Sydafrika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 30°S 23°Ö / 30°S 23°Ö / -30; 23

Republic of South Africa
Republiek van Suid-Afrika
IRiphabliki yase Ningizimu Afrika
Flagga
Valspråk!ke e: ǀxarra ǁke (Xam: ”Olika folk förenade”)
Nationalsång: Sydafrikas nationalsång
Huvudstad Kapstaden (legislativ)

Pretoria (administrativ)
Bloemfontein (juridisk)

Största stad Johannesburg
Officiella språk afrikaans, engelska, ndebele, pedi, sotho, swazi, tsonga, tswana, venda, xhosa, zulu
Statsskick republik
 -  President Jacob Zuma
 -  Vicepresident Kgalema Motlanthe
Självständighet från Storbritannien 
 -  Deklarerad 31 maj 1910 
 -  Erkänd 31 maj 1910 
Area
 -  Totalt 1 219 912 km2 (24:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 48 687 000[1] (2008) (27:e)
 -  Befolkningstäthet 39,9/km2 (136:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $159 886 milj (29:e)
 -  Per capita $11 100 
Valuta Rand (ZAR)
Tidszon UTC+2
Nationalitetsmärke ZA
Landskod ZA, ZAF
Landsnummer 27

Sydafrika, formellt Republiken Sydafrika, är en republik i Afrika, längst söderut på den afrikanska kontinenten. Landet har kust mot Indiska oceanen i öst och Atlanten i väst, samt gränsar i norr till Namibia, Botswana och Zimbabwe, i öst till Moçambique och Swaziland. Lesotho utgör en enklav i Sydafrikas östra del. Sydafrika omfattar även de obebodda öarna Prince Edward Island och Marion Island i Indiska oceanen, cirka 1 900 km sydost om Kapstaden. 1990 blev Namibia självständigt från Sydafrika. Efter en övergångsperiod med delat styre lämnades år 1994 den sydafrikanska exklaven, den strategiskt viktiga djuphavshamnstaden Walvis Bay tillbaka till Namibia.

Landskapet domineras av en stor inlandsplatå med omgivande bergsområden. Längs kusten ligger en låg, smal kustzon. Klimatet är subtropiskt och fuktigt på östkusten, och tempererat och torrare på platån i väst. Sydafrika är mycket mineralrikt, och har en välutbyggd industri och infrastruktur. Landet spelar en betydande politisk och ekonomisk roll i regionen.

Den sydafrikanska unionen upprättades 1910, när de två boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med de brittiska besittningarna Kapprovinsen och Natal. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet.

Från Sharpevillemassakern 1960 och intensifierat under 1980-talet fördes en internationell kampanj i FN för att isolera Sydafrika på grund av dess dåvarande apartheidpolitik, och landet utestängdes från flera internationella organisationer och evenemang, bl a olympiska spelen.

Apartheid avskaffades under F W de Klerks regering från 1990. De tidigare så kallade bantustanerna (”hemländer”, områden i Sydafrika dit landets svarta hänvisades), inklusive de formellt självständiga republikerna Bophuthatswana, Ciskei, Transkei och Venda, upplöstes och inkorporerades i Sydafrika 1993. Sedan 1994 styrs landet efter demokratiska principer, då val med allmän rösträtt ersatte de rasistiska folkräkningsregler som införts under apartheid, vilka helt utestängde den svarta majoriteten (före 1984 även asiater och s.k. färgade, d.v.s. sydafrikaner av blandad härkomst).

Natur[redigera | redigera wikitext]

Drakensberg
Karta över Sydafrika

Geologi och landformer[redigera | redigera wikitext]

Sydafrika kan delas in i tre naturgeografiska zoner: den breda inlandsplatån, de omkringliggande bergsområdena och en smal, låg kustremsa.[2]

Den stora inlandsplatån (på 900–1 800 meter över havet) är en gammal urbergssköld, Kalaharikratonen, uppbyggd av gnejser och graniter som är tre miljarder år gamla och tillhör jordens äldsta formationer. Här ligger Witwatersrand eller The Rand, en bergås som sträcker sig 300 km i öst–västlig riktning, med en högsta höjd på 1 800 meter över havet, och innehåller världens rikaste guldfält. Platån avgränsas av randberg, i öster de över 3 300 meter höga Drakensberg, i söder bland annat Sneeuberge och Swartberge. Över den böljande högslätten reser sig många platåberg, så kallade kopjes.[2]

Från randbergen sänker sig landet i terrasser ner mot kusten, som i väster är låg och platt, i söder och öster brant och genombruten, och norr om Durban låg och sumpig. Djupa floddalar bidrar till att ge bergen ett vilt och dramatiskt utseende. Vattenföringen i nästan alla floder är periodisk, och floderna är därför dåligt lämpade för kraftproduktion. Till och med den viktigaste floden, Oranje, är nästan uttorkad när den når fram till havet. Den rinner, liksom dess biflod Vaal, upp i randbergen i öst. Floderna är inte heller farbara, men används till konstbevattning av jordbruksområden.[2]

I sydväst präglas landskapet av långsträckta veckberg, som sträcker sig norrut och österut från Kapstaden och bildar en genombruten kustlinje där de löper ut i havet. Kusten är annars jämn, med få inbuktningar. Kontinentalsockeln är liten, och kusten stupar brant ner mot stora havsdjup. I platåns sedimentära bergarter finns moränavlagringar från en istid under perm. I dalarna finns mjukare skifferlager som ger god odlingsjord.[2]

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Klimatet i Sydafrika är för det mesta subtropiskt, men med stora regionala variationer. En del platser i inlandet har klimat av kontinental art, kustområdet i sydväst har medelhavsklimat. Det subtropiska högtrycksbältet förstärks över land om vintern (maj–augusti), och försvagas om sommaren, då det genomgående faller mest nederbörd. I den västliga delen är klimatet torrare, och då särskilt i nordväst, där årsnederbörden är under 200 mm. Längst i sydväst faller det emellertid ett betydande vinterregn som ger medelhavsklimat. Nederbörden i den östliga delen är större på grund av passaden, och varierar i stort mellan 500 och 1 000 mm, med tydligt sommarmaximum. Torka är emellertid alltid ett hot. Omkring hälften av landet får mindre än 400 mm nederbörd om året. Dessutom är avdunstningen betydande.[3]

Medeltemperaturen i juni–juli är omkring 10–15 °C, i januari–februari 20–25 °C. På den stora centralplatån ger den torra luften stora temperaturväxlingar mellan dag och natt.[3]

