Psykologism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykologism, från grekiska psyche ("medvetande" eller "själ"), logos ("lära" eller "kunskap om") och ismus ("egenskap" eller "lära").

Psykologism betecknar – om man tar sin utgångspunkt endast i de grekiska ord som benämningen är sammansatt av – en lära om läran om själen. Mer specifikt kan om psykologismen sägas att den i grund och botten är en naturalism, det vill säga en lära som gör antagandet att det vi kan veta om världsalltet står att finna i det som är naturvetenskapernas ämnesområde - massa i tid och rum.

I filosofin[redigera | redigera wikitext]

  1. Det som vanligtvis menas med psykologism är den lära som omfattades av till exempel Sigwart, Wundt, Lipps, Høffding samt till viss del av Dilthey. Dessa lärde att all filosofi har sina grundvalar i psykologin - till exempel menade man att de logiska reglerna gick att hänföra till vissa psykologiska processer. På detta sätt blev epistemologin (kunskaps- eller vetandeteorin) en gren av psykologin. Till psykologismens skarpaste kritiker hörde Frege, Natorp och Husserl.
  2. David Humes radikala empirism kan sägas vara en psykologism; denna lärde att inte endast kunskapen, utan även kunskapens objekt gick att reducera till psykologiska processer som till exempel förnimmelser (sensations och ideas).
  3. Karl Poppers psykologism är en lära om hur samhällets beskaffenhet inte enbart är en återspegling av de individer som lever i det, utan även av deras psykiska egenskaper. Jfr. Platons Staten.

I beteendevetenskaperna[redigera | redigera wikitext]

  1. När ett socialt fenomen reduceras till eller försöker förklaras med att vara ett psykologiskt attribut eller psykologisk egenskap. Till exempel kvinnors genomsnittliga lägre lön beror på deras motsvarande låga psykologiska förmågor (klen personlighet och låg intelligens). Det kan vara att ett inom sociologin väl beskrivet begrepp, inlemmat i en sociologisk teori, lyfts ur sitt teoretiska sammanhang och tänks förstås bättre inom en psykologistisk tankeram, till exempel samhällsklassernas reproduktion avspeglar vederbörande människors psykologiska karaktärer (vilket kan reduceras till genetiska egenskaper).
  2. När ett komplext själsligt fenomen ges ytliga psykologiska förklaringar. Till exempel att bråkiga barn bara eftersträvar uppmärksamhet; eller ännu mer förenklat: att bråkiga barn är bråkiga för att de (till sin karaktär, i sin personlighet) är bråkiga (vilket inte sällan tillskrivs biologiska determinanter). Detta kan döljas med en pseudovetenskaplig språkdräkt, till exempel genom att använda facktermer såsom exempelvis ADHD.

Se även[redigera | redigera wikitext]