens isländska samhälle. I Norge utnämndes han 1218 till lendmann av kung Håkan Håkansson och hans medregent Skule Bårdsson. 1239 blev han av Skule utnämnd till jarl av Island. Snorre var mycket inblandad i sin samtids politik, vilket också drog in honom i konflikter, och han dödades 1241 eftersom han varit inblandad i norske hertigen Skule Bårdssons uppror (1239-1240) mot den norske kungen Håkon Håkonsson.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Snorre föddes omkring 1179 som yngste son till den isländske hövdingen Sturla Tordsson den äldre (Sturla Þórðarson eldri) – oftast kallad Hvamm-Sturla, som var hövding på gården Hvammr vid Breidafjorden (Breiðafjörður). Hvamm-Sturla tillhörde Sturlungaätten, vilken sägs härstamma från Egil Skallagrimsson och Snorre gode. Snorres bröder Tord Sturlasson och Sighvat Sturlasson och deras närmaste släktingar kom att spela en stor roll i maktstrider på Island under den s.k. Sturlungatiden, och flera av dem blev också framstående författare av isländska sagor.

 
 
 
 
 
Sturla Tordsson
 
 
 
Gudny Bödvarsdotter
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tord Sturlasson
 
 
 
Sighvat Sturlasson
 
Snorre Sturlasson
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sturla Thordarson
skrev: Íslendinga saga
Håkon Håkonssons saga
Magnus Lagaböters saga
 
Olaf Tordsson
Hvitaskald
skrev Knytlingasaga
 
Sju söner
Sturla Sighvatsson
Markus Sighvatsson
Kolbeinn Sighvatsson
Þórður krókur
Tord kakali
Jarl av Island
 
Orökja Snorresson
Hallbera g.m. Arne Magnusson
Tordis g.m. Torvald Vatnsfjording
Ingebjörg g.m. Gissur Thorvaldsson
vilken senare dräpte Snorre
på norske kung Håkan Håkanssons order
 

Vid tre års ålder blev Snorre Sturlasson fosterson till "Islands mäktigaste och rikaste storman", hövdingen Jón Loftsson på Odde. Detta skedde som en förlikningspant mellan parterna Odde-ätten och Sturlungarna, där stor oenighet rådde. Odde var ett av Islands kulturcenter sedan Sæmundur den vise, Jón Loftssons farfar, varför dispyten mellan de två ätterna blev lyckosamt för isländsk litteratur, eftersom det fick Snorre att växa upp i en historisk och litterär miljö, där han fick lära sig latin och teologi och poesi, och naturligtvis Isländska sagor och annan nationell litteratur. Snorre stannade hos Jón Loftsson i tjugo år, och fick av sin styvfar lära sig skaldekonst och historia. Det var på Odde, där forntidens stamtavlor, skaldeverk och drapor fanns bevarade, som Snorres intresse för dikter och berättelser väcktes. Men 1197 avled Jón Loftsson, och Snorres framtid måste ordnas.

Äktenskap och skilsmässa[redigera | redigera wikitext]

Snorre blev 19 år gammal av sin fosterbror Sæmundur och sin bror Tord Sturlasson bortgift 1199 med hövdingadottern Herdis Bersedotter från herrgården Borg. De bodde först på Odd, och flyttade senare till Borg, efter att Berse dött 1202, och Snorre tog över gården som dess ägare. Med gården följde också titeln hövding (Isländska: goðorð) av Mýrar från Berse, och under de följande åren ökade Snorre sin makt med fler hövdingaskap. Snorre och Herdis fick tillsammans barnen Jon murti Snorresson och Halbera Snorresdotter, men de gled alltmer isär på grund av Snorres kringflackande liv i form av hövding och politiker.