Sydafrikas klimat[3]
Varmast Max Min Kallast Max Min Årsnederbörd Våtast mm Torrast mm
Kapstaden jan–feb 26 16 juli 17 7 510 juli 89 feb 8
Bloemfontein jan 30 16 juli 16 1 565 jan 91 juni 8
Upington jan–feb 35 19 juli 21 5 155 mars 43 juni–sept 3
Durban jan–feb 27 21 juli 22 11 1010 mars 130 juli 28
Johannesburg dec–jan 26 14 juni–juli 17 4 710 dec 124 juni–aug 8
Polokwane dec–jan 27 16 juni–juli 19 3 520 jan 99 juni 3

Växt- och djurliv[redigera | redigera wikitext]

Vinterregnområdet vid sydvästkusten har en tempererad oceanisk flora och vegetation med medelhavsprägel, medan sydostkusten har subtropisk regnskog. I inlandet är det savann- och stäppvegetation, som mot norr och väst går över i halvöken och öken. Speciellt floran i sydväst är artrik och särpräglad, och väsensskild mot den i Afrika i övrigt, men med tydliga likheter med Australiens.[4]

Det finns lite fler än 20 000 växtarter i Sydafrika, vilket är omkring 10 procent av samtliga kända arter i hela världen.[5]

I Fynbos, ett smalt bälte med buskvegetation i södra Västra Kapprovinsen, finns fler än 9 000 av dessa arter (vilket betyder att det utgör en av världens livsviktiga koncentrationer av biologisk mångfald). De flesta är ständigt gröna växter med hårda, smala, nålliknande blad, så kallade fetbladsväxter. Av cirka 6 000 arter av fröväxter i Kaplandet är ett mycket stort antal endemiska, bland annat talrika arter i familjen Proteaceae.[4] Omkring 130 av alla arter i släktet Protea finns i Sydafrika.[5] Kaplandets 550 Erica-arter är med få undantag endemiska.[4]

Även om det finns en stor artrikedom av växter i landet så är endast omkring en procent av Sydafrikas yta skog. Denna finns nästan uteslutande längs kusten mot Indiska oceanen i provinsen KwaZulu-Natal. I denna provins återfinns också det största antalet trädarter utanför de tropiska regnskogarna.[5]

Sydafrika är hem åt de så kallade "Big Five": afrikansk elefant (Loxodonta africana), afrikansk buffel (Syncerus caffer), lejon (Felis leo), leopard (Felis pardus) och noshörning (två arter, svart (Diceros bicornis) och vit noshörning (Ceratotherium simum)). Vidare återfinns ca 10 % av världens däggdjursarter i landet.[källa behövs]

Miljö[redigera | redigera wikitext]

Avsaknad av stora floder och insjöar gör att man måste begränsa användning av färskvatten vilket leder till problem att få vattnet att räcka till.[6] En stor del av landets vattentillgångar återfinns i Drakensbergen, som återfinns på FN:s världsarvslista. Det finns oro för att den ökande efterfrågan på vatten i framtiden kommer att leda till en förödande exploatering av bergen och dess unika miljö. Andra miljöproblem är vatten- och luftföroreningar och jorderosion.

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Sydafrika har många och rika naturtillgångar, däribland guld, krom, antimon, kol, järnmalm, mangan, nickel, fosfat, tenn, uran, diamant, platina, koppar, vanadin, naturgas och petroleum.[6]

Kolkraftverk och förnybar energi[redigera | redigera wikitext]

I Sydafrika står kolkraft för en stor del av energiförsörjningen. Kolindustrin går så bra att man till och med exporterar kol. Sydafrika är på fjärde plats bland de länder som exporterar mest kol och nummer 5 i listan på största kolförbrukare. Man bygger nu ett av världens största kolkraftverk med hjälp av pengar från världsbanken. Detta kolkraftverk kommer att producera kolkraft i över 40 år[7] Kolkraftsverket som byggs heter Medupi och är ett av världens största. Kolkraften står för 90 procent av landets energiförsörjning men trots Medupis kapacitet kommer den inte räcka till om ett par år, då efterfrågan på elektricitet hela tiden ökar.[8] Bygget av Medupi har stött på kritik från olika miljöorganisationer bland annat eartlife Africa och groundWork som lämnade in ett klagomål till världsbanken. Invånarna i området där Kolkraftverket byggs säger att de kommer få betala de dolda kostnaderna i form av hälsobekymmer från luftföroreningar och hög kvicksilverhalt i vattnet och jorden. Medupi kommer släppa ut över 25 miljoner ton koldioxid per år.[9] Ett av Sydafrikas milleniemål är dock att minska koldioxid utsläppen till 460 124 tusen ton per år. Något som ska uppfyllas till 2015 om de ska klara sitt mål. [10] Sydafrika är ett av världens snabbast växande länder för solenergi på grund av regeringens långsiktiga satsning att öka elproduktionen från förnybara energikällor. [11]När världsbanken finansierade bygget av Medupi ingick också byggandet av 100 megawattimmar solpaneler. Denna satsning räknas som Sydafrikas största inom förnybar energi. [12] Solkraftssatsningen kommer generera 130 gigawattimmar per år vilket täcker elbehovet hos runt 36000 Sydafrikanska hushåll.Satsningen kommer även minska koldioxidutsläppen med runt 130 000 ton. [13]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sydafrikas historia

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

I Sydafrika har man gjort fynd av hominider som är mellan fyra och en miljoner år gamla,[14] bland annat Australopithecus africanus och Australopithecus robustus.[15] Av Homo sapiens finns det spår från cirka 500 000 år sedan.[15]

Sydafrikas första invånare tillhör khoisanfolken, de båda närbesläktade folkslagen san och khoikhoi.[15] Sanfolket, som tidigare kallades ”bushmän”, var ett jägarfolk som var utspritt över hela Sydafrika.[15] Khoikhoi, tidigare kallade ”hottentotter”, höll redan för omkring 2 000 år sedan får, senare även kor, och bodde framför allt i de västra och sydöstra kusttrakterna, mellan dagens Namibia och Östra Kapprovinsen.[15][16]

Under bantuexpansionen invandrade Xhosa och andra folkgrupper från Afrikas stora sjöarna tillsammans med boskap. Invandringen tros ha startat för ungefär två tusen år sedan och pågått fram till 1400-talet.[17]

Under den europeiska kolonisationen var den dominerande etniska gruppen bantu-talande folk. De två största historiska grupper var Xhosa- och Zulu-folken.

Redan på 400-500 e. kr levde Bantu-talande bönder och herdar som använde sig av järn söder om Limpopo floden (den norra gränsen mellan Botswana och Zimbabwe). Dessa bönder och herdar trängde bort, erövrade och smälte samman med de ursprungliga khoisantalande Khoikhoi och San folken. Bantufolken flyttade sakta söderut. De tidigaste användarna av järn tros ha påträffats redan omkring 1050 i områden som idag är provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika. Xhosa folket var de som bosatte sig längst söderut och folkets språk innehåller vissa språkliga drag från Khoisan folkets språk. Xhosa nådde Great Fish River i dagens Eastern Cape Province. När de migrerade så ersatte och smällte de större järnålderspopulationer samman med de tidigare folken.

