Lagman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Lagman är sedan tingsrättsreformen i Sverige 1971 titeln på den domare som är chef för en tingsrätt eller förvaltningsrätt och sedan tillkomsten av självstyret 1948Färöarna landets regeringschef.

Efter att det historiska lagmansämbetet hade avskaffats 1849, återinfördes titeln lagman 1947 som tjänstetitel för ordförandena på en hovrätts eller en kammarrätts avdelningar. Sedan 1969 kallas dessa i stället hovrättslagmän eller kammarrättslagmän.

Historisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I den äldsta kända historiska tiden, innan landskapslagarna nedtecknades, var lagmannens (eller lagsagomannens, jfr isländskans lögsögumaður) roll bland annat att memorera och recitera lagarna vid tinget, men också att förklara hur de skulle tillämpas konkret i uppkomna rättstvister, och att föreslå lagändringar. De kunde också ha stort inflytande över tingets övriga beslut. Tinget var tidigare en folkförsamling med inflytande över även andra gemensamma angelägenheter än lagstiftning och rättsskipning, exempelvis vid kungaval. Enligt landskapslagarna skulle vid kungaval landskapens, som benämndes lagsagor, olika lagmän och tolv män från varje lagsaga (landskap) resa till Mora sten och ta del av kungavalet där.[1]

Lagmännen skall, envar från sin lagsaga, med samtycke av alla dem som är boende i lagsagan, utse tolv kloka och kunniga män och med dem på utsatt dag och tid komma till Mora ting för att välja konung. [2]

Det är svårt att av direkta källor avgöra hur stort inflytande lagmännen faktiskt hade; men i senare isländska skrifter hävdas att Torgny lagman år 1018 tvingade sveakonungen Olof Skötkonung till fred med Norge.

Gotland kallades motsvarigheten till lagmannen (ordföranden på landstinget, eller på Gotland det så kallade Gutnaltinget, ett allting) istället landsdomare.[3]

Under medeltiden blev tinget främst en rättslig instans. Det fanns ting för de olika landen eller lagsagorna, liksom för häradena. Landstingen och lagmanstingen leddes av lagsagornas lagmän, vilka var rikets främsta juridiska auktoriteter. På liknande sätt leddes häradstingen av häradshövdingen. Lagmännen behöll fram till Kalmarunionen ett visst inflytande över kungavalen.

Under slutet av 1200-talet blev lagmännen kungens förtroendemän och fick plats i rådet. Enligt Magnus Erikssons landslag utsåg kungen lagmännen blad tre av landstinget föreslagna den till algman, som han "förstår allmogen nyttig vara". I praktiken valde kungarna och under unionstiden lagmännen utan landstingens påverkan. Lagmansposterna var eftertraktade och från Johan III:s tid bestämdes att endast adelsmän fick bli lagmän. I allmänhet var det främst riksråden som utsågs till lagmän, och dess utsåg underlagmän eller lagläsare att sköta det praktiska arbetet. Från 1668 tillsattes lagmännen av hovrätten. Grevar var enligt sina privilegier fram till 1680 lagmän i sina grevskap. Samma år bestämdes att lagmännen själva måste sköta ämbetet och riksråd inte längre fick utses till posten. 1723 tilläts även ofrälse att inneha lagmansposten.[4]

Förhållandena var likartade i övriga nordiska länder, även om de svenska lagmännen i allmänhet behöll ett starkare inflytande något längre. Så småningom blev lagmännen ingenting annat än en viss sorts juridiska ämbetsmän. I Sverige avskaffades titeln lagman 1849; på Färöarna avskaffades titeln redan 1816.

I Norge var lagmannen ordföranden i lagmansrätten, tills denna upphävdes 1797. 1888 återupplivades titeln i Sverige för ordfraönden i de brottmålsdomstolar som då skapades.[4] Genom den år 1942 antagna svenska rättegångsbalken återinfördes titeln och används som benämning på den domare som är chef för en domstol i första instans, d.v.s. landets tingsrätter och allmänna förvaltningsdomstolar (tidigare benämnda länsrätter). Titeln lagman anges explicit i 1 kapitlet 2 § rättegångsbalken och det följer av samma paragraf att det är ett "skall-krav" att varje första-instansdomstol har en lagman.

Lista över medeltida lagmän[redigera | redigera wikitext]

En lista från de första kända lagmännen i Sverige fram till medeltidens slut, cirka 1523.

Lagmän på Gotland[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Södermanland[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Tiohärad[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Uppland[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Attundaland[redigera | redigera wikitext]

Ledde tinget vid Folklandstingstad i Lunda socken.

Lagmän i Fjärdhundraland[redigera | redigera wikitext]

Ledde tinget vid Enköping.

Lagmän i Tiundaland[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Tiundaland ledde "alla svears ting" i Gamla Uppsala, kyndelting (sedan år 1290) och disating (hölls på marknaden vid "Fyrisåns" mynning i Östra Aros).

Dessa lagsagor uppgick 1296 i Upplands lagsaga, se Lagmän i Uppland nedan.

Lagmän i Närke[redigera | redigera wikitext]

De tre uppländska folklanden och Roden sammanslogs 1296, när Upplandslagen skrevs och Upplands lagsaga bildades.

Lagmän i Upplands lagsaga (från år 1296)[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Värmland[redigera | redigera wikitext]

    • Algot Jonsson (Hjorthorn) 1300-talets början.

Lagmän i Västergötland[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste är kända endast genom en förteckning av den så kallade Vidhemsprästen

Lagmän i Västmanland[redigera | redigera wikitext]

Lagmän i Östergötland[redigera | redigera wikitext]

Se även början av Lista över Färöarnas lagmän.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon (fjärde upplagan, 1952 års upplaga), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1953, band 13, spalt 283.
  2. ^ Magnus Erikssons valstadga som den är införd i Södermannalagen, Konungabalken flock 2, i handskriften hs B, dvs. handskriften Ny Kongelig Samling N:r 2237 4:o i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Se SLL 3. Södermannalagen sid. 236-248 och XI
  3. ^ Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon (fjärde upplagan), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1952, band 9, spalt 146.
  4. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 736 
  5. ^ Henrik Lindström, Fredrik Lindström (2006). Svitjods undergång och Sveriges födelse. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 302. ISBN 91-0-010789-1 
  6. ^ Svenska Familj-Journalen, Band 15, årgång 1876
  7. ^ SDHK-nr: 18168