Flyttar till Reykholt[redigera | redigera wikitext]

1206, flyttade han utan Herdis till herrgården Reykholt. Gården utvecklades under hans överinseende, med bl.a. ett utomhusbad (Snorralaug), vilket delvis är bevarat. Han skrev på Reykholt en dikt om jarl Håkon galen, och belönades av Håkon för detta med ett svärd, en sköld, och en ringbrynja. Under de första åren på Reykholt fick han med olika kvinnor också fler barn: med Turid Hallsdotter (Þuríðr Hallsdóttir) sonen Orökja Snorresson, med Gudrun Hreinsdotter (Guðrún Hreinsdóttir) dottern Ingeborg (Ingibjörg), och med Oddny dottern Tordis (Þórdís). [1][2]

Lagman[redigera | redigera wikitext]

Snorre Sturlasson var lagsagoman på det isländska Alltinget 1215-1218. [3]

Hans rykte som lagman tycks ha spritt sig, även till Norge, där jarl Skule Bårdsson samregerade med den trettonårige kungen Håkan Håkansson. I själva verket var det jarlen som hade makten, och han hade en ambition att integrera Island med det norska kungadömet. En ung, vältalig isländsk lagman av god ätt, som skulle kunna arbeta för Norges sak var en möjlighet jarl Skule såg i Snorre Sturlasson.

Skule lämnade lagmanssyslan 1218-1219 efter att han fått en kunglig inbjudan att besöka Norge.

Första vistelsen i Norge, vänskap med hertig Skule och lagman Eskil Magnusson[redigera | redigera wikitext]

Snorre Sturlasson seglade sommaren år 1218 från Island till Norge. Där gästade han först den unge kung Håkan Håkansson och sedan hans medregent jarl Skule Bårdsson (senare Norges första hertig), varvid han utnämndes till skutilsvein, en titel som i Norge efter 1277 kallades riddare, men kan jämföras med den svenska titeln väpnare) vilket var andra klassen inom norska hirden. Senare samma vinter upphöjdes han av jarl Skule till Lendmann (högsta klassen inom hirden), varför Snorre nu kunde betraktas som adelsman. (Þeir konungur og jarl sýndu honum margvíslegan sóma, gerðu hann skutilsvein sinn og síðan lendan mann.Jónas Kristjánsson) Detta var inte hederstitlar, Snorre fick avge en lojalitetsförsäkran, och med Snorres lojalitet mot Norge, hoppades man att han i kraft av lagmanalltinget skulle arbeta för att Norge kunde införliva Island i norska kungadömet.

Snorre bodde hos jarl Skule över vintern, och fick ett skepp i hedersgåva med vilket han kunde resa vidare.

Även om utnämning till lendmann och gåvorna var i både den fjortonårige kungens och hertigens namn, så var det med den hertig Skule, som vid denna tid var den riktige regenten, som en nära vänskap slöts, något som senare skulle leda till Snorres död, under Skules uppror mot kung Håkan.[1] Delar i Eddan beskriver jarl Skule, i avdelningen Háttatal.

Snorre besökte sommaren därpå (år 1219) Västergötlands lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake. Makarna var båda släkt med kungaätterna, och gav Snorre god inblick i svearikets historia. [4] Det är ett intressant förhållande att några år efter deras möte har Eskil redigerat och låtit skriva Äldre Västgötalagen, det första litterära arbetet på svenska. Fru Kristina överlämnade som en hedersgåva till den gästande Snorre det baner som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210. [5]

Tillbaka på Island så bodde Snorre återigen på Reykholt, dit även hans mor Gudny Bödvarsdotter flyttat. När hon dog 1221, lade Snorre genast beslag på arvet trots att hon i förväg hade skänkt allt vad hon ägde till Snorres brorsson Sturla Thordarson som var hennes fosterson. Detta ledde till spänningar mellan Snorre och hans bror Tord Sturlasson.

Lagman på Island igen, skriver Eddan, hamnar i ättestrider[redigera | redigera wikitext]

Förutom lagmanssysslan författade Snorre Eddan år 1222-1223. [1]

Snorre Sturlasson var återigen lagsagoman på det isländska Alltinget igen 1222-1231, kanske fram till 1235. Han valdes med anledning av sin berömmelse som diktare och författare, men politiskt framstod han som norska kungens talesman, och stödde en union med Norge, vilket gav honom fiender bland lokala hövdingar, som antingen ville fortsätta att vara oberoende, eller var motståndare till Snorres vän, jarl Skule Bårdsson, och kände större lojalitet mot norske kungen Håkan Håkansson.

