Kobolt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kobolt
Co-TableImage.png
Tecken
Co
Atomnr.
27
Grupp
9
Period
4
Block
d
Allmänt
Ämnesklass övergångsmetaller
Densitet 8900 kg/m3 (273 K)
Hårdhet 5,0
Utseende Gråaktig metall
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 58,933200 u
Atomradie (beräknad) 135 (152) pm
Kovalent radie 126 pm
Elektronkonfiguration [Ar]3d74s2
e per skal 2, 8, 15, 2
Oxidationstillstånd (O) 3, 2 (amfoterisk)
Kristallstruktur Hexagonal tätpackning (hcp)
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Smältpunkt 1768 K (1495 °C)
Kokpunkt 3200 K (2927 °C)
Molvolym 6,67 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 376,5 kJ/mol
Smältvärme 16,19 kJ/mol
Ångtryck 175 Pa vid 1768 K
Ljudhastighet 4720 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 1,88 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 420 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 17,2×106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 100 W/(m·K)
1a jonisationspotential 760,4 kJ/mol
2a jonisationspotential 1648 kJ/mol
3e jonisationspotential 3232 kJ/mol
4e jonisationspotential 4950 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
56Co syntetisk 77,27 år ε 4,566 56Fe
57Co syntetisk 271,79 dagar ε 0,836 57Fe
58Co syntetisk 70,86 dagar ε 2,307 58Fe
59Co 100 % 59Co, stabil isotop med 32 neutroner
60Co syntetisk 5,2714 år β 2,824 60Ni
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Kobolt är ett hårt, silvergrått, magnetiskt, metalliskt grundämne med kemisk beteckning Co. Kobolt är ferromagnetiskt med en curiepunkt på 1388 K.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det tyska namnet Kobalt användes under medeltiden för vissa malmer som inte gav metaller, utan endast giftiga ångor vid reduktion. De ansågs vara förtrollade av bergstroll, s. k. Kobolde. [1]

Den svenske kemisten Georg Brandt (1694–1768) isolerade kobolt på 1730-talet och visade att kobolt är källan till den blå färgen i glas, som man tidigare trodde kom från vismut. Namnet kobolt kommer från kobold, ett väsen man förr trodde bodde i underjorden och kunde påverka malmen i gruvor.[2]

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Metallindustri[redigera | redigera wikitext]

Kobolt förekommer i olika legeringar för att ge ökad brottstyrka, motstånd för syreangrepp eller av dess magnetiska egenskaper. En vanlig legering är magnetiska alnico som bland annat används till magnet för mikrofoner och högtalare. Kobolt förekommer också i litiumjonackumulatorer.

Medicinsk strålningsterapi[redigera | redigera wikitext]

Isotopen kobolt 60 har använts inom medicinsk strålterapi.

Färgämne[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1900-talet var användningsområdet för kobolt främst som färgpigment för glas och keramik under namnet smalt och koboltblått.[3]

Vitamin B12[redigera | redigera wikitext]

Vitaminet B12 har fått sitt namn kobalamin efter kobolt som utgör en central atom i dess sammansättning.[2] Vitamin B12 är nödvändigt för kroppens produktion av röda blodkroppar och bildandet av myelin som bidrar till nervsystemets funktion.

Kärnvapen[redigera | redigera wikitext]

Kobolt används i och har gett namnet till den så kallade koboltbomben. Vid detonation utsätts kobolt för strålning och gör det radioaktivt med lång halveringstid.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Kobolt förekommer i mineralerna kobaltit, smaltit och erytrit.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ [a b] ”Södermanland, Kobolt - Co” (pdf). Kungliga vetenskapsakademien. http://www.landskapsgrundamnen.se/utskrift/sodermanl.pdf. Läst 2009-11-23. 
  3. ^ ”NE - Smalt”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/smalts. Läst 2009-11-23. 

Se även[redigera | redigera wikitext]