Slutförvaring av radioaktivt avfall i Sverige
Slutförvaring av radioaktivt avfall kräver olika metoder beroende på halveringstid och ämne. I Sverige finns sedan 1980-talet planer på geologisk slutförvaring, alltså slutförvaring i berggrunden.
Tidig svensk slutförvaring
När Sveriges första forskningsreaktor (R1) byggdes, fanns ingen plan för att ta hand om avfallet som bildades. Det radioaktiva avfallet placerades i ett närliggande lagerutrymme insvept i plast eller i begagnade oljefat. Lagret blev snabbt fullt och man sökte efter en bättre lösning.
1956 blev lagret fullt och man bad försvarsmakten om hjälp. De föreslog att bergrum på norra Värmdö vid Stenslättens färjeläge. Bergrummet hade byggts under andra världskriget för att skydda Oxdjupet, en infartsled till Stockholm. Det hade använts till att förvara ammunition till kanonerna utanför och var därför utrustat med räls som sen användes för att köra tunga blybehållare på. Avfallet bestod av både högaktivt material som bestrålade aluminiumbitar men också kobolt, strontium och plutonium såväl som lågaktivt såsom skyddskläder, trasor och sopor. De största volymerna var lågaktivt. Bergrummet skyddades endast av taggtråd, trädörrar och skyltar som varnade för radioaktivtet. Rummet står öppet och helt övergivet och går att besöka idag.
Detta var dock ingen slutgiltig lösning utan temporärt och diskussioner fördes om var avfallet skulle slutförvaras. Andra länder göt in avfallet i betong och dumpade det i havet. Ledningen för Atomenergi skrev till chefen för marinkommandot ost, Erik Gustavsson af Klint, som anvisade platsen Landsortsdjupet som plats för dumpning. Marinkommandot gav tillstånd för dumpning av 10 ton keramiskt och metalliskt avfall av typen låg och medelaktivt avfall, väl ingjutet. Avfallet göts in i 200-litersfat med mellan 7 och 10 cm betong på var sida med hönsnät som armering. Tunnorna fördes ut med motorseglaren Ostkust, men det hårda vädret gjorde att 10 tunnor inte kunde dumpas så de togs med till Visby. Dagen efter dumpades de på vägen till Norrköping, och hamnade därför söder om Landsort.
Det kan ha dumpats mer avfall i Landsort senare, vilket inte kan styrkas. Bergrummet avvecklades 1967 och det resterade avfallet transporterades till Studsvik.[1]
Det använda bränslet från R1-reaktorn, 4,7 ton, förvarades länge i Studsvik men den 4 oktober 2007 fraktades det till Sellafield för upparbetning i Magnox-anläggningen. Egentligen ska inget svenskt kärnbränseavfall upparbetas, men avfallet från R1-reaktorn var av en så pass avvikande typ att CLAB-anläggningen utanför Oskarshamn, där allt övrigt kärnavfall från svenska reaktorer mellanlagras, inte kunde ta hand om avfallet i dess dåvarande form. Sverige fick i april 2009 tillbaka det bearbetade kärnbränslet från Sellafield motsvarande den mängd som skickades för upparbetning.[2]
Svenska lagar och bestämmelser
1977 tillkom den så kallade villkorslagen. Den innebar att inga nya reaktorer fick tas i drift utan att kärnkraftsbolagen kunde visa att hanteringen av det högaktiva avfallet i kärnbränslecykeln kunde ske på ett säkert sätt. I samband med villkorslagens tillkomst gick kärnkraftsföretagen samman och bildade SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, med uppdrag att ta hand om det svenska radioaktiva avfallet.
Riksdagen beslutade i början av 1980-talet om ett finansieringssystem för hantering av kostnader för framtida omhändertagande av kärnbränsle. Systemet innebär att den som har tillstånd att driva en kärnteknisk anläggning som ger upphov till restprodukter betalar en särskild avgift till staten.[3] Kärnkraftsföretagen är skyldiga att betala 2 öre per kWh el levererad från kärnkraft. Medlen förvaltas av den statliga förvaltningsmyndigheten Kärnavfallsfonden.
Sverige följer även internationella konventioner och bestämmelser, bland annat Euratom. SKB har formulerat kraven på slutförvaring bland annat med "Slutförvaret ska etableras av de generationer som dragit nytta av de svenska kärnreaktorerna och utformas så att det efter förslutning förblir säkert utan underhåll eller övervakning."[4]
Det är regeringen som ger tillåtlighet att uppföra och driva anläggningar för slutförvaring av radioaktivt avfall.
Förvaring av låg- och medelaktivt avfall
Ett par kilometer från kärnkraftverket i Forsmark ligger "Slutförvaret för radioaktivt driftavfall" SFR. SFR var den första anläggningen i världen för geologiskt slutförvar av kortlivat låg- och medelradioaktivt avfall och stod klar 1988. Anläggningen drevs från starten av Forsmarks Kraftgrupp AB på uppdrag av Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), men sommaren 2009 tog SKB över driften i egen regi. SFR ska klara att hålla låg- och medelaktivt avfall avskilt från omvärlden i minst 10 000 år.[källa behövs]
Förvaring av högaktivt avfall
I dagsläget mellanlagras använt kärnbränsle från svenska kärnkraftverk i CLAB- Centralt mellanlager för använt kärnbränsle. Först efter trettio till fyrtio år har radioaktiviteten och värmeutvecklingen avtagit så mycket att bränslet kan flyttas.
