Sparlösastenen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sparlösastenen
R-runan.svg
Sparlösastenen
Signum Vg 119
RAÄ-nr Sparlösa 13:1
Område Västergötland
Placering Sparlösa kyrka
Tillkomsttid omkr. 800 samt 1000-talet
Ristad av Alrik Lumber[1]

Sparlösastenen, med signum Vg 119, är placerad vid Sparlösa kyrka i Sparlösa socken och Viste härad i Västergötland. Den anses näst efter Rökstenen vara Sveriges mest berömda runsten.[2][3] Den 1,77 meter höga stenen är till större delen ristad på 800-talet, men har även fått en senare textrad från tiden kring tusentalet.[4]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Sparlösastenen har liksom Rökstenen tillkommit omkring år 800 och båda är i huvudsak ristade med 16-typiga kortkvistrunor men innehåller även en del urnordiska runor.[5]

Sparlösastenen upptäcktes 1669 av Elias Brenner, Johan Hadorph och Petrus Törnewall. Den satt då inmurad i södra korväggen på Sparlösas dåvarande kyrka.[4] En teckning av stenen i korväggen från detta tillfälle är det äldsta kända dokumentet om Sparlösastenen. I samband med en ombyggnad av koret 1685 klövs stenen och de två delarna murades in var för sig. År 1848 revs kyrkan och ersattes med nuvarande Sparlösa kyrka, där stenhalvorna åter murades in. Halvorna togs ut ur muren igen 1937. Då upptäckte man att det fanns ristningar även på de dolda sidorna. Delarna sammanfogades och stenen ställdes ut på Sparlösa kyrkogård samma år.[5]

På grund av våra nutida luftföroreningar började stenen dock vittra så snabbt att man fick ta in den för konservering. År 1982 blev runstenen installerad i en skyddande träbyggnad strax intill kyrkan där den idag finns att beskåda.[5]

Stenens sidor[redigera | redigera wikitext]

Norra sidan (parti C, D) Östra sidan (parti B)
Norra sidan (parti C, D)
Östra sidan (parti B)
Södra sidan Västra sidan (parti A, E)
Södra sidan
Västra sidan (parti A, E)

Stenen har ristningar på alla fyra sidorna. En sida är en ren bildsida, medan de övriga tre innehåller både runor och bilder. Det är svårt att bestämma i vilken ordning sidorna ska läsas, dels för att stenen har stora skador som gör texten osammanhängande, dels för att tolkningen av bilderna kräver kännedom om händelser eller berättelser som idag är helt okända.

Benämningen norra, östra, södra och västra sidan i denna artikel utgår från stenens nuvarande placering. Det säger inget om hur stenen kan ha varit orienterad från början, men det beskriver i vilken ordning sidorna sitter utan att framhäva någon sida som den första.

På norra sidan finns en bild med två fåglar som är insnärjda med två ormar. Den övre fågeln liknar en uggla och den undre en trana. Den ena ormen anfaller ugglan. Till vänster om bilden finns en lång och två korta rader text, och till höger två rader. Ovanför bilden finns fyra vågräta textrader där läsordningen är oklar.[5]

På östra sidan finns tre rader text, två spiralformer och något som beskrivs som en del av ett manshuvud.[5]

På södra sidan finns bilderna av en praktfull byggnad, ett skepp med två fåglar, ett fläckigt lejonliknande djur med unge samt en ryttare med draget svärd och ett hjortliknande djur bakom.[5]

På västra sidan finns en textrad med extrem texthöjd. Längs högra kanten och upp utefter denna sidas översta del finns även en textrad som tillfogats senare. Nederst syns en man som bär upp en balk smyckad med korstecken.[5] Den yngre textraden kan vara från 1000-talet.

Inskrifter[redigera | redigera wikitext]

Parti A (västra sidans höga text):

a¤iuls kaf ÷ airikis sunR kaf alrik- -

Parti B (östra sidan):

---t---la kaf rau- at kialt(i) * …a sa- faþiR ubsal faþiR suaþ a-a-u--ba …-omas notu auk takaR ÷ aslriku lu--R ukþ-t a(i)u(i)sl

Parti C (norra sidans lodräta rader):

…s---n(u)(R)-a-- þat sikmar aiti makuR airikis makin(i)aru þuno * aft aiuis uk raþ runoR þaR raki-ukutu iu þar suaþ aliriku lu(b)u faþi '

