Schweizerstil

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hus och kapell på S:t Gotthard Strasse.
Ur "Der Schweizer Holzstyl 1868"
Förslag till "Schweizer Café" på Djurgården 1848, Kungl. Djurgårdsförvaltningen.

Schweizerstil var en stilriktning i nordisk träbyggnadsarkitektur under 1800-talets andra hälft.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Anledningen till att stilen kallas schweizerstil är att den ursprungliga idén hämtades från den lantliga trähusbebyggelsen i Schweiz, som även de hade dekorativt utformade trädetaljer, gärna synligt timmer och sadeltak med rejält tilltagna taksprång. Denna stil kallas på engelska "cottage style" eller "Swiss chalet style".

Historik[redigera | redigera wikitext]

Varför just Schweiz’ lantliga bebyggelse skulle stå som förebild för andra länders arkitektur hänger säkert samman med att rousseauanismen levde kvar. Slutet av 1700-talet och början på 1800-talet förde den en ökad inlevelse och känsla för det schweiziska landskapet med sig. Schweiz stod även för frihet och demokratiska ideal samt ett naturligt levnadssätt. En ökad ström av utländska turister besökte Schweiz i slutet på 1700-talet, Johann Wolfgang von Goethe var där tre gånger. Den tyska arkitekten Karl Friedrich Schinkel ritade redan 1835 ett värdshus på Rügen med schweizerstilen som förebild.

De tidigaste exemplen för schweizerstilen i norden finns i Norge och Finland och var parkbyggnader. I Slottsparken i Oslo ritades redan 1839 några portvaktsstugor av arkitekt Hans Ditlev Franciscus von Linstow. 1844 ritade Ernst Bernhard Lohrmann i Finland en vaktstuga som var en blandning av schweizerstil och klassicism. Även för värdshusbyggnader och så kallade schweizerier användes schweizerstilen. En ritning till ett schweizerkafé på Djurgården från 1848 visar alla typiska inslag av schweizerstil, som långt utkragande tak, rik träornamentik på takkonsoler och balkongräcken samt så kallad joddlarbalkong. Att det fanns traditionella likheter mellan det schweiziska och det nordiska folkliga byggnadssättet för trähus nämns redan i 1834 års utgåva av Magasin för Konst, Nyheter och Mode.[1]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Löfvenskiölds typritnig från 1865

Stilen kännetecknas av en mängd utsirad lövsågeri (allmänt kallad "snickarglädje") på exempelvis verandor och takbrädor, vackert kontursågade fönster- och dörromfattningar samt indelningar av panelfasaden med lister. I vissa fall kombinerades den rika dekoren även med en asymmetrisk och tornprydd huskropp. På enklare byggnader förekom det också att endast verandan hade snickarglädje. Gemensamt är långt utkragande tak.

Schweizerstilen är däremot inte som det ofta påstås uppkallad efter arkitekten Georg Theodor Chiewitz (1815-1862) trots namnens likhet. Chievitz var dock en betydelsefull arkitekt för träarkitekturen i Norden och har ritat ett flertal byggnader i Schweizerstil.

Den "genuina" Schweizerstilen ses dock mycket sällan i Sverige. Istället beskriver termen en slags blandning mellan schweizerstil, villaarkitektur och nyrenässans. Mönsterförlagor till fasader och snickerier spreds i form av häften som kunde köpas för en billig penning i landsorten. Några av de mest spridda förlagorna var ritade av Charles Emil Löfvenskiöld och Adolf Wilhelm Edelsvärd. Den senare var en stor förkämpe för schweizerstilen. 1864 propagerade han för stilen i Tidskrift för Byggnadskonst och Ingenjörsvetenskap och menade ...fri som naturen är denna stil. En gärna anlitad arkitekt var Fredrik Wilhelm Scholander som redan 1852 visade praktiska exempel och typritningar för villor i schweizerstilen i Tidskrift för Praktisk Byggnadskonst och Mekanik m.m..[2]

Bilder av byggnader i Sverige och Norge[redigera | redigera wikitext]

Exempel på svensk schweizerarkitektur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sommarnöjet i skärgården, sidor 283-285
  2. ^ Sommarnöjet i skärgården, sidor 286-287