När Snorres fosterbror Sæmundur dött 1222, började Snorre uppvakta hans dotter Solveig, men Snorres brorson Sturla Sighvatsson gick emellan och gifte sig med Solveig 1223.

Andra äktenskapet[redigera | redigera wikitext]

År 1224 gifte sig Snorre för andra gången, med sin fosterfar Jón Loftssons barnbarn Hallveig Ormsdotter, änka efter Björn Torvaldsson omtalad som Islands rikaste kvinna. Äktenskapet, omnämnt som mariage de conveniance, sägs ha varit lyckligt. [1]

Hallveig var mycket yngre än Snorre, och de fick inga gemensamma barn, men uppfostrade gemensamt sina respektive barn från tidigare relationer. Fem av Snorres barn överlevde till vuxen ålder, vilket inte var helt vanligt på den tiden. Snorre gifte bort sina döttrar Hallbera, Tordis og Ingeborg i inflytelserika ätter, och ökade därigenom sin sociala status. Hallbera blev gift med Arne Magnusson 1218, sex år senare blev Tordis gift med Torvald Vatnsfjording och Ingeborg med Gizurr Thorvaldsson (av Haukdœla-ätten), vilken 1241 dräpte Snorre på norske kung Håkan Håkanssons order.

Ättestriderna eskalerar[redigera | redigera wikitext]

Att Snorres brorsson Sturla Sighvatsson gift sig med Solveig medan Snorre uppvaktade henne, startade en intern ättestrid och Snorre samlade två härar, en ledd av hans systerson Bödvar Tordsson (Böðvar Þórðarson) och annan ledd av Snorres son Orökja, för att angripa sin bror Sighvat Sturlasson (Sighvatr Sturluson) och dennes son Sturla Sighvatsson. Snorre själv övergav sin här och erbjöd en fredsuppgörelse med brodern Sighvat, men Sighvat och Sturla drev honom med en här på över 1000 man på flykt, medan Snorres son Orökja övergick till gerillastrider i fjordområdet på västra Island. Kung Håkan Håkansson av Norge erbjöd medling, och inbjöd dem att mötas i Norge för att uppnå en fredsförbindelse, vilket inte kom till stånd, men Sturla tog initiativ till fredsmöten på Island, och vid ett möte på Reykholt , varvid Snorres son Orökja, och hans kusin Torleif fängslades en tid.

Sommaren 1236 ledde Sturlungarna ledda av Snorres brorson Sturla Sighvatsson ett väpnat angrepp mot mot honom och gården Reykholt. [1] Snorre fördrevs från gården och flydde, först till Näs, och sedan 1237 till Norge, för att söka stöd hos kung Håkan och jarl Skule.

Snorre flyr till Norge och blir Skule Bårdssons jarl[redigera | redigera wikitext]

Kung Håkan Håkansson och Snorres vän jarlen Skule Bårdssons konflikt om makten i Norge, var på väg att utmynna i inbördeskrig, och när Snorre anlände valde han att stödja Skule i hans ambition att få sin son Peter Skulesson erkänd som medregent. Håkan Håkansson erbjöd då 1237 en kompromiss, i vilken jarl Skule upphöjdes av kung Håkan till hertig, varvid han skulle få inkomster från sitt hertigskap, men han förlorade samtidigt makten över sitt forna jarladöme. Samtidigt gifte sig kung Håkan med Skules dotter Margareta.

Skule utnämnde Snorre 1238 till jarl av Island, för att kunna påräkna sig hans lojalitet i maktkampen, detta skedde som en dubbning med flera vittnen närvarande, men kan ha hållits hemligt, för det blev aldrig offentligt känt.[1]

Oroligheter på Island[redigera | redigera wikitext]

Under tiden försökte Sturlungarna på Island att utöka sin makt, vilket provocerade andra ätter. Kolbein unge och Snorre Sturlassons måg Gissur Thorvaldsson slöt ett förbund, och gick till motattack, vilket resulterade i Islands största slag, slaget vid Örlygsstad. Den 21 augusti 1238 dödades Snorres bror Sighvat, och fyra av dennes söner Sturla, Markús, Kolbeinn, och Þórður krókur i slaget vid Örlygsstad (de två sistnämnda avrättades efter slaget) av fiendestyrkan anförd av Gissur Thorvaldsson och Kolbein unge. Kolbein den unge blev nu allenarådande i nordlandsfjärdingen. Snorres fiender på Island var till stor del borta.