Parti D (norra sidans vågräta rader ovanför bilden):

ui(u)-am …--ukrþsar(s)k(s)nuibin- ---kunR(u)k(l)ius-- …iu

Parti E (västra sidans yngre kanttext):

: kisli : karþi : iftiR : kunar : bruþur [:] kubl : þisi

Tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Runinskriften är en av dem som diskuterats mest bland runologer, både på grund av skadorna på stenen och de öppningar för olika tolkningar som språket erbjuder. Stenens inskrift anses vara den äldsta källa där ordet Upsal nämns. Huruvida ordet syftar på en ort eller ett begrepp råder det oenighet kring. Många forskare har menat att ordet syftar på Gamla Uppsala. Andra tolkar det som ett appellativ, inte nödvändigtvis syftande på en plats i Mälardalen.

Om skriftens allra äldsta del inte är rent litterär, så har den tolkats vara ett rättsdokument, eller bära en vittnesbörd om rådande släktfejder. Intressant i sammanhanget är också namnet Lumber på ristaren, vilket lagmanslängden från 1200-talet uppger ha varit västgötarnas förste lagman.[6]

Fotevikens Museum ger följande tolkning av texten:

Parti A: "Öjuls, Eriks son, gav, (likaså) gav Alrik."

Parti B: "… gav … i gengäld. Då (?) satt fadern i Uppsala (?), fadern som … nätter och dagar. Alrik lu(bi)r fruktade (?) ej (?) Öjuls …"

Parti C: " … att Sigmar (alt. Segerfrejdad) heter (må kallas) Eriks son … väldig strid (?) Efter Öjul (är stenen rest?) och tyd runorna där, de från gudarna stammande, som Alrik lubu ristade"

Parti D: "Öjuls, Eriks son, gav, (likaså) gav Alrik"

Parti E: "Gisle gjorde (inskriften)efter sin broder Gunnar"

En annan tolkning gav Arthur Nordén 1961 (med en annan partiindelning):

Parti A
I. Ejvisl gav (underförstått: anbud om deltagande i vikingatåg), Eriks son. Gav (: gjorde också) Alrik.
II:1. Och kämparnas skara gav rött (: guld) i gengäld.
2. Med trolldom utverkade fadern, att de alltid ägde livet i behåll.
3. Nätter och dagar skrider fram (= tiden går), medan Alrik Lumber forskade efter Ejvisl.
III:1. Nu säges i vi'et, att segerfrejdad heter sonen Erik,
2, 3: (stridsdånens ökare)?
4. Efter Ejvisl. Och tyd
5. runorna de från gudarna stammande, dem Alrik Lumber ristade.

Parti B:
1. Vare den frejdad och ljus
2,3. som k(an) lista ut meningen.
4. Skaparen (: av minnesvården) är jag, vi-bäraren.[7]

En av de mest fantasirika och humoristiska tolkningarna står Åke Ohlmarks för. Hans tolkning från 1960-talet, "Vi våldför man ej: vrång varde den vränger tecknet, ränd i rumpan, ruskigt bög, uppenbar för allt folket, huggen av Hels häst!", har blivit en klassiker som spridits vidare, bland annat till Sven Stolpes böcker.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vikingatidens ABC, sid. 220, Statens historiska museum, red. Carin Orrling, 1995, ISBN 91-7192-984-3
  2. ^ ”runinskrifter”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/runinskrifter. ”Till 800-talet hör de två mest remarkabla runstenarna i Sverige, Rökstenen och Sparlösastenen.” 
  3. ^ Hugo Jungner (1939). ”Sparlösastenen i ny tolkning”. Nordisk familjeboks månadskrönika. http://runeberg.org/nfm/1939/0219.html. ”Genom ett ståtligt runmonument kommer Sparlösa att bli en medtävlare till det östgötska Rök.”. 
  4. ^ [a b] Fotevikens Museum
  5. ^ [a b c d e f g] Utställningslokalen
  6. ^ Med arkeologen Sverige runt, kap. Västergötland, Klas-Göran Selinge, Forum, ISBN 91-37-09153-0
  7. ^ Nordén, Arthur, "'Sparlösa' och 'Kälvesten'. Våra äldsta historiska runinskrifter", Fornvännen:1961 s. 256-268
  8. ^ Hägg, Göran (1996). Den svenska litteraturhistorien. Wahlström & Widstrand. Sid. 26. ISBN 91-46-17629-2 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]