År 1487 ledde den portugisiska upptäckaren Bartolomeu Dias den första resan till södra Afrika som europé.[18] Den 4 december klev han i land vid Walvis Bay (nuvarande Walvis Bay i Namibia). Detta var söder om den sydligaste punkten som nåtts 1485 av den portugisiske navigatören Diogo Cao (Cape Cross, norra viken). Dias fortsatte söderut längs den västra kusten i södra Afrika. Trots hinder av stormar och utom synhåll för land fortsatte seglingen längs med kusten den 8 Januari 1488. Dias passerade den sydligaste punkten av Afrika utan att se den. Maj 1488 nådde han vad han kallade Rio do Infante efter att ha seglat långt uppåt Afrikas östra kust (förmodligen dagens Groot River). På sin återvändo såg han dock udden, den sydligaste punkten av Afrika. Dias döpte först udden till Cabo das Tormentas (Stormarnas udde). Den portugisiske kungen Johan II döpte om udden till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudden) på grund av möjligheterna som upptäckten förde med sig i och med sjövägen till Indien och österut.[19] Dias navigerings bedrifter kom senare att memoreras i Luis de Camoes episka portugisiska dikt, Os Lusiadas, 1572 (Lusiaderna).[20]

Kolonisationen[redigera | redigera wikitext]

Det moderna Sydafrikas historia började år 1488 när den portugisiska sjöfararen Bartolomeu Diaz rundade vad som kom att kallas Godahoppsudden (själv kallade han udden "Stormarnas udde") och landsteg i Mossel Bay. Efter Diaz kom andra portugisiska sjöfarare, bland dem Vasco da Gama. Men det var på 1600-talet som den egentliga europeiska kolonisationen började. Trots att Portugal var först på plats av de europeiska länderna på denna del av den afrikanska kontinenten så visade de lite intresse för att bilda några bofasta kolonier.

Mellan åren 1621 och 1651 anlade nära 500 skepp från Nederländska Ostindiska Kompaniet till Table Bay vid Kaphalvön. Afrikas sydspets fungerade som en rastplats för skepp på väg mot Indien, Kina och Sydostasien.

Jan van Riebeeck.

Nederländska Ostindiska Kompaniet utrustade 1652 en expedition, ledd av Jan van Riebeeck, som upprättade en bas i området, vilken försåg kompaniets fartyg med kött, grönsaker och vatten. Några f.d. tjänstemän vid basen fick tillåtelse att slå sig ned som bönder inne i landet, vilket ledde till den första sammanstötningen mellan européer och den inhemska befolkningen i Sydafrika.

Fem år efter van Riebeecks landstigning, 1657, utbröt en dispyt mellan invandrarna och afrikanerna. Van Riebeeck skrev i sin dagbok att det vore bättre om varje grupp hade sina egna domäner, eftersom de inte förstod varandra tillräckligt bra. Efter denna konfrontation växte spänningen mellan de två olika folken. Holländarna ansåg sig numera äga jorden och år 1658 tillät Ostindiska kompaniet att slavar skulle fraktas till Kapkolonin. Dessa togs främst från Asien och dåvarande Ceylon och södra Indien, men också från Angola och Västafrika. Mot slutet av 1700-talet fanns 25 000 slavar i Kapkolonin.

Strider uppstod också mellan de europeiska bönderna och kompaniet, som inte ville förlora sitt handelsmonopol. Kompaniet började också driva storjordbruk i egen regi. De mest missnöjda bland de inhemska bönderna, khoi och det jagande och samlande sanfolket flyttade allt längre in i landet.

När Storbritannien besatte området 1806, flyttade många av de nederländska nybyggarna boerna norrut för att grunda en egen republik. Upptäckten av diamanter 1867 och guld 1886 skapade välstånd och immigration och ökade underkuvandet av de ursprungliga invånarna. Boerna motstod britternas försök till utvidgning av sitt territorium, men besegrades i andra boerkriget 1899–1902. Det var i dessa boerkrig som världens största ungdomsrörelse bildades, nämligen scouterna. Det var också under det andra boerkriget som världens första koncentrationsläger inrättades av britterna i syfte att internalisera främst boer kvinnor och barn. Bortsett från ett kortare avbrott (1803–1906) styrde Storbritannien därefter kolonin till 1910. Medan britterna etablerade sig allt starkare i Kapområdet, utkämpades en maktkamp i landets inre, som var nästan helt okänt för européerna.

I de bördiga trakterna norr om Tugelafloden framträdde en välorganiserad och aggressiv zulustat, först under ledning av Dengiswayo och senare av den beryktade Shaka. Den järnhårda disciplinen i Shakas armé gjorde denna till en fruktad motståndare, och hela stammar av infödda flydde när soldaterna ryckte fram.

Den stora utvandringen[redigera | redigera wikitext]

Samtida teckning av Die Groot Trek av Charles Collier Michell.

Efter Napoleonkrigen behöll Storbritannien Kapområdet på grund av dess strategiska betydelse för sjöfarten till Indien. Omkring 5 000 brittiska kolonister sändes dit 1820. Boerna var missnöjda med den brittiska inblandningen, 1837 bröt 4 000 boer upp från sina boplatser och drog sig norr om Orangefloden, ”den stora utvandringen” (Die Groot Trek). Detta var en mycket betydelsefull händelse i Sydafrikas historia genom att boerna nu blev spridda över stora delar av landets inre. De var orädda individualister som önskade leva sitt eget liv utan myndigheternas inblandning.

De flesta boer sökte sig till Natal, där en förtrupp dödades av zuluerna som fruktade denna vita invandring. Följande år tog boerna hämnd genom att med en styrka på 470 man slå en zuluarmé på 12 000 man vid Blood River, ca 3 000 zuluer dödades. Boerna hade nu nästan full kontroll över Natal, men britterna, som inte ville att en annan vit makt etablerade sig i kustområdet, annekterade Natal 1843. Storbritannien erkände dock boerrepublikerna Transvaals och Oranjefristatens självständighet 1852 respektive 1854.

Brittisk expansion, Sydafrikanska unionen och apartheidepoken[redigera | redigera wikitext]

År 1868 annekterade Storbritannien Basutoland (Lesotho), och på 1870- och 80-talen övertog Kapregeringen de flesta av de små självständiga rikena i Transkei, som ligger mellan Kapstaden och Natal. På 1870-talet gjorde Storbritannien ett försök att bilda ett förbund av alla dessa små enheter, men försöket hade ingen större framgång. Däremot inlemmades Transvaal 1877 mot boernas vilja och krig bröt ut 1879 med zuluerna, när britterna försökte försvaga deras makt. Britterna lyckades slå zuluerna men först sedan den brittiska armén led ett svårt nederlag. 1881 slog Transvaals boer britterna vid Majuba och återvann självständighet. Denna gick på nytt förlorad i andra boerkriget, inlett genom en brittisk invasion 1899, varpå britterna övertog makten i området.