Snorre förbuds av kung Håkan att lämna Norge[redigera | redigera wikitext]

Snorre, hans son Orökja, brorsonen Tord kakali och kusinen Torleif anhöll till kung Håkan om att få återvända till Island, men denna begäran avslogs. Håkan såg nu Snorre som förrädare, och Snorre beordrades explicit av kungen att inte lämna Norge, officiellt med anledning av sin hederstitel.

Hertig Skule Bårdsson gav dem istället tillstånd att resa i strid med kung Håkan Håkansson påbud, och ordnade med transporten över till Island, vilket retade kung Håkan ytterligare. Saken blev inte bättre av att hertig Skule lät utropa sig till kung av Norge, och gjorde ett väpnat uppror mot kung Håkan. Snorre lämnade alltså Norge 1239, under samma period som kung Håkan var tvungen att fokusera på inrikes problem, vilka först tog slut när Skule Bårdsson dödades av Håkans trupper 1240.

Tillbaka på Island återtog Snorre Sturlasson sitt hövdingaskap, och hotade Gizurr Thorvaldsson med att på Alltinget anklaga honom för Sighvat och Sturlas död. På sommaren 1241 hölls ett Allting varvid Gissur Thorvaldsson anlände med hundratals kämpar, och Snorre och 120 män fick ta skydd vid en kyrka. Gizurr valde emellertid att böta, istället för att bryta tingsfriden och attackera Snorre.[1]

Hallveigs och Snorres död[redigera | redigera wikitext]

Under tiden dödades Skule Bårdsson i Norge, och motståndet mot kung Håkan var krossat. Håkan kunde nu planera för en hämnd på Snorre. Medan Snorre sörjde sin hustru, skickade kung Håkan Håkansson två män till Snorres måg Gizurr Thorvaldsson med ett hemligt brev, där Håkan beordrade Gizur att tillfångata eller döda Snorre. Han inbjöds i samma brev av Håkan att arbeta för en union med Norge om han så ville. Gizurs första försök att tillfångata Snorre på Alltinget misslyckades.

Snorres hustru Hallveig dog sommaren 1241, och Snorre sägs ha känt en stor saknad, men fick inte sörja henne länge.[6]

Under arvstvisten efter Hallveig bad hennes två söner Klaeing och Orm om hjälp av Gissur Thorvaldsson. Under ett möte med dem och Kolbein unge, visade Gizur brevet från kung Håkan. Orm vägrade att vara behjälplig i att fånga eller döda sin styvfar Snorre. Kort därefter fick Snorre ett brev med lönnrunor, som varnade honom för en komplott, men han kunde inte tyda brevet.[7]

Gissur Thorvaldsson drog med ett följe av sjuttio män till Snorres gård Reykholt en septembernatt år 1241, och tog Snorre med överraskning, varvid Snorre flydde ner till källaren. Fem män gick med dragna svärd ner i källaren, Markús Marðarson, Símon knútur, Arne den bittra, Þorsteinn Guðinason och Þórarinn Ásgrímsson, och därnere sa Símon knútur till Arne den bittra att hugga honom. Snorre lär ha sagt: Eigi skal höggva!—"Hugg inte!" Símon svarade: "Högg þú!" — "Hugg du!" Snorri svarade: Eigi skal höggva!—"Hugg inte!" och det var Snorre Stirlassons sista ord.[8]

Det är okänt om Snorre verkligen fick en chans att låta sig bli fängslad, istället för att dödas.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Snorre Sturlasson mördades i sitt hem Reykholt av politiska skäl, efter att han stött valet av hertig Skule Bårdsson till kung, i opposition mot kung Håkan i Norge. Mördaren var hans förre svärson Gissur Thorvaldsson (isländska Gizurr Þorvaldsson), som handlade på uppdrag av kung Håkan Håkansson av Norge. Händelsen blev inte populär, varken på Island eller i Norge, och kritiserades. För att bättra på sitt rykte, försvarade sig kung Håkan med att Snorre skulle ha benådats, om han låtit sig tas tillfånga. Detta uttalande visar hur stort inflytande kungen fått på Island.

