Rekognosering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Rekognosering är en militär beteckning som betyder att aktivt samla information om en fiende, eller andra förhållanden genom fysisk observation. Det är en del av underrättelseverksamhet. Jämför med kontraspionage samt övervakning som innebär passivt informationssamlande.

Ofta används ordet reka för att beteckna rekognosering. På engelska används orden recce (Storbritannien och Samväldet) och recon (USA).

Exempel på rekognosering kan vara patrullering av soldater, fartyg, ubåtar eller flygplan; eller utplacering av maskerade observationsposter. Rekognosering kan även utföras av satelliter eller obemannade flygplan. Spionage anses normalt sett inte som rekognosering på grund av att rekognosering utförs av uniformerade militära trupper som verkar framför huvudstyrkan, i motsats till icke-kombattanter bakom fiendens linjer.

Genom rekognosering är målet att samla information om en fiende. Informationen omfattar typ av fientliga enheter, läge, antal, intentioner och aktivitet. Sålunda är rekognosering en fundamental taktik som stärker helhetsbilden för underrättelseverksamheten.

Vissa militära enheter med rekognoseringsuppgift är ofta endast utrustad för självförsvar och försöker att röra sig så obemärkt som möjligt. Andra enheter är så pass utrustade att de även kan förstöra sina rekognoseringselement för att förhindra att fienden får tag på dem.

Flygfotografier[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Flygfotografi
Rekognoseringsfotografier, som den här av ett sovjetiskt robotvapen, hade en nyckelroll i Kubakrisen 1962.

16 oktober 1912 användes ett bulgariskt flygplan av modell Albatros i Europas första rekognoseringsflygning i stridsförhållanden. Under Första världskriget var fotorekognosering en av de tidiga användningsområdena för flygfarkoster. Flygare som Fred Zinn utvecklade en helt ny serie av flyg- och fotograferingstekniker för att använda den nya teknologin i den likväl nya skyttegravskrigsföringen.

Före Andra världskriget användes i regel konverterade bombplan för luftburen fotorekognosering. Bombflygen behöll sin defensiva bestyckning som var vital på grund av risken för genskjutning.

Den brittiska flygofficeren Maurice Longbottom föreslog 1939 att luftburen rekognosering är en uppgift som passar bättre för små, snabba flygplan som kan använda snabbheten och den höga flyghöjden för att undvika upptäckt och genskjutning. Det kan tyckas vara självklart i dag när moderna rekognoseringsuppdrag utförs av snabba, högtflygande flygplan, men vid den tiden var det radikalt tänkande. Longbottom föreslog att Supermarine Spitfire-plan med bestyckning och radio ersatt med extra bränsle och kameror skulle användas. Spitfire-planen visade sig vara extremt framgångsrika som rekognoseringsplan och flera olika varianter byggdes för ändamålet.

Efter Andra världskriget användes modifierade jetbombplan (som till exempel English Electric Canberra och Martin B-57) för långsträckta luftburna rekognoseringar på grund av att planen kunde flyga högre och snabbare än fienden. Efter Koreakriget användes flygplan av modellen RB-47 som från början var konverterade B-47:or men som senare byggdes som rekognoseringsplan under namnet RB-47. Dessa plan hade inga bomber utan stora kameror monterade på undersidan av flygkroppen samt ett mindre utrymme för lysbomber.

I begynnelsen av Kalla kriget utvecklades mycket specialiserade och topphemliga strategiska rekognoseringsflygplan, så kallade övervakningsplan, som till exempel Lockheed U-2 Dragon Lady och dess efterföljare, SR-71 Blackbird (båda från USA). Att flyga dessa plan blev en otroligt utmanade uppgift, lika mycket på grund av flygplanens extrema hastigheter och höjd, samt risken att bli tillfångatagen som spion. Således var planens besättning handplockade och specialtränade.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]