Louis Botha.

Den 31 maj 1910 bildades den Sydafrikanska unionen som en självstyrande dominion under den brittiska kronan med Louis Botha som premiärminister. Landets svarta befolkning delgavs emellertid föga politiskt inflytande och 1912 bildades ANC av bland annat Pixley ka Isaka Seme. Två år senare bildade boergeneralen James Hertzog Nationalistpartiet som afrikaanernas särskilda kamporgan gentemot brittiskt inflytande och kunde bilda majoritet med Labourpartiet 1924. I andra världskriget deltog unionen på de allierades sida sedan den probrittiske Jan Smuts övertagit ledarskapet från den protyske Hertzog. Försämrad levnadsstandard och ökad inflyttning av svart arbetskraft till städerna gynnade Daniel Malans radikala nationalister, som efter 1948 års val kunde bilda regering, vilket inledde den så kallade apartheidtiden (apartheid, afrikaans för "åtskillnad"). Politisk representation för svarta avskaffades helt 1960,[21] för färgade 1970.[22] Under följande år förvisades svarta sydafrikaner till reservat på landsbygden eller till kåkstäder i storstädernas utkanter. 1961, efter brittisk kritik mot raspolitiken utropade premiärminister Verwoerd republik och landet lämnade Samväldet med internationell isolering som följd. Sveriges statsminister Olof Palme var en av de första statsministrarna i världen att fördöma Sydafrikas apartheid.[23]

F.W. de Klerk och Nelson Mandela, 1992.

Svåra oroligheter, internationella bojkotter och en tidvis ansträngd ekonomi föranledde en reformprocess under 1980-talet, vilken eskalerade när nationalistregeringen började förlora stöd åt liberala och radikalt konservativa partier. 1990 frigavs ANC-gestalten Nelson Mandela genom statspresident F W de Klerks försorg och i de första allmänna valen 1994 vann ANC under Mandelas ledning en jordskredsseger.

Under apartheidregimens kulmen utvecklade Sydafrika under 1970-talet ett fåtal primitiva kärnvapen med israeliskt stöd, men förstörde dessa frivilligt under reformprocessen, vilket inte blev offentliggjort förrän 1993. Landet är därmed det enda land i världen som utvecklat kärnvapen och sedan avsagt sig dem. [källa behövs]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningstäthet i Sydafrika (2001).
     <1 /km²
     1–3 /km²
     3–10 /km²
     10–30 /km²
     30–100 /km²
     100–300 /km²
     300–1000 /km²
     1000–3000 /km²
     >3000 /km²
Dominerande språk i Sydafrika (2001).
     Afrikaans
     Engelska
     Ndebele
     Xhosa
     Zulu
     Nordsotho
     Sotho
     Tswana
     Swazi
     Venda
     Tsonga
     Inget dominerande

Sydafrikas invånarantal uppgick 2008 till 48 687 000.[1] Befolkningstillväxten under perioden 1994–2004 var 1,4 % per år (mot 2,3 % 1985-1995). Den förväntade livslängden har sedan mitten av 1990-talet gått dramatiskt nedåt. Enligt Världshälsoorganisationen var 2005 den förväntade livslängden för kvinnor 49 år (mot 68 år 1995), och för män 47 år (mot 63 år 1995). Denna nedgång orsakas av hiv/aids; enligt FN levde uppskattningsvis 5,5 miljoner sydafrikaner med hiv/aids år 2005.[24]

Sydafrikas befolkning är etniskt mycket komplex, och det har varit en stor invandring till landet också från länder utanför Afrika, särskilt av européer och asiater. Efter apartheids avskaffande förs det inte längre statistik över befolkningens etniska ursprung.[24]

Den långt största huvudgruppen består av svarta, som tillhör olika bantutalande folk. På språklig grund och utifrån historiska traditioner indelas den svarta befolkningen i fyra huvudgrupper: nguni, sotho, venda och tsonga. Nguni är den största gruppen, och omfattar folken zulu, som är den största etniska gruppen i landet, xhosa, swazi och ndebele. Deras traditionella område är det östra kustlandet, från KwaZulu-Natal till Östra Kapprovinsen. Swazierna lever i gränsområdena mot Swaziland.[24]

En annan stor grupp är sotho, av vilka de flesta som tillhör den sydliga grenen lever i den självständiga staten Lesotho och omkringliggande delar av Sydafrika; den nordliga grenen, som också kallas pedi, lever särskilt i Polokwane och Potgietersrus i norr. Den västliga grenen, som vanligtvis kallas tswana, utgör huvudbefolkningen i Botswana; den största delen av Sydafrikas tswana-befolkning lever i de områden som gränsar till Botswana och i Kapprovinserna.[24]

En mindre grupp är venda, som har sitt traditionella område i gränslandet mot Zimbabwe och Moçambique. Tsonga-gruppen, som också kallas shangana, tillhör ett folk som i huvudsak bor i Moçambique.[24]

Befolkningen av europeisk härkomst är i huvudsak tudelad – engelsktalande och afrikaanstalande. Det finns även stora grupper av greker, italienare och portugiser. Afrikaanerbefolkningen härstammar från nederländska, franska och tyska nybyggare.[24]

Den asiatiska gruppen består framför allt av ättlingar till indiska invandrare, därefter av malayer. Särskilt i Kapprovinserna finns det ett stort inslag av så kallade färgade (”coloureds”), det vill säga folk av blandat ursprung.[24]

58 % av befolkningen lever i städer och tätorter (2001). De största städerna är Kapstaden, Durban, Johannesburg och Pretoria.[24]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Landet hade ursprungligen två officiella språk: engelska och nederländska; det senare ersattes av afrikaans 1925. 1994 förklarades nio bantuspråk officiella: xhosa, zulu, ndebele, siswati (swazi), nordsotho (pedi), sydsotho, tswana, venda och thonga (tsonga). Bantuspråken talas av sammanlagt omkring 25 miljoner människor. Av den vita befolkningen talar cirka två tredjedelar afrikaans och en tredjedel engelska. Bland den asiatiska befolkningsgruppen dominerar indiska språk (bland annat hindi, urdu och gujarati). Den färgade befolkningen av blandat ursprung talar i stor utsträckning afrikaans.[24]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Vid folkräkningen 2001 bekände sig 79,8 % av befolkningen till kristendomen. Andra större religiösa grupper är muslimer (1,5 %), hinduer (1,2 %), judar (0,2 %) och buddhister. 15,1 % av befolkningen såg sig som inte tillhöriga någon religion, medan 0,3 % utövade någon form av traditionell afrikansk religion och 0,6 % tillhörde någon annan religion. 1,4 % redovisades som "odefinierad".[25]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Den sydafrikanska konstitutionen har en ovanlig konstruktion med en stark president som är vald av parlamentet. I de flesta länderna som låter parlamentet välja president är dennes roll ceremoniell, se exempelvis Tyskland och Israel. Sydafrika post-apartheid har hittills haft fyra presidenter Nelson Mandela (1994-1999), Thabo Mbeki (1999-2008), Kgalema Motlanthe (2008-2009) och Jacob Zuma (2009-). Thabo Mbeiki tvingades bort från makten av det egna partiet, ANC, i september 2008, som en följd av inre stridigheter mellan honom och ANC-presidenten Jacob Zuma. Under hösten 2008 bildade utbrytare från ANC ett nytt parti, Cope som strävade efter att utmana ANC.