Direkt efter dådet intog en trofast rojalist vid namn Thorgils Skardi (isländska Þorgils Skardi) oppositionen som Islands mäktigaste man. Snorres brorson Tord kakali återvände från Norge 1242 och hämnades 1246 sin far och sina sex bröder i slaget vid Haugsnes, vilket fick Gissur Torvaldsson att resa till Norge för att klaga inför kung Håkan Håkansson.Samma sommar anlände också Tord som omedelbart fick stöd av kardinal Vilhelm av Sabina, vilken anlänt till Norge för att efter det norska inbördeskrigets slut kröna Håkon som norsk kung. Kyrkopolitiskt lydde Island under ärkebiskopsdömet Nidaros, varför kungens anspråk på ön också hade kardinalens stöd. Kardinalen föreslog nu att ön borde styras av endast en jarl "om freden skulle bevaras", och han gjorde klart att Tord var bäst lämpad för uppgiften.[9] Tord återvände därför till Island och med på resan följde den nye biskopen på Hólar, norrmannen Henrik Kårsson (Heinrekr Kársson). Gissur Torvaldsson däremot kvarhölls i Norge med tvång.

Tord övertog nu sturlungarna Snorre Sturlassons och brodern Sturla Sighvatssons tidigare hövdingadömen och lyckades på kort tid vinna kontroll över hela ön. Under några år efter slaget vid Haugsnes 1246 var Tord kakali Islands mäktigaste man.

År 1250 sändes Gissur Thorvaldsson till Island för att ersätta Tord samtidigt som Tord återkallades till Norge, där han blev syssloman (ungefär fogde), först i Gauldalen, senare i Skien. En osäker tradition gör gällande att kung Håkon skulle ha stått i begrepp att återsända Tord till Island, då Tord oväntat insjuknade och dog den 11 oktober 1256.[10]

Håkon utnämnde 1258 Gissur till jarlIsland.

alltinget 1262, ratificerades unionen med Norge och kunglig auktoritet på Island blev en institution. Man svor en lojalitetsed till kungen, vilket sedan upprepades för varje ny kung fram till att kunglig arvsrätt blev formellt accepterat av islänningarna 1662.

Snorre lämnade ett annat arv efter sig, att skriva sagor. Snorres bror Tord Sturlasson fick två söner som båda skrivit sagor; Sturla Thordarson skrev: Íslendinga saga, Håkon Håkonssons saga och Magnus Lagabötes saga. Olaf Tordsson Hvitaskald anses på goda grunder ha skrivit Knytlingasagan, vartill han fick ämne under vistelsen i Danmark, samt den tredje av de till Snorres Edda fogade avhandlingarna om språk och skaldskap.

Snorre som källa för svensk historia[redigera | redigera wikitext]

Snorre Sturlassöns Historieskrivning
Torgny lagman vid Uppsala ting

Genom att Snorre Sturlasson faktiskt besökt Sverige och allmänt anses vara en relativt god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis goda.

Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia, men ändå gjorde detta inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.

Det är framför allt Torgny lagman och hans varnande tal till kungen Olof Skötkonung som blivit berömt, men att det hållits så som Snorre berättar – över två hundra år senare, eller överhuvudtaget relationen mellan lagmannen och kungen – är osäkert, för att inte säga osannolikt.

Torgny lagman ska ha varit lagman i Tiundaland cirka år 1000. Han är dock historiskt ifrågasatt, på grund av bristfälligt källmaterial.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla skall Olof Skötkonung vid Uppsalatinget 1018 förespråkat en erövringspolitik riktad västerut, mot Norge. Men han fick genast bönderna, anförda av Torgny lagman, emot sig.
Min farfar Torgny kunde minnas Uppsalakonungen Erik Emundsson och berättade om honom att han när han var i sin bästa ålder hade ledung ute varje sommar (...). Han lade under sig Finland och Kirjalaland (Karelen), Estland och Kurland (en del av Lettland)." Torgny fortsätter med att hävda att den rådande konungen låter sina skatteländer (i öst) glida bort för att i stället vara: "lysten på att hålla det norska väldet under sig som ingen tidigare sveakonung haft lystnad till [...].
Torgny tvingade honom sluta fred med norske kungen Olov Haraldsson vilket ledde till att kung Olof drog sig tillbaka till Västergötland.

