Pik Botha
| Roelof Frederik Botha | |
| Tid i befattningen April 1977–10 maj 1994 | |
| Företrädare | Hilgard Muller |
|---|---|
| Efterträdare | Alfred Baphethuxolo Nzo |
Sydafrikas mineral- och energiminister
| |
| Tid i befattningen 10 maj 1994–30 juni 1996 | |
| Företrädare | George Bartlett |
| Efterträdare | Penuell Mandua |
| Född | Pieter Roelof Botha 27 april 1932 Rustenburg, Transvaal |
| Politiskt parti | Nationalistpartiet, sedan 2000 ANC |
| Maka | Ina Joubert (sedan 1998) Helena Susanna Bosman (4 barn) |
Roelof Frederik "Pik" Botha, född 27 april 1932 i Rustenburg i Transvaal, är en sydafrikansk politiker (ANC, tidigare nationalist) och diplomat, mest bekant som landets FN-ambassadör från 1975 till 1977, därefter utrikesminister från 1977 till 1994.
Botha, född i en boerfamilj i Transvaal utbildade sig vid universitetet i Pretoria. Han rekryterades av utrikesdepartementet 1953 och var under följande år bosatt i bland annat Sverige, Tyskland, Nederländerna och USA som diplomat och samtidigt verksam inom politiken för Nationalistpartiet. Han invaldes i parlamentet 1970 för Wonderboom men lämnade sitt mandat 1974 för att följande år utses till Sydafrikas FN-ambassadör av premiärminister John Vorster. I FN:s generalförsamling försvarade han Sydafrikas politiska agerande i samband med de svåra kriserna i samband med Sowetoupproret och apartheidmotståndaren Steve Bikos död samtidigt som han vurmade för slopad rasdiskriminering. 1975 höll han ett tal i generalförsamlingen där han uppmärksammat förklarade: "diskriminering baserad enbart på färgen av en människas hud kan inte försvaras".
1977 utsågs Botha, vald till parlamentet samma år för Rustenburg, till utrikesminister som en del av Vorsters omprövade politik gentemot de afrikanska grannländerna. Följande år fördes han fram som möjlig efterträdare åt den sjuklige Vorster och ledde klart i opinionsmätningar men tvingades för sin relativa ungdom och sitt påstått liberala sinnelag stå tillbaka och stödde istället istället P W Botha, som valdes. Under 1980-talet vurmade han för avskaffande av diskriminerande lagstiftning och uttalade sig 1986 för att Sydafrika mycket väl kunde ha en svart president inom "några år" (Botha tvingades senare ta tillbaka uttalandet).
Nkomatiavtalet 1984 blev en stor triumf för Botha och Sydafrika, då Moçambique lovade att slopa sitt stöd till ANC:s militära verksamhet i utbyte mot löften att inte förse antimarxistiska rörelser i landet med vapen. Från 1987 var Botha även vice partiordförande i Transvaal. I Nelson Mandelas regering tvingades Botha avstå utrikesministerposten och utsågs istället till mineral- och energiminister, en post han behöll till 1996, då han drog sig tillbaka från politiken. Han lämnade 2000 Nationalistpartiet för att ansluta sig till ANC, i vilket han också står för en liberalt färgad politik och har levererat kritik mot den omfattande kvoteringslagstiftning som införts under Thabo Mbekis regering.