Sydafrikas nuvarande konstitution utformades efter apartheidtiden och bevarar det republikanska statsskicket men har kompletterats med bland annat en ny rättighetsdeklaration (bill of rights) som garanterar alla medborgare samma rättigheter och innehåller ett av världens starkaste konstitutionella skydd mot diskriminering, inte bara på grund av etnisk härkomst utan också på grund av bland annat kön och sexuell läggning. Högsta domstolen roll stärktes också och den har spelat en ökande roll, exempelvis fastslog den 2005 att den sydafrikanska äktenskapslagstiftningen stred mot konstitutionens diskrimineringsförbud och krävde att en könsneutral äktenskapsbalk skulle införas, något som skedde 2006.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sydafrikas provinser

Sedan 1994 är Sydafrika indelat i nio provinser:

Sydafrikas provinser
Sydafrikas provinser
Provins Huvudstad Area i km² Invånarantal (2007)[25]
Fristatsprovinsen Bloemfontein 129 480 2 773 059
Gauteng Johannesburg 17 010 10 451 713
KwaZulu-Natal Pietermaritzburg 92 100 10 259 230
Limpopo Polokwane (Pietersburg) 123 910 5 238 286
Mpumalanga Nelspruit 79 490 3 643 435
Nordvästprovinsen Mafikeng 116 320 3 271 948
Norra Kapprovinsen Kimberley 361 830 1 058 060
Västra Kapprovinsen Kapstaden 129 370 5 278 585
Östra Kapprovinsen Bhisho 169 580 6 527 747

Före valet 1994 bestod Sydafrika av endast fyra provinser samt ett antal bantustaner ("hemländer"), varav vissa hade begränsat självstyre och andra utropades som självständiga stater, något som dock inte erkändes av andra än Sydafrika. Den tidigare Kapprovinsen delades upp i Östra Kapprovinsen, Västra Kapprovinsen, Norra Kapprovinsen samt delar av Nordvästprovinsen. Oranjefristaten blev Fristatsprovinsen. Transvaal delades upp i Gauteng, Limpopoprovinsen, Mpumalanga samt delar av Nordvästprovinsen, och Natal blev KwaZulu-Natal.

Internationella relationer[redigera | redigera wikitext]

Sydafrika är medlem av FN och de flesta av FN:s organisationer, bland andra Världsbanken, och dessutom av bland andra Världshandelsorganisationen (WTO), Commonwealth (uteslutet 1961–1994), Afrikanska unionen (AU) och Southern African Development Community (SADC). Efter regimskiftet 1994 har Sydafrika blivit en av Afrikas stormakter, med betydande diplomatiskt inflytande regionalt.[26]

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Den sydafrikanska försvarsmakten, South African National Defence Force (SANDF), bildades i sin nuvarande utformning efter apartheids avskaffande.[27][28] I SANDF integrerades den tidigare apartheidrepublikens krigsmakt, South African Defence Force (SADF), med de så kallade hemländernas väpnade styrkor, samt med de gerillaförband som deltog i den väpnade kampen mot apartheid, såsom African National Congress Umkhonto we Sizwe, Pan Africanist Congress APLA och Inkatha Freedom Partys Self-Protection Units.[27] Integrationen avslutades 2004 och det nya SANDF har övertagit det mesta av SADF:s organisation och materiel.[29]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Sydafrika är ett medelinkomstland med ett överflöd av naturtillgångar, välutvecklad ekonomi, lagstiftning, kommunikationssektor, energiförsörjning och transportsektor. Den sydafrikanska börsen är bland de tjugo största i världen och infrastrukturen är modern.[6] Trots detta har den ekonomiska tillväxten inte varit tillräckligt stark för att minska den höga arbetslösheten och stora ekonomiska problem finns kvar sedan apartheidtiden, speciellt en utbredd fattigdom och stora inkomstskillnader. Stor immigration ifrån andra afrikanska länder spär på fattigdomsproblemen. Samtidigt sker en kraftig emigration från Sydafrika av välutbildade sydafrikaner, som lämnar landet främst beroende på det ökade våldet.

Ett stort bidrag till den sydafrikanska ekonomin är den snabbt växande turismsektorn, där största andelen är ekoturism och annan turism kopplad till "safariutflykter". Siffror över hur mycket pengar sektorn genererar till landet är osäkra, men ligger troligen på runt 100 miljarder rand per år.

93 procent av elektriciteten framställs av fossila bränslen, 6 procent av kärnkraft och 1 procent av vattenkraft.[källa behövs]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Grottmålning av sanfolket vid Perdekop Farm norr om Mossel Bay.

Konst[redigera | redigera wikitext]

Av traditionell konst i Sydafrika kan nämnas sanfolkets hällristningar och grottmålningar, varav flera är mer än 20 000 år gamla, zulufolkets pärlbroderier, träarbeten utförda av zulu- och vendafolken och husmålningar skapade av ndebele-, tswana- och sothofolkens kvinnor.[30]

I kampen mot apartheid utvecklades en verkningsfull propagandakonst. På senare år har en ny genre utvecklats; så kallad township art, som i olika tekniker visar människors vardag i de svarta stadsdelarna. Bland samtida sydafrikanska konstnärer som har fått internationellt genomslag kan nämnas Mmakgabo Helen Sebidi, Paul Sibisi, Sue Williamson, Lionel Davis och Bill Ainsly.[30]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sydafrikas litteratur
Nadine Gordimer på Bokmässan i Göteborg 2010.

Skönlitteratur finns på alla Sydafrikas elva officiella språk.[31]

Bland de första skönlitterära författarna som skrev om Sydafrika är britten Henry Rider Haggard, som skrev äventyrsromaner om storviltjägaren Allan Quatermain, varav den första var King Solomon's Mines ("Kung Salomos skatt", 1885).[31] Romanerna skildrar det "mörka Afrika" så som européerna såg det, och hjältarna är alltid britter, medan ursprungsbefolkningen skildras som farliga vildar eller trogna tjänare.[31]

Som en av de första moderna sydafrikanska romanerna brukar Olive Schreiners The Story of an African Farm (1883) hållas. Boken utspelar sig på en farm i Sydafrika, och karaktärerna i den speglar sin tids samhälle.[32][33]

Bland modernare vita författare märks de engelskspråkiga nobelpristagarna Nadine Gordimer och J. M. Coetzee samt André Brink, som skriver på afrikaans och engelska. Breyten Breytenbach är en annan berömd afrikaansspråkig författare.