I början av nittonhundratalet tolkade Lauritz Weibull det oklara källäget så att han helt förkastade de isländska sagorna när dessa stod i strid med Adam av Bremens krönika. Han hävdade att tanken att slaget skulle stått vid Svolder baserades på en missuppfattning, där en dikt av skalden Skule Torstensson felaktigt skulle tolkats som om den handlade om Erik jarl och hans deltagande i striden. På motsvarande sätt skulle Adams tolkning av de politiska läget vara mer korrekt då islänningarna var tvungna att ändra bakgrunden när det placerat slaget fel.[11]

Mats G. Larsson har hävdat att de isländska sagorna är relativt pålitliga som källor, då dessa ofta återger händelser i resterande Europa vid samma tid som slaget skall ha utspelats på ett rättvisande sätt och kan kontrolleras mot mer samtidiga källor. Samtidigt skattar han Adam av Bremen relativt lågt i detta fall, då denne vid ett flertal tillfällen missuppfattar nordiska förhållanden vid denna tid.[12]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Larsson, Mats G. (2005). Minnet av vikingatiden: De isländska kungasagorna och deras värld. Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7353-065-4 

  1. ^ [a b c d e f g] Kristjánsson, Jónas. ”Life and works of Snorri Sturluson”. Forskningscenter Snorrastofa i Reykholt. http://www.snorrastofa.is/default.asp?sid_id=21065&tId=1&Tre_Rod=002. Läst 11 mars 2014. Okänd parameter 1
  2. ^ Sturlasson, Snorre. ”Ættartölur (Sturlunga saga)”. Projektet Heimskringla. http://heimskringla.no/wiki/%C3%86ttart%C3%B6lur_%28Sturlunga_saga%29. Läst 12 mars 2014. 
  3. ^ Kristjánsson, Jónas. ”Life and works of Snorri Sturluson”. Forskningscenter Snorrastofa i Reykholt. http://www.snorrastofa.is/default.asp?sid_id=21065&tId=1&Tre_Rod=002. Läst 11 mars 2014. Okänd parameter 1
  4. ^ Mats G. Larsson, Minnet av vikingatiden: De isländska kungasagorna och deras värld, Stockholm, 2005, s. 65f. ISBN 91-7353-065-4. (Om Snorres Sverigebesök berättas f.ö. i Sturlungasagan.)
  5. ^ Wessén, Elias & Holmbäck, Åke (red.) (1946). Svenska landskapslagar. Ser. 5, Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten. Stockholm: Geber sid XX
  6. ^ Kristjánsson, Jónas. ”Life and works of Snorri Sturluson”. Forskningscenter Snorrastofa i Reykholt. http://www.snorrastofa.is/default.asp?sid_id=21065&tId=1&Tre_Rod=002. Läst 11 mars 2014. Okänd parameter 1
  7. ^ Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor: historia, tydning, tolkning. Lund: Historiska Media. ISBN 91-88930-32-7. p. 88.
  8. ^ Monsen, Erling (1990). "Introduction to the Translation of Snorre's History of the Norse Kings". Heimskringla or the Lives of the Norse Kings: Edited with notes by Erling Monsen and translated into English with the assistance of A. H. Smith. Mineola, New York: Dover Publications, Inc. ISBN 0-486-26366-5. p. xi. All accounts of Snorri's life are based on information given mainly in the Sturlunga saga.
  9. ^ Tord kakalis saga, kapitlet "Gissur og Tord underkaster sig kong Håkons voldgift" i Kaalunds översättning.
  10. ^ Uppgiften, som nämns i Torgils den harmyntes saga (Þorgils saga skarða), härstammar från Kolfinna Torvaldsdotter, som var Snorre Sturlassons dotterdotter och mot sina fränders vilja år 1253 for till Norge med en älskare.
  11. ^ Larsson, sid 151-152
  12. ^ Larsson, sid 144, 157

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Hird och Hirdmenn, 11 mars 2014.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Snorre Sturlason, 11 mars 2014.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Snorri Sturluson, 11 mars 2014.


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]