R1 (reaktor)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med reaktor 1 på Ringhals kärnkraftverk.

Koordinater: 59°21′0″N 18°4′4.5″Ö / 59.35000°N 18.067917°Ö / 59.35000; 18.067917

Reaktorn R1 på KTH.
R1
Start 18:59 den 13 juli 1954
Stängning 6 juni 1970
Tekniska data
Bränsle Naturlig uran
Moderator tungt vatten
Kylmedium tungt vatten
Neutronreflektor grafit

R1 var Sveriges första kärnreaktor. Den kördes från 13 juli 1954 till 6 juni 1970Kungliga Tekniska högskolans (KTH) campus vid Valhallavägen i Stockholm. Reaktorn konstruerades och byggdes av AB Atomenergi.

Konstruktion och drift[redigera | redigera wikitext]

Byggnationerna, i berget under nuvarande Q-Husen på KTH-området i Stockholm, påbörjades redan 1950. Som en intressant parallell kan det nämnas att Enrico Fermis Chicago Pile #1 också hade inrymts på ett universitetsområde, närmare bestämt på en övergiven squashbana under University of Chicagos fotbollsläktare.

Reaktorn blev kritisk klockan 18:59 den 13 juli 1954, tolv år efter att Enrico Fermi i Chicago, Illinois för första gången i mänsklighetens historia åstadkommit samma sak. Det var den första självunderhållande kärnreaktionen i Sverige.

Reaktoreffekten var ursprungligen 300 kW men höjdes senare till 1 MW. Bränslet utgjordes av naturligt (det vill säga ej anrikat) uran i form av uranmetall kapslat i en aluminiumlegering. Inom ramen för den svenska linjen fanns planer att börja utvinna uran i Sverige. Denna verksamhet hade emellertid inte kommit igång när R1 startades, så R1 laddades med tre ton uran som hade lånats från Frankrike, mot löfte om att kompensera Frankrike med motsvarande mängd när den svenska utvinningen kommit igång. Reaktorns moderator bestod av fem ton tungvatten från Norge.[1]

Reaktorn var kyld via värmeväxlare till uteluft med naturligt drag och luften släpptes ut i en hög, glidformsgjuten skorsten. Effekthöjningen möjliggjordes delvis av att kylningen ändrades till våt, evaporativ kylning som avsevärt höjde kylarens kapacitet.

Genom reaktorn fanns sedvanliga bestrålningskanaler varav ett par var kopplade till ett rörpostsystem för aktivering av preparat i volymer av filmburksstorlek. Detta hade mycket stor betydelse för verksamheten på KTH kärnkemi, Stockholms Universitet, Karolinska institutet med flera. Reaktorn kan därför sägas ha räddat åtskilligt människoliv. Man hade även en terapiplats med brits rakt under reaktorn där patienter kunde bestrålas med termiska neutroner (se transmutation).

Bestrålningsverksamheten överflyttades till forskningsreaktorn (R2) i Studsvik. En stor del av verksamheten vid R2 bestod mot slutet av bestrålning av kisel för kraftelektronikindustrin samt bränsleprov för kärnkraftsindustrin - en verksamhet som faktiskt startade redan på R3 i Ågesta.

Avveckling och avfall[redigera | redigera wikitext]

Det sanerade reaktorutrymmet 2010

Efter driftstoppet 1970 fördes bränslet om ca 4,8 ton till Studsvik där det mellanlagrats fram till oktober 2007. Bränslet transporterades då till Sellafield för upparbetning i Magnox-anläggningen. Slutprodukten från upparbetningen kommer att slutförvaras i Sverige tillsammans med övrigt svenskt kärnavfall.[källa behövs]

Reaktorhallen idag[redigera | redigera wikitext]

2009-2012 har den före detta reaktorhallen använts som scen för opera, dans och teater.[2][3] [4]

Andra reaktorer[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sverige, USA och kärnenergin - Framväxten av en svensk kärnämneskontroll 1945-1995, SKI Rapport 99:21, s. 18
  2. ^ r1.kth.se - R1tro
  3. ^ nummer.se - Vibrerande danskärna
  4. ^ expressen - R1:an: Tosca

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]