J.R.R. Tolkien, som skrev böckerna om Härskarringen, är född i Sydafrika, men levde och verkade i Storbritannien.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Musik i Sydafrika

Av framstående sydafrikanska populärmusiker kan nämnas sångerskan Miriam Makeba, trumpetaren Hugh Masekela, sångaren Johnny Clegg och kören Ladysmith Black Mambazo. Kända namn inom konstmusiken är bland andra John Joubert, Arnold van Wyk och Gideon Fagan.[34]

Film[redigera | redigera wikitext]

Sydafrikas första filmer gjordes av Joseph Rosenthal, som bland annat filmade andra boerkriget 1899–1902.[35] Jamie Uys Gudarna måste vara tokiga (1980) var bland de första sydafrikanska filmerna att få en större publik utanför landet.[35] Gavin Hoods film Tsotsi (2005), om en gängledare i en kåkstad i Johannesburg, belönades med en Oscar för bästa utländska film.[36] En annan uppmärksammad film från senare år är District 9 (2009) av Neill Blomkamp, en science fiction-film om rymdvarelser som strandat i Johannesburg och behandlas illa av de sydafrikanska myndigheterna. Filmen kan ses som en allegorisk kommentar till hur svarta behandlades under apartheideran, och nominerades till fyra Oscar[37].

Sport[redigera | redigera wikitext]

Sydafrikas rugbylandslag Springboks möter Australien, 2007.

Bland sport är fotboll generellt populärast bland den svarta befolkningen, rugby bland den vita minoriteten, cricket av de vita och indiska minoriteterna. Även motorsport, simning, surfing och friidrott är sporter som utövas med blandad framgång i landet.

Sydafrika tilläts inte delta i internationella idrottstävlingar under apartheideran. Landet var bannlyst från OS mellan 1964 och 1992, av internationella fotbollsförbundet från 1964 samt från cricket- och rugbytävlingar under 1970- och 1980-talen.[38] Efter att raslagarna upphävdes välkomnades landet åter att tävla internationellt. Sydafrika anordnade VM i rugby 1995, och deras lag, kallat "Springboks", lyckades sensationellt vinna hela tävlingen.[39] Anmärkningsvärt är att president Nelson Mandela lyckades ena hela nationen till stöd för Springboks, trots att laget, som i stort sett enbart bestod av vita spelare, av den svarta majoriteten länge setts som en symbol för apartheidsystemet.[39] Detta har dramatiserats i filmen Invictus. Springboks har sedan dess vunnit VM ännu en gång, 2007.[40]

Världsmästerskapet i fotboll 2010 hölls i Sydafrika. Det var första gången någonsin som fotbolls-VM hölls i Afrika. Sydafrika spelade öppningsmatchen mot Mexiko fredagen den 11 juni.

Mat och dryck[redigera | redigera wikitext]

Eftersom Sydafrika är ett multietniskt samhälle uppvisar köket influenser från många olika delar av världen. Kött och kyckling utgör grunden för många rätter, men även fisk och skaldjur förekommer. Sydafrika är en stor producent av vin, och man dricker också gärna öl.[41]

Världsarv[redigera | redigera wikitext]

Fängelset på Robben Island.

Sydafrika har åtta världsarv, varav fyra är kultur- och tre naturvärldsarv, och ett är blandat.

Kulturarven är Robben Island (utnämnt 1999), de hominida fossilområdena Sterkfontein, Swartkrans och Kromdraai med omgivningar (1999), kulturlandskapet Mapungubwe (2003) och botaniska kulturlandskapet Richtersveld (2007). Naturarven är iSimangaliso våtmarkspark (1999), skyddade områden i Cape Floral Region (2004) och Vredefortkratern (2005). Det blandade världsarvet är uKhahlamba/Drakensbergs park (2000).[42]

Sveriges bistånd till Sydafrika[redigera | redigera wikitext]

Kampen mot apartheid[redigera | redigera wikitext]

Sverige har länge försett Sydafrika med bistånd. Sedan 1960-talet har Sverige stöttat Sydafrika för att jobba mot apartheid. Stödet till ANC var främst humanitärt. 1994 vann ANC valet och apartheid avskaffades. Då övergick Sveriges bistånd till en form av utvecklingssamarbete/biståndsprojekt. År 2009-2013 har utvecklingssamarbetet främst handlat om aktörssamverkan. Det innebär att arbetet fokuserar på specifika områden som är aktuella för både Sydafrika och Sverige. Samarbetet handlar om att utbyta kunskap och erfarenheter som ska bidra till långvariga kontakter inom olika områden. De främsta målen är att minska fattigdom, stärka demokratin och minska spridningen av HIV/AIDS. Sedan december 2013 så har samarbetet mellan Sydafrika och Sverige minskat. Just nu handlar mycket av arbetet om att samla in information och se resultat av Sydafrikas arbete [43]

Sida hade ett biståndsprojekt tillsammans med svenska och sydafrikanska polisen. Sveriges syfte var att göra sydafrikanska polisens arbete mer mänskligt och effektivt. Svenska polisen fick 20 miljoner kronor att använda för att utföra arbetet under 3 år. Samtidigt så stöttade Sverige ANC, African National Congress. ANC arbetade för att förbättra rättigheterna för svarta människor och minska klyftorna mellan svarta och vita. [44]

Svenska polisens samarbete med andra länders poliskårer[redigera | redigera wikitext]

Den svenska polisen samarbetar med andra poliskårer världen över. Främst för att skydda och respektera de mänskliga rättigheterna. Samarbetet bygger främst på projekt och program. Exempelvis polisutbildning, strategisk planering eller ledarskap. Svenska polisen har gett stöd till exempelvis El Salvador, Estland, Lettland, Liberia, Litauen, Montenegro, Nicaragua, Rwanda, Serbien, Sri Lanka och Sydafrika. [45] Den Sydafrikanska polisen behövde förändras för att polisen hade varit i politikernas våld. Poliser hade dödat och torterat sin egna befolkning. [46]

Svenska polisens samarbete med Sydafrika[redigera | redigera wikitext]