SKB har sedan det bildades forskat och utvecklat metoder för slutförvaring av högaktivt avfall. Man bestämde sig tidigt för geologisk förvaring och började utveckla KBS-metoden (kärnbränslesäkerhet). Den metod SKB förespråkar idag är KBS-3, som innebär att det använda kärnbränslet innesluts i kopparkapslar och förvaras, omslutna av bentonitlera, ca 500 meter ner i berggrunden. Metoden har kritiserats starkt av forskare från bland annat Kungliga Tekniska högskolan (KTH). Forskarna menar att det är stor risk att kopparn rostar sönder och att de radioaktiva ämnena läcker ut i geosfären.[5]
Platsvalsprocessen
1992 fick ett urval av landets kommuner frågan om de var villiga att ställa upp på en förstudie om lokalisering av slutförvar. Kommunerna Storuman och Malå tackade ja först. Sedan tillkom kommunerna Nyköping, Tierp, Älvkarleby och Hultsfred. Både i Storuman och Malå uppstod starka motståndsrörelser och efter folkomröstningar lämnade SKB kommunerna.[6]
SKB fokuserade därefter på kommuner med kärnteknisk verksamhet och tillfrågade även Oskarshamn och Östhammars kommun. Bägge var positiva till förstudier. 2000 var den slutgiltiga rapporten av förstudierna klar och 2002 inleddes platsundersökningar i form av provborrningar i Östhammar och Oskarshamn. 2009 tillkännagav SKB att berggrunden i Östhammar var bäst lämpad ur en säkerhetssynpunkt. SKB ansåg att det var mindre sprickbenäget än berget i Oskarshamn.
Vart tredje år har SKB publicerat en s.k. Fud-rapport (forskning, utveckling, demonstration) i vilket bolaget presenterat hur arbetet med att välja metod och plats för slutförvaret fortskridit. Ett flertal instanser, som till exempel Statens Kärnkraftinspektion, Statens strålskyddsinstitut (numer är dessa sammanslagna till Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM), Kärnavfallsrådet (statens råd för kärnavfallsfrågor), miljöorganisationer och universitet/högskolor har fått chansen att yttra sig över rapporten. Efter att SKB fått chansen att bemöta yttrandena har regeringen beslutat om att godkänna att programmet får fortsätta som planerat. Mer information om Fud-processen samt alla Fud-rapporter går att läsa på SKB:s hemsida [1] En översikt av processen samt av nästan alla Fud-rapporter och yttranden finns tillgängliga på Miljöorganisationernas kärnavfallsgransknings (MKG) hemsida.
Ansökan
Den 16 mars 2011 lämnade Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) in sin ansökan om tillstånd för att bygga slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark i Östhammars kommun. Det är den första ansökan för ett slutförvar för högaktivt radioaktivt avfall som lämnas in i världen. Förutom de två tillståndsansökningarna enligt kärntekniklagen (för förvaret i Forsmark samt för inkapslingsanläggningen i Oskarshamn) som lämnats till Strålsäkerhetsmyndigheten lämnade SKB dessutom in en ansökan till Mark- och miljödomstolen för de verksamheter inom slutförvarssystemet som är tillåtlighets- och tillståndspliktiga enligt miljöbalken.[7]
Ansökan granskas av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) samt Mark- och miljödomstolen i Nacka. En del av processen innebär att ansökningshandlingarna går ut på remiss till olika instanser. Ett beslut i frågan kan fattas tidigast 2016. De berörda kommunerna Östhammar och Oskarshamn har vetorätt och kommer att tillfrågas av regeringen innan beslutet fattas.
Alternativa metoder för slutförvaring
SKB har under årens lopp tittat på en rad alternativa metoder för slutförvaring men har hållit fast vid KBS-3. Bland alternativen SKB har tittat på finns s.k. "djupa borrhål" som innebär att avfallet förvaras i två till fyra kilometer djupa hål, utan möjlighet att ta upp avfallet, frivilligt eller ofrivilligt. Ytterligare alternativ till slutförvar som diskuterats som vägval i kärnbränslecykeln är fortsatt förvaring i bassänger, förvaring i torra bergrum, upparbetning eller återanvändning av avfallet med framtida teknik. Alternativ som att skjuta ut avfallet i rymden eller dumpa det i världshaven har förkastats..
Se även
Källor
- ^ Ny teknik 7/1987
- ^ ”Radioactive waste and uranium successfully returned to Sweden” (på engelska). Sellafield Ltd. 28 april 2009. http://www.sellafieldsites.com/2009/04/radioactive-waste-and-uranium-successfully-returned-to-sweden/. Läst 9 januari 2015.
- ^ http://www.karnavfallsfonden.se/finansieringssystemet.4.725330be11efa4b0a3f8000102.html
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 23 april 2013. https://web.archive.org/web/20130423052351/http://www.skb.se/Templates/Standard____25375.aspx. Läst 26 mars 2012.
- ^ P. Szakalos, G. Hultquist and G. Wikmark (2007). ”Corrosion of Copper by Water”. Electrochemical and Solid-State Letters (ESL) 10 (11): sid. C63-C67.
- ^ http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9806/10/telegram/inrikes39.html
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120506081133/http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Allmanhet/slutforvar/Slutforvar-for-anvant-karnbransle1/. Läst 26 mars 2012.
Externa länkar
- SFR - Slutförvar för radioaktivt avfall Svensk Kärnbränslehantering AB om SFR
- Slutförvar för använt kärnbränsle Svensk Kärnbränslehantering AB om slutförvaring av använt kärnbränsle.
- Östhammars kommun Hur Östhammars kommun arbetar med slutförvarsfrågan.
- Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM
- Oskarshamns kommun Hur Oskarshamns kommun arbetar med slutförvarsfrågan.
- Kärnavfallsrådet Alternativa metoder för slutförvaring
- SFR Analysgruppen Kärnkraft Sverige om Slutförvaret för radioaktivt driftavfall SFR.
- Oberoende granskning Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning MKG.
- Fort & Bunker Tidningen Fort & Bunkers artikel om ämnet.