En del i Sidas biståndsprojekt var att Svenska och Sydafrikanska polisen tillsammans skulle göra sydafrikanska poliskårens arbete mer mänskligt och effektivt. Svenska polisen fick 20 miljoner kronor att använda för att utföra arbetet under 3 år. Arbetet genomfördes år 2000. Svenska poliser utbildade sydafrikanska poliser på plats i Sydafrika. Nelson Mandela hade skapat framtidstro och hopp hos befolkningen. Sveriges roll var att utbilda sydafrikanska poliser som respekterade de mänskliga rättigheterna. Under apartheid hade polisen dödat och torterat människor på uppdrag. Nu skulle polisen bli ett skyddsnät i samhället och upprätthålla regler och rättigheter. De som ville upprätthålla Pieter Willem Bothas raspolitik blev erbjudna ett avgångsvederlag. Detta ledde till ett problem i Sydafrikanska poliskåren. De poliser som slutade var de som lät kunde hitta nya jobb. [47]

ANC, African National Congress arbetade för att förbättra rättigheterna för svarta människor och minska klyftorna mellan svarta och vita. [44] Sverige var det första landet i västvärlden som öppet stöttade ANC trots att USA och Storbritannien såg ANC som en terroristorganisation. [48]

Många människor i Sydafrikas äldre generation tänker ofta på Sverige som ett gott och hjälpsamt land medan den yngre generationen snarare tänker på när Sverige sålde JAS till Sydafrika. [49] Att Sverige sålde JAS till Sydafrika ses som ett av de sämsta biståndsprojekten. [50] Det berodde på att det fanns många motköpsavtal inblandat. Bland annat sägs det att den svenska regeringen ska ha mutat den sydafrikanska till att skriva på ett avtal som fastställde att Sydafrika skulle köpa 28 stycken Jas 39 Gripen. [51] Det skulle också äga rum ett motköpsavtal som skulle skapa 65 000 nya jobb i Sydafrika, men så blev inte fallet. [52]

Det är ingen som har dömts för något brott i samband med jas-affären och ett flertal brottsutredningar har lagts ner. [53] Nils Resare skriver också i sin bok "Mutor, makt och bistånd" att Sverige använde biståndspengar för att muta Sydafrika. Ett tal i SVT av biskop Desmond Tutu, Mandelas medkämpe beskriver också hur synen på Sverige har förändrats efter JAS-affären. [54]

Utvecklingssamarbete för att motverka spridning av HIV/AIDS[redigera | redigera wikitext]

Sveriges har ett utvecklingssamarbete med Sydafrika för att motverka spridningen av HIV/AIDS samt kvinnovåld och sexuellt relaterat våld. Stödet som Sveriges bidrar med uppgår till ca 40 miljoner kronor om året. En organisation som bland annat tar del av detta bidrag är The Swedish Workplace HIV/AIDS Programme (SWHAP). Sammanlagt är det 13 olika företag i Sydafrika som är kopplade till SWHAP, alla dessa företag har anknytning till Sverige. [55] Några exempel på dessa företag är Näringslivets internationella Råd (NIR) och Ifmetall. [56] SWHAP jobbar också i Kenya, Zambia, Zimbabwe, Uganda och Tanzania. [57]

En del av de program som ingår i utvecklingssamarbetet är inriktade på att hjälpa människor som är särskilt utsatta. Bland annat stödjer Sverige programmet The Trucking Wellness Initiative. De är inriktade på att hjälpa lastbilschaufförer och sexarbetare. Sexarbetare anses löpa större risk att smittas i och med sin arbetssituation. Lastbilschaufförer i sitt yrke löper inte större risk att bli smittade, men de vistas i miljöer där det finns större risk att smittas jämfört med andra yrkesroller. The trucking Wellness Initiative utbildar och ger därför stöd till lastbilschaufförer och sexarbetare. [58]

The Zivikele Training, The AIDS Foundation of SA, Treatment Action Campaign och The AIDS Law Project är också organisationer som får svenska bidrag och som jobbar för att minska spridningen av HIV/AIDS. [59]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Statistics South Africa, Mid-year population estimates 2008 (pdf-fil)
  2. ^ [a b c d] ”Sør-Afrika - Geologi og landformer”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/geologi_og_landformer. Läst 2010-03-19. 
  3. ^ [a b c] ”Sør-Afrika - Natur”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/natur. Läst 2010-03-19. 
  4. ^ [a b c] ”Sør-Afrika - Planteliv”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/planteliv. Läst 2010-03-19. 
  5. ^ [a b c] ”Fauna and Flora”. southafricatourismonline.com. http://www.southafricatourismonline.com/Fauna&FloraSouthAfrica.htm. Läst 2010-05-05. 
  6. ^ [a b c] ”South Africa”. CIA - The World Factbook. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/sf.html. Läst 2010-05-04. 
  7. ^ http://www.kolinstitutet.se/kolproduktion.htm
  8. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=3693353
  9. ^ http://www.internationalen.se/2010/04/jattelikt-kolkraftverk-byggs-i-sydafrika/
  10. ^ http://www.globalis.se/Laender/Sydafrika/(show)/mdg
  11. ^ http://www.energinyheter.se/2013/05/abb-startar-tillverkning-f-r-solceller-i-sydafrika
  12. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=3693353
  13. ^ http://www04.abb.com/global/seabb/seabb360.nsf!OpenDatabase&db=/global/seabb/seabb364.nsf&v=208E&e=se&url=/global/seitp/seitp202.nsf/0/A6F7131996CF84A2C1257ACA00303A65!OpenDocument
  14. ^ ”Sydafrika”. NE.se. http://ne.se/sydafrika?i_whole_article=true. Läst 2010-03-28. 
  15. ^ [a b c d e] Dag Leraand. ”Sør-Afrika – historie”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/historie. Läst 2010-03-20. 
  16. ^ ”SA Yearbook 2008/9 – History”. http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter2.pdf. Läst 2010-03-28. 
  17. ^ http://www.sacultures.org.za/nemisa_2824.htm www.sacultures.org.za (engelska) Läst 17 oktober 2009.
  18. ^ ^ Domville-Fife, C.W. (1900). The encyclopedia of the British Empire the first encyclopedic record of the greatest empire in the history of the world ed.. London: Rankin. p. 25.
  19. ^ ^ Mackenzie, W. Douglas; Stead, Alfred (1899). South Africa: Its History, Heroes, and Wars. Chicago: The Co-Operative Publishing Company.
  20. ^ "The Lusiads" 1800-1882.
  21. ^ ”South African general election, 1958”. Engelska Wikipedia. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=South_African_general_election,_1958&oldid=374509504. Läst 5 oktober 2010. 
  22. ^ ”South African general election, 1966”. Engelska Wikipedia. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=South_African_general_election,_1966&oldid=373826367. Läst 5 oktober 2010. 
  23. ^ ”Olof Palme i världen”. Olof Palme International Center. http://www.palmecenter.se/Om-oss/Om-Olof-Palme/Olof-Palme-i-varlden/. Läst 5 oktober 2010. 
  24. ^ [a b c d e f g h i] ”Sør-Afrika - Befolkning”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/befolkning. Läst 2010-03-19. 
  25. ^ [a b] ”SA Yearbook 2008/9 - The Land and Its People”. http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter1.pdf. Läst 2010-03-28. 
  26. ^ ”Sør-Afrika - Internasjonale forbindelser”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/internasjonale_forbindelser. Läst 2010-03-19. 
  27. ^ [a b] ”Constitution of the Republic of South Africa Act 200 of 1993 (Section 224)”. South African Government. 1993. http://www.info.gov.za/documents/constitution/93cons.htm#SECTION224. Läst 2008-06-23. 
  28. ^ Col L B van Stade, Senior Staff Officer Rationalisation, SANDF (1997). ”Rationalisation in the SANDF: The Next Challenge”. Institute for Security Studies. http://www.issafrica.org/Pubs/ASR/6No2/VanStade.html. Läst 2008-06-23. 
  29. ^ ”Defence Act 42 of 2002”. South African Government. 2003-02-12. sid. 18. Arkiverad från originalet den 2008-06-24. http://web.archive.org/web/20080624211758/http://www.info.gov.za/gazette/acts/2002/a42-02.pdf. Läst 2008-06-23. 
  30. ^ [a b] ”Sør-Afrika - Kunst”. Store norske leksikon. http://snl.no/S%C3%B8r-Afrika/kunst. Läst 2010-03-19. 
  31. ^ [a b c] Thomas Thale. ”South African Literature”. SouthAfrica.info. http://www.southafrica.info/about/arts/literature.htm. Läst 2010-04-11. 
  32. ^ Thomas Thale. ”SA literature: truly South African voices”. SouthAfrica.info. http://www.southafrica.info/about/arts/923826.htm. Läst 2010-04-11. 
  33. ^ Helge Rønning. ”Sør-Afrika – engelskspråklig litteratur”. Store norske leksikon. http://www.snl.no/S%C3%B8r-Afrika/engelskspr%C3%A5klig_litteratur. Läst 2010-04-11. 
  34. ^ Ola Kai Ledang. ”Musikk i Sør-Afrika”. Store norske leksikon. http://snl.no/Musikk_i_S%C3%B8r-Afrika. Läst 11 december 2013. 
  35. ^ [a b] Arborelius Gunilla, Mena-Berlin Doe (red.): "Sydafrika" i Bra Böckers Lexikon 2000. 22, Stor-Tana, Bra böcker, Höganäs 1998. ISBN 91-7119-817-2. Libris 8370496.
  36. ^ ”Awards for Tsotsi”. IMDb.com. http://www.imdb.com/title/tt0468565/awards. Läst 2010-03-21. 
  37. ^ ”Awards for District 9”. IMDb.com. http://www.imdb.com/title/tt1136608/awards. Läst 2010-03-21. 
  38. ^ ”1964: South Africa banned from Olympics”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/august/18/newsid_3547000/3547872.stm. Läst 14 juni 2010. 
  39. ^ [a b] John Carlin (19 oktober 2007). ”How Nelson Mandela won the rugby World Cup”. Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/features/3634426/How-Nelson-Mandela-won-the-rugby-World-Cup.html. Läst 14 juni 2010. 
  40. ^ ”Springboks struggle to describe elation”. IRB Rugby World Cup 2007. 20 oktober 2007. http://www.rwc2007.irb.com/home/fixtures/round=104/match=10120/analysis.html. Läst 14 juni 2010. 
  41. ^ ”Food & Drink”. Zuid-Afrikaanse Ambassade in Nederland. http://www.zuidafrika.nl/food-and-drink. Läst 11 april 2013. 
  42. ^ ”South Africa (Description)” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/statesparties/za. Läst 11 april 2013. 
  43. ^ http://www.sida.se/Svenska/Lander--regioner/Utfasning/Sydafrika/Vart-arbete-i-Sydafrika/
  44. ^ [a b] http://www.dn.se/nyheter/nyheter-hem/niklas-orrenius-bilden-av-oss-ar-inte-langre-lika-ljus/
  45. ^ http://polisen.se/Om-polisen/Internationellt-samarbete/Internationellt-utvecklingsarbete/
  46. ^ http://www.dn.se/nyheter/nyheter-hem/niklas-orrenius-bilden-av-oss-ar-inte-langre-lika-ljus/
  47. ^ http://www.dn.se/nyheter/nyheter-hem/niklas-orrenius-bilden-av-oss-ar-inte-langre-lika-ljus/
  48. ^ http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Analys/Det-nya-bistandet/De-basta-och-samsta-bistandsprojekten/
  49. ^ http://www.dn.se/nyheter/nyheter-hem/niklas-orrenius-bilden-av-oss-ar-inte-langre-lika-ljus/
  50. ^ http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Analys/Det-nya-bistandet/De-basta-och-samsta-bistandsprojekten/
  51. ^ http://www.sida.se/Svenska/Kontakta-oss/For-medier/Pressinbjudan/Arkiv-2010/Mutskandalen-som-tystades-ner-JAS-affaren-med-Sydafrika/
  52. ^ http://militarareflektioner.wordpress.com/2007/02/04/bistandspengar-salde-jas/
  53. ^ http://www.sida.se/Svenska/Kontakta-oss/For-medier/Pressinbjudan/Arkiv-2010/Mutskandalen-som-tystades-ner-JAS-affaren-med-Sydafrika/
  54. ^ http://www.dn.se/nyheter/nyheter-hem/niklas-orrenius-bilden-av-oss-ar-inte-langre-lika-ljus/
  55. ^ http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Pretoria/Utvecklingssamarbete/Utvecklingssamarbete-med-Sydafrika/Hivaids/
  56. ^ http://www.swhap.org/about/founders/
  57. ^ http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Pretoria/Utvecklingssamarbete/Utvecklingssamarbete-med-Sydafrika/Hivaids/
  58. ^ http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Pretoria/Utvecklingssamarbete/Utvecklingssamarbete-med-Sydafrika/Hivaids/
  59. ^ http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Pretoria/Utvecklingssamarbete/Utvecklingssamarbete-med-Sydafrika/Hivaids/

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Carlsson, Anders & Annika Langa (2010). ”Sydafrika : mänsklighetens omstridda vagga”. Populär historia (nr. 6): sid. s. 30-36. ISSN 1102-0822. 
  • Engdahl, Hans S. A. (1986). Början till slutet: om politik och kyrkor i Sydafrika. Älvsjö: Verbum. Libris 7411173. ISBN 91-526-1398-4 
  • Harsch, Ernest; Karlström Gunvor (1985). Sydafrika: vit makt, svart revolt. Stockholm: Röda rummet. Libris 7637767. ISBN 91-7362-116-1 
  • ”Tema : Sydafrika 100 år : från boerkrig till gerillakrig”. Världens historia (nr. 8): sid. s. 14-33. 2010. ISSN 0806-4709. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]